Han sökte måtta en spark mot mig. Sedan recenserade jag hans bok i vredesmod.
När samlingsvolymen Vårt sekel är reserverat åt lögnen, med ett urval av lagercrantz tidningstexter genom åren, recenserades var det allmänna hyllningar och hurrarop som gällde. Man får känslan av att ingen än i dag riktigt vågar sig på en rättmätig sågning av denne ganska oprofessionelle publicist. Vårt sekel är reserverat åt hyckleriet.
Ett exempel på hur det kunde gå till under hans chefredaktörskap, ur Lagercrantz dagböcker från 1963, publiceras i dagens Expressen. Det är som det är mest när det handlar om Olof Lagercrantz, stilen är oklanderlig och tendensen monstruös - först har han ett uppslitande gräl med Herbert Tingsten och kickar honom från tidningen, sedan sätter han sig och totalsågar dennes memoarer. Oprofessionellt är bara förnamnet. Men njutbar läsning, naturligtvis.
Dagboken 10 september 1963
/.../ Jag betänkte hur den man som stod framför mig i flera år nu varit anställd i Dagens Nyheter med en enastående hög lön och hur han inte ett ögonblick ansett att han hade några skyldigheter mot tidningen. Han hade ägnat sina krafter åt att skriva sina memoarer. Han hade inte ens velat ge de bästa delarna av dessa memoarer till DN utan givit dem till TV eller radio. Han har skrivit flera av sina mera trevliga saker i Veckojournalen. Han har ägnat ett mycket litet intresse åt sina artiklar i DN, men ständigt bråkat om de inte införts fort nog. Hans artiklar har blivit så ointressanta att jag sanningsenligt kan säga att knappast en enda under de senare åren skulle ha införts i tidningen om vi inte varit bundna av kontraktet. Han har blivit allt ytligare och samtidigt allt mer pretentiös. Varje försök att påverka honom, att få honom att ändra, att få honom att skriva om sådant som kan vara till tidningens nytta har varit omöjligt att genomföra. En så fruktansvärd vrede grep mig att mina ben skakade. Jag hade rest mig och höll på att falla omkull men höll mig fast i bordet. Jag tänkte på hur denna man, som i andliga ting är en grosshandlare som blir sentimental då och då, terroriserar oss alla, hur klyftan mellan myten Tingsten och det som verkligen är han i dag är löjeväckande stor. Jag sa honom allt detta i hög röst och ett gräl utbrast som var helt enkelt förfärligt.
Mot slutet då vi stod mot varandra som vansinniga tuppar såg jag vredestårarna rinna nedför Herberts kinder och han som jag darrade. Jag sa att jag inte önskade något samarbete alls, att hans artiklar var usla, att han var ett bortskämt barn. Han skrek tillbaka att jag var simpel, att kanske hans artiklar alltid varit dåliga, att jag berömt hans artiklar. Jag svarade att jag ljugit när jag berömt dem. Jag bad honom gå och han skrek: "Kastar du ut mig? Jag går när jag vill!" Jag skrek tillbaka: Jag kastar inte ut dig, men jag hoppas du vill gå. Han drog sig utåt under förbannelser. Jag sköt på dörren. Han återkom och sökte måtta en spark mot mig men det blev aldrig något annat än en slags löjlig spasm i benet. Dörren stod öppen och alla i korridoren lyssnade. Det var ett helvetes spektakel.
Dagboken 1 september 1964
Höstens klara dagar har redan kommit. Jag skrev en stor recension av Herberts fjärde och sista memoardel. Jag satt åtta timmar i ett streck vid skrivbordet och kände mig matt när jag steg upp. Det blev en personlig artikel, som starkt betonade det självcentriska hos Herbert. Den väckte stor uppmärksamhet. Tyvärr reagerade Herbert helt negativt, ringde till Kaj Bonnier i Menton och sade upp sin plats i DN. Vi har försökt att blidka honom och vet för dagen ingenting därom. Herbert begärde av Kaj rättighet att få in ett avskedsbrev i DN. Underligt att han, som alltid hävdat att det är chefredaktören som bestämmer vänder sig till ordföranden med en sådan begäran. I övrigt har allt kommit i gång på tidningen igen.
Ja, som redaktör för Portal hoppas jag på liknande demonregi från din sida... Kasta inte ut mig nu (så lovar jag att inte måtta några sparkar), men tror du att du kan skicka över några fakta om svenska PODtryckerier inom kort? Hemsidan är klar och redo att läggas ut för allmänhetens beskådan (på svenska också så snart jag får klartecken från ditt håll angående POD osv.), kontrakten är utskrivna (men ännu inte påskrivna), el consejo editorial väntar med spänning på de första titlarna...
Mer per privat epost.
Jag har läst några korta böcker av Lagercrantz och jag måste säga att jag är väldigt förtjust i hans sätt att skriva och myndiga och ciceroförande penna. Även några av Tingstens memoarer har jag läst och fann dem väldigt bra. Även han skriver med den där cicerostilen som förklarar och drar upp mönster i tillvaron så man förstår hur det står till i världen.
Förmodar att det var två stora egon som stod emot varandra. Lagercrantz var förmodligen bitter över att inte komma in i nobelkommitén. Hörde att han ses som skyldig i Harry Martinssons harakiri.
Martin: Japp, I´m into it. Det är fasen så svårt att hitta ett bra POD-tryckeri, men jag jobbar på det. Det finns också vissa personer som jag väntar på svar från. Jag skickar ett mail också så att jag inte behöver vara så mystisk. Jag siktar på kanseringsfesten i Madrid i spetember, det verkar spännande!
Gustaf: Olof Lagercrantz förde en lång kampanj i pressen mot Eyvind Johnson och Harry Martinson när det blev klart att de skulle tilldelas Nobelpriset (det hör till saken att de båda satt i Svenska Akademin på den tiden). Det var fråga om ren personförföljelse, och med tanke på att Lagercrantz beskrivs som en hämnande demon av människor som blev utsatta för hans kampanjer, så kan det inte ha avrit lätt ens för en normalt robust person. Martinson, som hela sitt liv drogs med underlägsenhetskänslor på grund av sin enkla bakgrund och sin brist på utbildning klarade inte av det psykiskt. Nu menar jag inte att Lagercrantz är ensam skyldig, det fanns fler hantlangare i målet. Men han var chefsmobbaren.
jag håller med dig om att han är en benådad stilist, men det faktum att han var så osympatisk och rent elak privat drar faktiskt för mig ner även hans böcker en aning. Känns lite skumt att läsa Lagercrantz beskrivning av hur arg hans vän Gunnar Ekelöf blev när han inte blivit inbjuden till en författarmiddag, och hur obegripligt Ekelöfs raseriutbrott ter sig för värden, Olof Lagercrantz själv. Klart att Ekelöf inte var bjuden, tycks han mena, mannen var ju alkoholist! Däremot satt de andra, mer välanpassade, poeterna där och smorde kråset. Jag äcklas nästan när jag läser det, och vill inte besvara författarens införstådda, högborgerliga blinkningar.