Han sökte måtta en spark mot mig. Sedan recenserade jag hans bok i vredesmod.
När samlingsvolymen Vårt sekel är reserverat åt lögnen, med ett urval av lagercrantz tidningstexter genom åren, recenserades var det allmänna hyllningar och hurrarop som gällde. Man får känslan av att ingen än i dag riktigt vågar sig på en rättmätig sågning av denne ganska oprofessionelle publicist. Vårt sekel är reserverat åt hyckleriet.
Ett exempel på hur det kunde gå till under hans chefredaktörskap, ur Lagercrantz dagböcker från 1963, publiceras i dagens Expressen. Det är som det är mest när det handlar om Olof Lagercrantz, stilen är oklanderlig och tendensen monstruös - först har han ett uppslitande gräl med Herbert Tingsten och kickar honom från tidningen, sedan sätter han sig och totalsågar dennes memoarer. Oprofessionellt är bara förnamnet. Men njutbar läsning, naturligtvis.
Dagboken 10 september 1963
/.../ Jag betänkte hur den man som stod framför mig i flera år nu varit anställd i Dagens Nyheter med en enastående hög lön och hur han inte ett ögonblick ansett att han hade några skyldigheter mot tidningen. Han hade ägnat sina krafter åt att skriva sina memoarer. Han hade inte ens velat ge de bästa delarna av dessa memoarer till DN utan givit dem till TV eller radio. Han har skrivit flera av sina mera trevliga saker i Veckojournalen. Han har ägnat ett mycket litet intresse åt sina artiklar i DN, men ständigt bråkat om de inte införts fort nog. Hans artiklar har blivit så ointressanta att jag sanningsenligt kan säga att knappast en enda under de senare åren skulle ha införts i tidningen om vi inte varit bundna av kontraktet. Han har blivit allt ytligare och samtidigt allt mer pretentiös. Varje försök att påverka honom, att få honom att ändra, att få honom att skriva om sådant som kan vara till tidningens nytta har varit omöjligt att genomföra. En så fruktansvärd vrede grep mig att mina ben skakade. Jag hade rest mig och höll på att falla omkull men höll mig fast i bordet. Jag tänkte på hur denna man, som i andliga ting är en grosshandlare som blir sentimental då och då, terroriserar oss alla, hur klyftan mellan myten Tingsten och det som verkligen är han i dag är löjeväckande stor. Jag sa honom allt detta i hög röst och ett gräl utbrast som var helt enkelt förfärligt.
Mot slutet då vi stod mot varandra som vansinniga tuppar såg jag vredestårarna rinna nedför Herberts kinder och han som jag darrade. Jag sa att jag inte önskade något samarbete alls, att hans artiklar var usla, att han var ett bortskämt barn. Han skrek tillbaka att jag var simpel, att kanske hans artiklar alltid varit dåliga, att jag berömt hans artiklar. Jag svarade att jag ljugit när jag berömt dem. Jag bad honom gå och han skrek: "Kastar du ut mig? Jag går när jag vill!" Jag skrek tillbaka: Jag kastar inte ut dig, men jag hoppas du vill gå. Han drog sig utåt under förbannelser. Jag sköt på dörren. Han återkom och sökte måtta en spark mot mig men det blev aldrig något annat än en slags löjlig spasm i benet. Dörren stod öppen och alla i korridoren lyssnade. Det var ett helvetes spektakel.
Dagboken 1 september 1964
Höstens klara dagar har redan kommit. Jag skrev en stor recension av Herberts fjärde och sista memoardel. Jag satt åtta timmar i ett streck vid skrivbordet och kände mig matt när jag steg upp. Det blev en personlig artikel, som starkt betonade det självcentriska hos Herbert. Den väckte stor uppmärksamhet. Tyvärr reagerade Herbert helt negativt, ringde till Kaj Bonnier i Menton och sade upp sin plats i DN. Vi har försökt att blidka honom och vet för dagen ingenting därom. Herbert begärde av Kaj rättighet att få in ett avskedsbrev i DN. Underligt att han, som alltid hävdat att det är chefredaktören som bestämmer vänder sig till ordföranden med en sådan begäran. I övrigt har allt kommit i gång på tidningen igen.
“En föreställning om något, i vars betraktande anden försjunker"
En bättre lyrikrecension än de flesta man kan läsa i de större dagstidningarna, där det mest brukar vara fråga om s k meddiktning, varpå skribenten endast åstadkommer en något sämre variant av diktsamlingen. Så alltså inte i detta fall, trots att hr Redemo som sagt är en god vän.
Jag är nu ganska mätt på diktskrivande, då jag har ytterligare två diktsamlingar i pipeline, och arbetar nu för fullt med en roman som jag hoppas kunna chocka publiken med till nästa år, i en eller annan form. Det ser ut som om jag får en hel del fritid i fortsättningen, vilket har sina uppenbara fördelar. Men det är bäst att jag inte avslöjar något om detta projekt ännu, så att jag inte skjuter det i foten redan under uppvärmningen.
Välkommen till någonting annat!
Detta är numrets ledare.
Välkommen till någonting annat!
"Poesi handlar om att göra sig själv mindre och världen större..."
Pentti Saarikoski
Ryska huset är en tidskrift för språkets fest. Vi vill inte sitta hopkrupna och hosta i det där syrefattiga rävgrytet och gömma oss för de hemska debatter och konspirationer som pågår utanför. En räv har ju alltid en väg ut. Så vi klättrar ut genom lönngången, och se: där öppnar sig ett landskap som myllrar av liv, som en målning av Hieronymus Bosch.
Så, välkommen till - någonting annat!
Hela världen är vår lekplats, rösten och orden våra redskap. Ryska huset handlar om, och skapas av, människor som fortfarande i dessa sena dagar ser konsten som en kraft att ändra på verkligheten. Inte genom slagord och apeller, utan genom skönhet. Den skönhet som gränsar till, och ibland sammanfaller med, det groteska. Den skönhet som får oss att inse vad som står på spel, vad det är vi håller på att kompromissa bort. Det är det som är lyrikens magiska dimension.
"...men som jag ser det
skall samhället vara ett ställe
där det inte finns några byråkrater
men massor med plats
för sång och poesi"
Vladimir Majakovski
Måste vi luckra upp våra gamla ingrodda könsroller och kasta dem på skräphögen till förmån för det "tredje könet" som Michael Strunge förespråkade, eller kanske rentav Morriseys asexuella "fjärde kön"?
Asexualiteten kanske är den yttersta provokationen i en tid som är så sexfixerad som vår.
De här frågorna är mycket kontroversiella, och ledde härom året till en massiv och framgångsrik hatkampanj mot Fi:s Tiina Rosenberg. Att ifrågasätta kärnfamiljen och heterosexualiteten som norm låter sig inte göras i svensk offentlighet, det är enbart accepterat i isolerade reservat som konsthallar och universitetsinstitutioner.
Ryska huset vill lyfta fram några lyriker som fått ett större genomslag för sina banbrytande idéer på könets och sexualitetens område. Och när vi talar om lyriker så är det i vid mening, som vanligt: Från Michael Strunge och Sven Lidman till Peaches och Morrissey har vi hittat en röd tråd som kanske leder oss ut ur labyrinten (eller kanske in i den).