Childe Jakob

Med anledning av min tidigare hyresvärd Tom Kronsjös bortgång tänkte jag prova på det lite längre formatet här och berätta om min tid på det ökända Ryska huset i Lund. Texten är tidigare tryckt i den utmärkta tidskriften Presens. Varsågoda!

Det kallas för Ryska huset, det på utsidan eleganta sekelskifteshuset på Stora Södergatan mitt i centrala Lund som ägs av Tom Kronsjö, en professor emeritus i 70-årsåldern som hade några skruvar lösa. Jag flyttade dit efter att jag tagit min examen. Jag hade förlorat min lägenhet och var i desperat behov av någonstans att bo. Jag kom att stanna där, arbetslös och fattig, i ett år.
Detta år präglades av de två saker som mest kännetecknar Ryska huset: upplösning och förfall. Vad som nu gnistrar fram i mitt minne av den här tiden är den extrema, nästan patologiska snålhet min hyresvärd stod för och den värme och generositet som mina grannar uppvisade.

Tom Kronsjö såg verkligen ut som en vänlig tomte, gammal och vithårig med ett stort, ovårdat skägg, men han var snarare som hämtad ur Dickens Julsaga – den snåle och oförsonlige Mr Scrooge.

Den första gången jag träffade Tom Kronsjö var en mycket varm dag i juni. Då hade jag redan bott i huset några månader. Vi som bodde på Ryska huset hade väldigt stora problem just då, eftersom energibolaget just hade stängt av vattnet i hela byggnaden. Vi fick vandra över till Katedralskolan när vi behövde vatten, där fanns en vattenkran vi kunde använda. Vattenhinkarna ställde vi sedan på rad i korridoren.
Hela den här situationen berodde på att Tom Kronsjö inte betalat sina energiräkningar för huset. Han var skyldig energibolaget över 70 000 kronor när han, till synes till freds med livet, kom in på min korridor och hukade sig över elmätaren.

”Det har visst blivit något fel på elmätarna”, gnällde han på finaste lundensiska, ”de visar på en alldeles för hög elkonsumtion.”
”Snälla herr Tom Kronsjö”, sa jag strängt, ”nu har elbolaget stängt av vattnet för att du inte betalat. Är det inte dags att du gör det, i stället för att gå här och läsa av elmätare?”
”Det är inte det som är problemet”, värjde han sig. ”Jag har betalat, men det finns en flygmaskinsliga som flyger runt jorden och tar pengar från folks bankkonton. Jag har själv sett flygplanen.”

Det var då jag för första gången insåg att min hyresvärd inte bara var snål – han var fullständigt från vettet.

Estetiskt sett var det absolut inget fel på mitt rum, det var stort och fint, högt i tak och en kakelugn (som i och för sig inte fungerade, men ändå). Och det var trevliga grannar. Problemet var sunkigheten, och att hyran var så hög. Huset fungerade i praktiken som ett hyreshus, trots att Tom Kronsjö försökte lura myndigheterna att det var en sorts pensionat. Jag betalade 2600 kronor i månaden, plus elkostnader som under vinterhalvåret sköt ordentligt i höjden eftersom fönstren var så otäta. Standarden var mycket låg; i badrummet växte jättelika mögelfläckar, och några på korridoren var konstant snuviga på grund av möglet och draget. En klassisk slumbostad, skött av en sann utsugare.
Det enda som gjorde att Ryska huset över huvud taget var beboeligt var Adnan Chaabi, en medelålders palestinsk invandrare som var anställd av Tom Kronsjö som fastighetsskötare. Det var honom man som hyresgäst skötte all kontakt med, betalade hyra till och gnällde på när till exempel ett kylskåp slutade fungera.
Han fungerade inte bara som fastighetsskötare, utan även som provisorisk mentalskötare åt den galne Tom Kronsjö.
Under sin tid på Ryska huset hade Adnan utvecklat en stoisk inställning till livet. Med en god portion välvilja och lugn kunde allt ordna upp sig, till och med de mest prekära situationer. Problemet med obetalda räkningar löste han raskt och enkelt genom att låna pengar av släkt och vänner. I det längsta kämpade Tom emot, men till slut lät han sig övertalas till att ge Adnan de pengar han lagt ut.
Adnan berättade om hur han bjudit in Tom till sin familj förra julen. Barnen hade blivit överlyckliga när de såg den kutryggige, skäggige gubben komma in genom dörren. Tomten hade kommit! Men när det visade sig att tomten inte hade några presenter med sig, utan satte sig och drack glögg istället, förbyttes de glada skratten i gråt.

