Det sista inlägget
Nej då. Men nog vore det ett stilfullt sätt att gå under.
Tidskriften är nog dessvärre slut, liksom den här bloggens dagar nu till slut är räknade.
Som det nu är så ägnar jag det mesta av min vakna tid åt att grubbla på hur jag ska kunna tjäna snabba pengar på effektivast möjliga sätt. Nigeriabrev? Sol-och-vårande?
Ett riktigt jobb verkar svårare att finna än en negativ recension av än en Language-poets 800-sidiga pappersinsamling.
Jag är så uppslukad av detta med lösningen på vardagslivets trivialiteter att jag tyvärr inte kan blogga mer nu. Ni får hitta er en annan romantisk profet.
Jag säger som Vilhelm Ekelund sa när han blev kickad av Bonniers efter Dithyramber i aftonglans, men ändå ombads att ställa upp gratis i förlagets litterära kalender: "Jag avstår. Mina 132 läsare få lida förlusten". Eller så säger jag helt enkelt som gamle Strindberg: Vi ses i nästa bok!
Adjö och tack för den här tiden.
Tillbaka från en lång resa
slingrande serpentinvägar längs hundrametersstup,
oändliga motorvägar rakt genom ökenlandskap,
Arizona, uttorkade flodbäddar,
mörka skogar med jordens största träd,
ljusa skogar med pine, cypress & juniper,
västernkulisser, 42 graders värme,
Los Angeles med sina tallösa låga, slitna hus, telefontrådar, viadukter och motorvägskorsningar,
brinnande skogar i Big Sur och Napa Valley,
tät dimma och smog över San Francisco.
Matthew Santos for president
Eftersom jag slaviskt följde TV-serien Vita huset och faktiskt blev genuint lycklig när det till slut visade sig att Matthew Santos vann presidentvalet i serien, blir jag nu lika lycklig när jag läser i The Guardian att manusförfattarna baserade figuren på den unge Barack Obama, som då ännu inte blivit guvernör i Illinois.
I serien börjar Santos som outsidern som ställer upp mot den berömda kandidaten som stått vid den populäre demokratiske presidentens sida. Det finns tvivel rörande hans brist på erfarenhet och hans förmåga att övertyga folk om att stödja en icke-vit kandidat. Men hans retoriska förmåga, hans energi och löftet om något nytt i amerikansk politik, gör att han äter upp det försprång som hans från början övermäktiga motståndare haft. På alla punkter har detta kommit att stämma på Barack Obama.
Och TV-seriens Arnold Vinick är ju inte heller helt olik John McCain. Så, folks, det verkar som om valet redan är avgjort, och det för flera år sedan. Låt oss hoppas att verkligheten kommer att imitera dikten.
Vad vita människor tycker
Begreppet överklass har de senaste åren fått stryka på foten och det framstår nästan som om både överklassen och underklassen helt försvunnit i det moderata arbetarpartiets Sverige. Men ta inte miste - nog lever de kvar i högönsklig välmåga respektive oönskad misär. Medelklassen är väl rätt svår att definiera och kan bestå av allt mellan låt oss säga personalchefer på Volvo och politiska tjänstemän, tidningsredigerare eller IT-tekniker. Svårt att säga vad de har gemensamt i åsikter och smak. Men ändå betraktas medelklassen rutinmässigt som någon sorts elit.
Arbetarklassen har det väl rätt väl förspänt i jämförelse. En klasskamrat från högstadiet gick Fyraårig Teknisk linje på gymnasiet (samtidigt som jag själv gick Humanistisk linje), och efteråt fick han jobb direkt på Saab, och 26000 i månadslön. Mitt under brinnande ekonomisk kris. Själv började jag läsa på universitetet och nu har jag fem års studieskulder och 18500 i månadslön. Senaste kvalificerade "jobbet" jag sökte var som frilans på en kultursida för ett par månader sedan. Trots att jag har journalistutbildning, fil mag i litteraturvetenskap och tio års erfarenhet av tidskriftsarbete, fick jag inte ens ett mail tillbaka. Tillhör jag då någon sorts elit? Knappast. Hade jag varit listigare när jag var 16 skulle jag ha satsat på fyraårig Teknisk för att glida in i arbetarklassen, eller Samhäll med internationell inriktning på Samskolan för att glida in i överklassen.