Tiden gick på Ryska huset, på något sätt långsammare än i resten av stan. Tom Kronsjö anställde några polska gästarbetare för att fixa fasaden och bygga en brandtrappa, något som Brandskyddsmyndigheterna krävde, men polackerna tröttnade på att Tom hela tiden la sig i deras arbete och gav dem irrelevanta order. När de dessutom började ge upp hoppet om att få en skälig lön gav de upp arbetet. Den halvbyggda brandtrappan fick stå kvar.

Den ena dagen var den andra lik under de här veckorna. Lund var folktomt eftersom alla studenter lämnat stan under sommaren. Men på kvällen drog ungdomsgängen förbi på gatan nedanför mitt fönster. Ibland när jag låg halvvägs mellan sömn och vakenhet förvreds deras röster i mitt öra, och jag vet inte om det var mina drömmar som påverkade det de tycktes säga eller om det de sa påverkade mina drömmar, men jag hörde osammanhängande och skrämmande meningar som flöt in i mina mardrömmar. Jag drömde om fuktskadade klockor och främmande flaggor som jag låg insvept i och annat märkligt, och så fort jag vaknat sträckte jag mig efter anteckningsboken. Efter en stund var drömbilderna försvunna, och kvar var bara orden som beskrev dem.

Min närmaste granne hade ofta fest, hon spelade hög musik som med lätthet trängde genom de tunna träväggarna. En kväll gick jag ut i köket där hennes pojkvän lagat middag.
”Varsågod, ta för dig!” sa han och log stort. ”Jag har stulit allt på Konsum!”
”Stulit det alltså?” sa jag medan jag tog för mig av soppan. Den var röd och kryddstark.
”Javisst! Jag är tjuv!” sa han, nästan triumferande. ”Är du hederlig?”
”Ja, det är jag nog.” Han mulnade. ”Men jag gillar inte poliser, jag ska inte säga något till dem!”
Han sken upp som en sol igen och bredde en ostmacka till mig.
Jag skrattade för mig själv, och funderade över vem som var bäst att ha till granne: en vanlig Svensson som var hederlig och höll på sig och sitt, eller en skojfrisk tjuv som delade med sig av sitt stöldgods?

Adnan satt och pratade med en hyresgäst när Tom kom och knackade på dörren till kontoret. Det var en dag i mitten av juli, och det var lugnt på Ryska huset. Så fort Tom kommit in klargjorde han att Adnan fått sparken. Han misstänkte att Adnan förskingrade hans pengar. Detta kunde inte fortgå. Från och med nu skulle han själv ta över husets skötsel.

”Har du samlat in hyrorna den här månaden?” frågade han och Adnan nickade och pekade lite uppgivet på kassaskrinet.
”Bra, då kan du gå”, sa Tom.
Adnan var så arg att han bara gick. Det var meningslöst att bråka med Tom när han var på det här humöret. Bäst att komma tillbaka dagen efter och diskutera saken.

Nästa dag var Tom inte på kontoret. Adnan hade nycklarna kvar, så han öppnade och tittade sig omkring. Kassaskrinet! När han öppnade det besannades hans farhågor. Det var tomt, och Tom hade lämnat Lund för att inte komma tillbaka.

Vid det här laget förvandlades Ryska huset i princip till ett ockuperat hus. Ingen brydde sig längre om att betala hyra, trots att Adnan kom med omväxlande bönder och hot – han såg i Toms frånvaro som en sorts vikarierande hyresvärd. Några hyresgäster flyttade ut för att de tröttnat på den låga standarden och hade turen att hitta en lägenhet, andra flyttade i stället in när de fick reda på att man kunde bo där gratis. Stämningen var mer amsterdamsk än lundensisk. Allt fortsatte naturligtvis förfalla i huset när inga pengar längre fanns att tillgå för reparationer och underhåll, möglet spred sig och ibland slutade elen att fungera.
En ung kvinna som bodde i huset med sin lille son hade nu fått nog och bestämde sig för att anmäla Tom för polisen. Hon berättade vissa saker som jag inte känt till, till exempel att de polska gästarbetarna fick lön i vodka i stället för pengar. Och att Tom länge stått under hot från rättvisan om böter och stängning av huset, men han höll sig undan med hjälp av juridiskt rävspel. Ingen visste nu var han höll hus, hans kontor hade stått tomt i mer än en månad. Nog borde väl polisen kunna göra något, resonerade vi.

Men nej, hos polisen var de helt kallsinniga. ”Så länge han inte bryter mot någon lag i brottsbalken kan vi inte göra något”, sa den unga polisassistenten.
”Men hallå”, sa jag, ”ni bötfäller tonåringar som åker skateboard på fel ställen, ni åtalar folk som kör för fort. Borde ni inte kunna sätta dit en man som i åratal systematiskt undvikit att skatta på sitt hyreshus, som cashar in folks hyror utan att redovisa dem, en utsugare som har svart arbetskraft som han avlönar med smuggelsprit…”
”Ni får vända er till Miljöförvaltningen”, sa polisassistenten och lutade sig tillbaka med en trött rynka i pannan.

På Miljöförvaltningen var de desto gladare att se oss.
”Vet ni om att ni är de första som anmäler Tom Kronsjö till oss? Det här har vi väntat på att få ta itu med.”
Miljöchefen förklarade att det normala i ett sånt här fall av misskötsel är att kommunen går in och tvångsförvaltar huset. Eftersom Ryska huset var att betrakta som en sanitär olägenhet skulle de vidta mått och steg för att göra en omfattande renovering.
”Men det kan ta lite tid. Tom Kronsjö kommer nog att försöka sätta käppar i hjulen för oss. Han har sån koll på juridiken att han alltid lyckats slingra sig på något sätt när någon försökt sätta dit honom. Ingen har riktigt vågat ta fajten.”

Driften att rädda sig undan förfallet hade nu vuxit sig starkare än lusten att stanna och iaktta det. Det var inte längre någon nyfikenhet som höll mig kvar, inte ens ett klent hopp om att få vara med om något minnesvärt.

Det led mot slutet av augusti, och det var mina sista dagar i Lund. Jag hade fått en lägenhet i Göteborg, och jag var glad åt det förestående uppbrottet, men samtidigt lite melankolisk. Denna soliga eftermiddag strosade jag omkring i Lund för att säga adjö till stan, som man gärna gör när man står i begrepp att lämna ett ställe för att inte återvända.
När jag kom förbi Ryska huset såg jag att Adnan satt inne på kontoret och drack kaffe. Han såg tankfull och koncentrerad ut, en hårt prövad man. När han såg mig reste han sig, och vinkade in mig.

”Tom har kommit tillbaka” sa han, log och skakade på huvudet. ”Och vet du vad? Han säger att han glömt alltsammans. Jag frågar var han varit, han säger att han inte minns. Nu vill han ta över huset igen och sköta det som vanligt.”
”Hur förklarar han vad han gjort då?”
”Han förklarar inte. Han säger att han fick jobb som kardinal i Vatikanen för 18 000 år sedan, men han tyckte inte om kristendomen så han blev Muhammed, men han gillade inte det heller. Så han blev filosof.”
Vi skrattade. Jag tänkte efter lite.
”Men Adnan, du accepterar väl inte att bli behandlad på det här sättet?”
”Jag vet inte vad jag ska göra. OK, Tom är galen, men visst, han är faktiskt en filosof. Jag sa till honom: Det har varit som en storm här sedan du stack med alla pengarna och försvann, inget har fungerat, ingen har betalat hyra. Han sa till mig: Även i den svåraste storm finns ett område av lugn.” 

Frihamnspiren, kl 23, Broder Daniel spelar.
Jag tittar mig omkring bland publiken och finner att jag är en av de få som kan sägas passa in i Broder Daniels texter om utstötthet och främlingskap i en stad som tog död på en när man var ung. De flesta omkring mig är knappt i gymnasieåldern, framtiden är ljus, de har inte blivit brända än.
När Broder Daniels senaste skiva, den suveräna  "Cruel town" kom ut för två år sedan, var jag arbetslös, det hade tagit slut med min flickvän och jag bodde i ett hyreshus som var utdömt av miljönämnden, det så kallade Ryska huset. Down and out.
När jag spelar skivan flyttas jag omedelbart tillbaka till känslan från den tiden. Det är inte bara negativt, det fanns ljuspunkter i den intensitet som nöden förde med sig.
Desperationen som vändes till kreativitet.
Kontrasten är stark mot spelningen med Håkan Hellström som jag var på i fredags. Det var fest, det var kärlek, det var congas och Känn ingen sorg för mig Göteborg i den ljusa natten. Om Håkans spelning var en kärleksförklaring, så är Broder Daniels en krigsförklaring. Mot staden, mot samhället, mot allt det som tycks fjättra dem och oss.
 