Jag tänker på detta när jag läser om en amerikan vars blogg heter Stuff white people like - nu är det alltså jordens befolkning med s k vit hudfärg som man generaliserar kring! Vi har redan importerat det sjukt rasistiska (åt båda håll) begreppet "White trash", så därifrån är kanske inte steget långt till att också här i Sverige börja tala om smak och åsikter bland "vita" svenskar i stället för medelklassen. Bara ännu en liten glidning, ännu en liten eftergift åt förenklandet och fördummandet av det offentliga samtalet.
I dag gör jag för övrigt min sista dag på skolbiblioteket och går därmed från arbetarklass till underklass, åtminstone i ekonomiskt hänseende. Å andra sidan åker jag snart till San Fransisco och intervjuar Obama-anhängare och bokhandelsbiträden - jävligt medelklass! Eller är det överklass? Vit är jag åtminstone, i alla händelser. Och har ett svenskt namn, annars hade jag ju varit fullständigt körd på arbetsmarknaden. Men det är en helt annan och ännu sjukare historia.
"So young"
Because we´re young
because we´re gone
we´ll scare the skies
with tiger´s eyes, oh yeah
So young, so gone
let´s chase the dragon, oh...
Det ser kanske inte så märkvärdigt ut i tryck. Men lyssna på hur Brett Anderson fraserar texten, hur han verkligen sjunger ut, hur Bernard Butlers stilfulla gitarrspel elegant ramar in de här raderna, så får ni receptet på hur man fullständigt förför en indiegeneration som sedan tio år senare skulle rodna så fort gubbrockbandet Suede kom på tal.
För mig har ingenting fortfarande i musikväg lyckats bräcka känslan av att sitta med Dog man star och Suede i hörlurarna på färjan från Aten ut till de gungande öarna som skulle rycka mitt liv ur den behagliga slummer det dittills hade befunnit sig i, ur skolans trygga famn in i ett moras av hopp och tvivel, misslyckande och framgång, svält och extas. Och Suede, liksom även Stone Roses och The Smiths, utgjorde soundtracket under den sommaren. De låtarna har fastnat för alltid i minnet och kommer aldrig att raderas. Jag kan dem alla utantill och kommer förmodligen att stå och skråla "Because we´re young, because we´re gone" timme efter timme på äldreboendets karaokekvällar år 2060.
Han sökte måtta en spark mot mig. Sedan recenserade jag hans bok i vredesmod.
När samlingsvolymen Vårt sekel är reserverat åt lögnen, med ett urval av lagercrantz tidningstexter genom åren, recenserades var det allmänna hyllningar och hurrarop som gällde. Man får känslan av att ingen än i dag riktigt vågar sig på en rättmätig sågning av denne ganska oprofessionelle publicist. Vårt sekel är reserverat åt hyckleriet.
Ett exempel på hur det kunde gå till under hans chefredaktörskap, ur Lagercrantz dagböcker från 1963, publiceras i dagens Expressen. Det är som det är mest när det handlar om Olof Lagercrantz, stilen är oklanderlig och tendensen monstruös - först har han ett uppslitande gräl med Herbert Tingsten och kickar honom från tidningen, sedan sätter han sig och totalsågar dennes memoarer. Oprofessionellt är bara förnamnet. Men njutbar läsning, naturligtvis.
Dagboken 10 september 1963
/.../ Jag betänkte hur den man som stod framför mig i flera år nu varit anställd i Dagens Nyheter med en enastående hög lön och hur han inte ett ögonblick ansett att han hade några skyldigheter mot tidningen. Han hade ägnat sina krafter åt att skriva sina memoarer. Han hade inte ens velat ge de bästa delarna av dessa memoarer till DN utan givit dem till TV eller radio. Han har skrivit flera av sina mera trevliga saker i Veckojournalen. Han har ägnat ett mycket litet intresse åt sina artiklar i DN, men ständigt bråkat om de inte införts fort nog. Hans artiklar har blivit så ointressanta att jag sanningsenligt kan säga att knappast en enda under de senare åren skulle ha införts i tidningen om vi inte varit bundna av kontraktet. Han har blivit allt ytligare och samtidigt allt mer pretentiös. Varje försök att påverka honom, att få honom att ändra, att få honom att skriva om sådant som kan vara till tidningens nytta har varit omöjligt att genomföra. En så fruktansvärd vrede grep mig att mina ben skakade. Jag hade rest mig och höll på att falla omkull men höll mig fast i bordet. Jag tänkte på hur denna man, som i andliga ting är en grosshandlare som blir sentimental då och då, terroriserar oss alla, hur klyftan mellan myten Tingsten och det som verkligen är han i dag är löjeväckande stor. Jag sa honom allt detta i hög röst och ett gräl utbrast som var helt enkelt förfärligt.
Mot slutet då vi stod mot varandra som vansinniga tuppar såg jag vredestårarna rinna nedför Herberts kinder och han som jag darrade. Jag sa att jag inte önskade något samarbete alls, att hans artiklar var usla, att han var ett bortskämt barn. Han skrek tillbaka att jag var simpel, att kanske hans artiklar alltid varit dåliga, att jag berömt hans artiklar. Jag svarade att jag ljugit när jag berömt dem. Jag bad honom gå och han skrek: "Kastar du ut mig? Jag går när jag vill!" Jag skrek tillbaka: Jag kastar inte ut dig, men jag hoppas du vill gå. Han drog sig utåt under förbannelser. Jag sköt på dörren. Han återkom och sökte måtta en spark mot mig men det blev aldrig något annat än en slags löjlig spasm i benet. Dörren stod öppen och alla i korridoren lyssnade. Det var ett helvetes spektakel.
Dagboken 1 september 1964
Höstens klara dagar har redan kommit. Jag skrev en stor recension av Herberts fjärde och sista memoardel. Jag satt åtta timmar i ett streck vid skrivbordet och kände mig matt när jag steg upp. Det blev en personlig artikel, som starkt betonade det självcentriska hos Herbert. Den väckte stor uppmärksamhet. Tyvärr reagerade Herbert helt negativt, ringde till Kaj Bonnier i Menton och sade upp sin plats i DN. Vi har försökt att blidka honom och vet för dagen ingenting därom. Herbert begärde av Kaj rättighet att få in ett avskedsbrev i DN. Underligt att han, som alltid hävdat att det är chefredaktören som bestämmer vänder sig till ordföranden med en sådan begäran. I övrigt har allt kommit i gång på tidningen igen.
“En föreställning om något, i vars betraktande anden försjunker"
En bättre lyrikrecension än de flesta man kan läsa i de större dagstidningarna, där det mest brukar vara fråga om s k meddiktning, varpå skribenten endast åstadkommer en något sämre variant av diktsamlingen. Så alltså inte i detta fall, trots att hr Redemo som sagt är en god vän.
Jag är nu ganska mätt på diktskrivande, då jag har ytterligare två diktsamlingar i pipeline, och arbetar nu för fullt med en roman som jag hoppas kunna chocka publiken med till nästa år, i en eller annan form. Det ser ut som om jag får en hel del fritid i fortsättningen, vilket har sina uppenbara fördelar. Men det är bäst att jag inte avslöjar något om detta projekt ännu, så att jag inte skjuter det i foten redan under uppvärmningen.
Välkommen till någonting annat!
Detta är numrets ledare.
Välkommen till någonting annat!
"Poesi handlar om att göra sig själv mindre och världen större..."
Pentti Saarikoski
Ryska huset är en tidskrift för språkets fest. Vi vill inte sitta hopkrupna och hosta i det där syrefattiga rävgrytet och gömma oss för de hemska debatter och konspirationer som pågår utanför. En räv har ju alltid en väg ut. Så vi klättrar ut genom lönngången, och se: där öppnar sig ett landskap som myllrar av liv, som en målning av Hieronymus Bosch.
Så, välkommen till - någonting annat!
Hela världen är vår lekplats, rösten och orden våra redskap. Ryska huset handlar om, och skapas av, människor som fortfarande i dessa sena dagar ser konsten som en kraft att ändra på verkligheten. Inte genom slagord och apeller, utan genom skönhet. Den skönhet som gränsar till, och ibland sammanfaller med, det groteska. Den skönhet som får oss att inse vad som står på spel, vad det är vi håller på att kompromissa bort. Det är det som är lyrikens magiska dimension.
"...men som jag ser det
skall samhället vara ett ställe
där det inte finns några byråkrater
men massor med plats
för sång och poesi"
Vladimir Majakovski
Måste vi luckra upp våra gamla ingrodda könsroller och kasta dem på skräphögen till förmån för det "tredje könet" som Michael Strunge förespråkade, eller kanske rentav Morriseys asexuella "fjärde kön"?
Asexualiteten kanske är den yttersta provokationen i en tid som är så sexfixerad som vår.
De här frågorna är mycket kontroversiella, och ledde härom året till en massiv och framgångsrik hatkampanj mot Fi:s Tiina Rosenberg. Att ifrågasätta kärnfamiljen och heterosexualiteten som norm låter sig inte göras i svensk offentlighet, det är enbart accepterat i isolerade reservat som konsthallar och universitetsinstitutioner.
Ryska huset vill lyfta fram några lyriker som fått ett större genomslag för sina banbrytande idéer på könets och sexualitetens område. Och när vi talar om lyriker så är det i vid mening, som vanligt: Från Michael Strunge och Sven Lidman till Peaches och Morrissey har vi hittat en röd tråd som kanske leder oss ut ur labyrinten (eller kanske in i den).Petter Bergman och det radikala femtiotalet
Petter Bergman debuterade 1952, som 18-åring, med ett litet stencilerat häfte med titeln "varje skiftande gestalt" i Metamorfos lyrikserie. Det är tolv korta, romantiskt inspirerade dikter. Också den efterföljande "Dikter" gavs ut på Metamorfos förlag. Lars Forssell har sagt om den att "sällan har ett ungdomligt kaos och en brådmogen sorg fått en skönare och mer disciplinerad röst, en mörkare celloton".
Just berömmet från Lars Forssell var viktigt för den unge poeten - han var en föregångare och en vägvisare för de romantiska 50-talspoeterna, och då tänker jag främst på kretsen kring Metamorfos: Paul Andersson, Petter Bergman, Lasse Söderberg och Urban Torhamn.
Annars var dåtidens kritik ganska njugg. I Sverige har det ju alltid från litteraturkitiken funnits ett motstånd mot den bildrika, metafortäta poesin. Det fanns inte då, och finns kanske ännu inte, någon beredskap för den typen av poesi. Men den har funnit läsare ändå, mycket tack vare att dessa poeter ofta haft en stark muntlig inriktning - de har helt enkelt gillat att läsa sin poesi från scen och haft förmågan att kommunicera med sin publik. Petter Bergman var dock alltid mer av en lågmäld grubblare än den extroverte Paul Andersson.
I sitt diktbidrag till Ryska huset nummer fyra, betitlat "Vox humana", inledde Kristian Lundberg med ett citat av Petter Bergman. Det är en intressant korrespondens, eftersom Lundberg är den som kanske tydligast för vidare arvet från den nästan bortglömde Petter Bergman i sin poesi. Samma grund i en fundamental känsla av brist i tillvaron och hur frånvaron av detta något blir tydlig i tematiseringen av skrivprocessen. Samma starka anknytning till en plats, i Bergmans fall är det förorten till Stockholm och i Lundbergs fall Malmö.
Men åter till femtiotalet - att verkligen läsa de författare som debuterade under det decenniet punkterar en hel del vanföreställningar. I slutet av 60-talet, då det var fjäderlätt enkelt att vara radikal, befästes bilden av det föregående decenniet som en introvert epok då man mest ägnade sig åt att besöka poesiaftnar anordnade av kristna gymnasistföreningen. Men det fanns en stark rörelse på 50-talet av verkligt radikala, i sin individualism och sin totala längtan efter den frihet som erbjöds utanför det borgerliga samhället. I den större samhälleliga kontexten sågs individualismen som opassande. Efterkrigstidens stora projekt var att befästa den begynnande välfärden, och då fanns det inte plats för några rebeller. Som medborgare förväntades man utgöra en kugge i ett större socialt maskineri. De som bröt mot denna konsensus fick finna sig i att bli helt utstötta, på ett sätt som man slapp riskera från 60-talet och framåt. Paul Andersson gick i exil utomlands och levde fattigt och självförbrännande, och den som sagt mer lågmälde Petter Bergman isolerade sig i stället i sitt hus i förorten och söp långsamt ihjäl sig.
Den mörka romantiken
Romantiken har överlevt som en underström i lyriken genom seklerna. De romantiska poeterna dyker ideligen upp, ofta när man minst anar det, efter tider av förnuftsdyrkan eller anemiska språkspel. Men romantiken som genre är egentligen tudelad, som jag ser det.
Den ena inriktningen, som vi kan kalla Wordworth-romantiken, är en meditiativ, naturromantisk inriktning, som hyllar det balanserade sinnelaget och beskriver idylliska scenarier med stor skärpa i detaljerna. Den arketypiska huvudpersonen i denna typ av romantik är naturvandraren som visslande promenerar bland grönskande skogar och höga berg.
Den andra riktningen kan vi kalla Byron-romantiken, och den är av en mörkare art. Den präglas av en sammanblandning av skräck, smärta och skönhet. Arketypen för denna typ av romantik är den långväga resenären, kanske bannlyst från sitt land och sin familj, oförmögen att finna kärlek eller mening i tillvaron. Han är en vandrare, precis som Wordsworth-romantikern, men till skillnad från denne finner han ingen frid i de dramatiska scenerier han genomströvar.
Rainer Maria Rilke beskriver denne dystre hjälte i dikten Höstdag:
"Den som är hemlös nu, ohjälplig han!
den som är ensam nu skall så förbliva,
skall vaka, läsa, långa vänbrev skriva
och i alléer -evigt av och an -
oroligt vandra, medan bladen driva."
Sverige har frambringat åtminstone två genier i Lord Byrons efterföljd: Paul Andersson och Bruno K Öijer. Den förre var under långa tider bokstavligen hemlös och utdriven ur landet, och dog ung efter många års narkotikamissbruk, missförstådd av kritiken i en tid av bister rationalitet. Öijer var också länge ringaktad av kritiken, som jag beskrev i mitt förra inlägg, men bättre tider stundade för honom och i dag är han en av våra mest lästa och uppskattade poeter. I höst är han aktuell med en ny diktsamling, den första på sju år: Svart som silver. Snacka om att man har sett fram emot den!
På söndag blir det paneldebatt med mig, Axessredaktören Johan Lundberg och DN-skribenten Kerstin Vinterhed om romantiken och samtidspoesin.
Är känslan, fantasin och inte minst begripligheten för läsaren något som ånyo värdesätts i poesin efter en period av tröttsam språkmekanism? Så är frågeställningen formulerad av moderatorn Andreas Björsten, redaktör för tidskriften Aurora.
Platsen är ABF-huset på Sveavägen i Stockholm, och drabbningen sker alltså på söndag den 13 april, kl 13.
Alla som finns där i krokarna är synnerligen välkomna till en förhoppningsvis underhållande och intressant eftermiddag!
Öijer - "en pajasfigur och narr åt en förläget fnittrande borgerlighet"
Det handlar om reaktionerna på Bruno K Öijers tidiga diktsamlingar, och hans allmänna anarkistiska persona. Låt oss titta på ett av de första inläggen i debatten, Hans Falk i Aftonbladet 1975-05-21:
"...Bruno K. Öijer, som är en pajasfigur och en narr åt en förläget fnittrande borgerlighet, och dessutom skriver usel poesi. Det får Öijer stipendier för, som han sedan delar ut till folket vid T-centralens tunnelbaneuppgång vid Sergels Torg. Detta är inte bara en spottloska i ansiktet på alla dom som måste gå upp halv sex på morgonen för att slita ihop stålar till barn och hyra (och till Öijers stipendier). Det är dessutom ett öppet hån mot alla seriöst arbetande konstnärer som kanske får kämpa i åratal utan så mycket som ett rävöre från den borgerliga staten."
Thomas Nydahl får också till ett litteraturkritiskt mästerstycke i Gnistan, nr 36 (1976), där han käsnligt utreder Öijers egenartade poesi:
"...Nej, några viktiga erfarenheter är det då inte han förmedlar. Det rör sig hela tiden om ett rotande i den egna naveln, så till den grad smyckat med USA-lånade jargonger att Bob Dylans sämsta texter står sig skyhögt över vad denne Öijer lyckas prestera. Och anarkist är han, tokstollen! Så det blir väl bara att som slutomdöme citera ytterligare en rad ur hans diktning, men då med adress Bruno K. Öijer:
BORGERLIGA KRÄK!
Jag måste be dej
att vara passionerat lugn"
Det fanns förstås andra, mer vederhäftiga röster i debatten, som stod på Öijers sida, bland andra Carl Erland Andersson och Lena Johannesson. Men hätskheten och bristen på vettiga argument i de här citerade inläggen får mig att undra - vad ligger bakom de här påhoppen egentligen? Var kulturklimatet så oerhört likriktat i mitten av sjuttiotalet att man inte ens fick kalla sig anarkist och skriva surrealistiskt anstruken poesi? Kan det handla om något så enkelt som den hederliga svenska avundsjukan, att Öijer fick så mycket mer uppmärksamhet än de nyenkla poeterna som skrev om arbetarklassens umbäranden vid diskbänken och på fabriksgolvet?
Hur det än var med de förorättade kulturarbetarnas bevekelsegrunder så drev deras frenetiska attacker Öijer till reträtt från den litterära offentligheten. Hans syn på debatten och meningsmotståndarna präglas av bitterhet och vrede:
"Vad kan jag säga om min offentliga person i det här läget? Annat än att jag skiter totalt i dessa jävla borgares åsikter, dom som har handlat mot mitt samvete. Att jag är färdig med hela den litterära scenen, och alla dom här intrigerna. och framgent helt kommer att ägna mig åt det författarskap jag har framför mig."
(Ur antologin Nya tider, nya änglar, Bo Cavefors Bokförlag 1976)
Så blev det också. Bruno K Öijer kom inte att i fortsättningen delta i några offentliga debatter utan valde att enbart tala genom sin poesi. Thomas Nydahl & C:o fick färemot fortsätta härja fritt på kultursidorna, med diverse insiktsfulla inlägg om bland annat Röda khmerernas ärofyllda befrielse av Kambodja.
Skål för det nystartade Portal förlag!
Namnet Portal signalerar vad det handlar om - en passage till andra världar. Vi kommer att ge ut böcker inom olika genrer: poesi, prosa, essäistik, och vi kommer att röra oss i tid och rum, det blir klassiker och nyskrivet från olika delar av världen, med tonvikt på de spanska, engelska och nordiska kultursfärerna. Studier av konstnärliga verk (litteratur, konst, musik, film etc) kommer att utgöra en del av utgivningen. Vi kommer också att ge ut översättningar av essentiella men förbisedda verk, till och från svenska, spanska och engelska.
Redan i september kommer de första internationella titlarna. Den svenska utgivningen kommer också att dras igång till hösten, dock finns det ännu inga färdiga datum för detta.
Då återstår det bara för mig att dänga champagneflaskan i skorven och utropar det nya fartyget invigt och redo för internationella och inhemska farvatten! Är ni med ombord?
Namnen
namn som de flesta glömt
Namn som dömt att föras vidare
i en underström
tills någon reser sig, lyfter sin blick
och säger till sig själv:
det var ingen dröm
(En liten dikt apropå att jag nu har några intervjusvar och några dikter med på förstasidan till den fartfyllda poesitidskriften Dikt360, med den Edvard Persson-klingande rubriken "Allt ljus på Jakob Simonson")
Byron en ironiker? Skäms, Malte!
Fragment ur en Facebook-diskussion om poesiskrivande och inspirationens villkor.
Den bardiska traditionen.
Jag tror mer på att låna den bardiska inställningen till poesin än på att låna ur deras stil och motivkrets. Samtiden kan vi inte tränga undan ur poesin. Samtidsfetischiserande poesi har vi visserligen till leda, men det mesta har samma torra akademiska och ironiska tonfall - därav ledan. Ett exempel här kan vara Malte Persson, som nyligen skrev på sin blogg att han uppskattar Lord Byron för dennes ironiska distans - men då visar han att han sannerligen inte begripit Byron, som förvisso skrev på blodigt allvar, åtminstone i sina större epos. Det säger mer om Malte Persson än om Byron att han tror att Don Juan är en parodi på en pikaresk, det är den långt ifrån. Ironin finns där, men den kommer inte utifrån utan inifrån. Det finns starka skäl att tro att Byron levde sig mer in i sin huvudperson än vad som kanske var nyttigt för honom.
Det är visserligen skillnad på ironi och ironi, och den romantiska ironin, så som den till exempel formuleras av Pope, är något annat än generation X-ironin. Ändå kan jag bara finna att det som överlevt från den engelska romantiken är det som tycks vara skrivet i nöd, och under någon form av visionära infall, snarare än "til lyst". Keats, Shelley, Byron, De Quincey, det är de som är läsvärda i dag, till skillnad från Pope och Wordsworth, de tråkmånsarna.
Jag märker att jag raljerar en smula här, jag behöver mer lugn och ro (sitter nu på skolbiblioteket) men den här frågan om allvar och att man bottnar i sina egna motiv, tycker jag står i centrum av en nödvändig lyrikdiskussion i dag. När OEI blir hyllade för att de lyfter fram nonsensverser i sitt senaste nummer... med allvar menar jag inte gravallvarlig malmklang och förkastande av alla former av ironi och humor, nog behövs det ett småleende i mungipan ibland, men då på en annan nivå, liksom inne i fiktionen, inte utanför den.
SM-slutspelet i litteratur har dragit igång
Logiken är densamma i de av tidningar, radio och TV upphaussade pristävlingarna. Vinnarna blir de som säljer mest, syns mest, får ihop littkredd och goodwill nog att kunna skapa sig en god karriär som krönikör, recensent och proffstyckare tills det är dags för nästa bok och grundserien drar igång igen.
De fula tacklingarna och utvisningarna har varit märkligt enkelriktade i förra årets grundserie. Maja Lundgren har fått utstå mycket spott och spe bland huvudstadens kritiker för den i mitt tycke suveräna Myggor och tigrar, som jag dessvärre inte läst färdigt, jag har haft alltför mycket obligatorisk litteratur hängande över mig.
Den har egentligen alla kriterier för att bli en riktig kioskvältare, det är i Strindbergs anda större och mindre skandaler bland kulturmyggorna i Stockholm, självutlämnande passager i Birgitta Stenbergs närmast lakoniskt konstaterande stil bland maffiatigrarna i Neapel, det är utpekanden av sjaskiga typer med namn och befattning noggrannt noterade.
Och det bjuds på verkligen vackra och helt distanslösa kärleksförklaringar till både människor och platser i det mindre sjaskiga men betydligt farligare Italien. Kort och gott en sedesskildring av hög klass, och mycket riktigt också en publiksuccé, till förtret för de utpekade kulturkoftorna och deras vänner på kultursidorna, särskilt då Aftonbladet.
Men några priser blir det ju inte där. Vilka är det som sitter i prisnämnderna? Jo, myggorna från Stockholms kultursidor...
Borås Tidnings debutantpris på 100 000 kronor delas ut på torsdag, och här blir det närmast pinsamt tydligt hur omöjligt det är att tävla i litteratur. För vad förenar den brett självbiografiska Åsa Linderborg med den modernistiskt bildsnickrande poeten Viktor Johansson? Enbart det att de gett ut sina debutböcker under 2007.
Åsa Linderborg är en krönikör på Aftonbladet som jag verkligen uppskattar för hennes fräna och osminkade analyser av makten, hennes bitska och humoristiska utfall mot företeelser och personer som hycklar och skor sig på andra, de antifeminister och nyliberaler som i dag styr såväl vårt land som världen. Dessvärre har jag inte läst hennes självbiografi Mig äger ingen ännu (jag väntar på pocketutgåvan) men allt tyder på att det blir hon som tar hem priset. Lite synd att Viktor Johansson ställs mot en så övermäktig motståndare. Lite är det kanske som när det missförstådda geniet Lasse Lindh möter schlagerproffset Carola Häggkvist i Melodifestivalen i kväll (oj vad folklig den här bloggen börjar bli!), utan några personliga jämförelser mellan Carola och Åsa Linderborg...
Sofia Rapp Johanssons bok Silverfisken fick jag ett erbjudande om att recensera. Men jag kunde inte ro i land med det utan lämnade faktiskt tillbaka boken. Första gången det händer. Jag blev helt enkelt för illa berörd av innehållet, samtidigt som dikterna rent tekniskt var så usla att det hade varit skrattretande, om alltså innehållet inte varit så upprörande och kräkframkallande.
Det handlar om en far som förgriper sig på sin dotter sexuellt, och enligt fiktionen har detta hänt författaren Sofia själv. Tommy Olofsson på SvD svalde betet och skrev om hur synd han tyckte om Sofia och att förlaget kanske borde klivit in och refuserat hennes manus av omsorg om henne själv, varpå det blev ett jävla liv i tidningar och bloggar om dagskritikens patriarkala struktur.
En succé för Sofia Rapp Johansson således? Tja, jag vill inte verka cynisk, men hade diktsamlingen fått den uppmärksamheten den fick och nu blivit nominerad till debutantpriset om den handlat om... ung kärlek? Konflikten mellan natur och civilisation? Eh... språkets oförmåga att förmedla våra känslor? Knappast. Jo, kanske det sista.
Men vem vet. Kanske Elise Karlssons prosalyriska berättelse Fly snor åt sig priset. Hon har nog de rätta kontakterna i kulturvärlden i alla fall, och hennes fall och i ännu högre grad hennes förlagskollega på Modernista, Martina Lowdens, visar ju tydligt hur viktigt det är om man vill slå sig fram och göra sig ett namn.
Efter att Pietro Maglio, PR-geniet på Modernista, upprepar orden "ungt litterärt geni" om Martina Lowden tillräckligt många gånger i pressreleaser, intervjuer, bloggar och blänkare (och förmodligen även i sömnen) började formuleringen leva sitt eget liv och förekom plötsligt överallt så fort hennes namn nämndes. Skickligt manövrerat. Och den som skriver pressmeddelandena åt Modernista förlag är numera... trumvirvel... Elise Karlsson själv, anställd på förlaget som ger ut hennes böcker!
Nåväl. Jag tror nu inte att jag vinner något litterärt pris med den (om jag nu inte får Pietro Maglio på min sida) men jag har nu lagt upp min diktsamling Allt står på spel på Sigge Eklunds suveräna förlag www.vulkan.se.
Man kan beställa den som tryckt bok för 89 kr eller PDF för 40 kr - gör nu det i stället för att ringa och rösta som en galning på Lasse Lindh i kväll. Det är ju jag som är det missförstådda geniet! Vi tar det igen - det missförstådda geniet! Det missförstådda geniet! Hör ni mig, DN Kultur?