"Now my friends are unemployed
not needed in this world
pushed down by this town
and always turned down
but in dreams at night
they can sometimes recall
when we were heroes
when we were winning"

Just den där känslan av att vara överflödig, oönskad, när man gått omkring hela livet och känt sig oersättlig, duktig, säker på att lyckas.
Vad är poängen med att söka ännu ett jobb när man vet att man inte kommer att få det? Vad är poängen med att försöka förhandla med CSN för att slippa ge dem hela sin a-kassa varje månad, när man är skyldig dem 290 000 kronor? Vad är poängen med att söka en bostad när man inte stått i bostadskö i fem år?
Men samtidigt, den där förankringen i nuet som bara är möjlig när man inte har något att förlora:

"Oh, it´s in the air tonight
there is a wind coming in
the day is dying
oh, it´s so beautiful
there´s something happening somewhere
I take the bus into town
all else is nothing
and we are winning
Soon I´ll grow older
god knows I haven´t lived yet
before tonight´s a memory
let´s go out, I am still young"

(Broder Daniel, "When we were winning" )

Jag har jobbat natt fyra av de senaste åtta nätterna, nattvak, och tillbringat ohälsosamt mycket av den tiden framför datorn. Dels har jag nästan färdigställt en diktsamling, och dels har jag kollat runt bland folks bloggar och uppdaterat min egen.
Det känns oerhört befriande att ha fått ett sånt här semioffentligt rum. Bara att kunna fundera ut och skriva en text och sedan få omedelbar respons på det i form av kommentarer, som liksom flätar sig samman med min text, det gör bloggen till det ulmitata demokratiska interaktiva mediet. Sen är det blandningen av högt och lågt som tilltalar mig.
Visst, en del bloggare, såsom Malte Persson, är strikt akademiska, opersonliga och diskuterar enbart (i hans fall) diktverk och avhandlingar, medan många andra bara handlar om kläder, väskor och Min Jävla Katt (som jag tror den utmärkte bloggaren Håkan Lindgren uttryckte det. Jag försöker finna en medelväg mellan det triviala och det akademiska.
I en blogg för inbördes beundran kallad Diagnos, upprättad av tre mediepåläggskalvar med förflutet på Lundagård, läser jag en veklagan över bristen på feedback från sina kolleger när man skrivit en artikel. Jag tänker att det är priset man får betala för att trängas i den hippa medieeliten. Jag tillhör den ideella kulturtidskriftsvärlden (Ryska huset), och vi ger och tar hela tiden, kritik och beröm, och får en massa feedback därtill från våra fåtaliga prenumeranter och läsare. En perfekt situation, och helt fria och obundna är vi. Det enda övrigt man kanske skulle önska är... stålar. 
Men i alla fall, kulturtidskriftssituationen är som bloggsituationen. Ingen förlorar på att en annan skriver, tänker, formulerar sig väl. Alla får plats. Ingen får pengar. Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov. Amen.

Läser om världsmedborgarrörelsen och romantiken, och funderar lite kring det här med internationalism och nationalism i poesin. 

Världsmedborgarrörelsen, som växte sig stark åren efter andra världskrigets slut för att sedan tyna bort i takt med att det kalla kriget började, utgick från tanken att nationerna måste upphöra, alla människor bli världsmedborgare och ett världsstyre bildas. Detta för att undvika ett atomkrig, vilket man förstås var mycket orolig för efter USA:s atombomber över Japan.
Initiativet till rörelsen kom från den före detta stridspiloten Garry Davis. Davis avstod demonstrativt från sin amerikanska nationalitet och förklarade sig som världsmedborgare. Han manifesterade detta genom att sova under bar himmel i en vecka på internationellt territorium. Platsen för denna aktion var paris, mittpunkten i det Europa "som ligger mitt mellan väst och öst".
Inom den romantiska traditionen finns det både nationalistiska och internationalistiska drag.
I den tidiga engelska romantiken, bland t ex sjöpoeterna Wordsworth och Coleridge, fanns det en provinsiell tendens där man protesterade mot Londons kulturella och politiska dominans. Denna opositionella lokalpatriotism övergick kring år 1800 till en mer konservativ nationalism, framför allt på grund av kriget mot Frankrike.
Hos de yngre romantikerna, lord Byron och Percy Bysshe Shelley, finns inga provinsiella och nationalistiska drag. De båda kom från urbana, aristokratiska miljöer och deras respektive författarskap rör sig på ett helt och hållet internationellt plan.
Den tyska romantiken hade däremot en internationell inriktning till en början, då Friedrich Schlegel ville utveckla ett positivt vänskapsförhållande mellan arvfienderna Frankrike och England, och även Novalis ville komma förbi de gamla nationella rivaliteterna. Tidskriften Europa, redigerad av Schlegel, var huvudorganet för den här kampen. Kriget mot Napoleons Frankrike fick dock många romantiker att utveckla nationalistiska ståndpunkter.
Den svenska romantiken var från början mer homogent nationalistisk. Att de svenska romantikerna i så hög grad kom från en lantlig och prästerlig miljö ger den också ett provinsiellt drag.
När romantiken åter kom att blomma upp i Stockholm på 1950-talet kom de nya romantikerna att ställa sig på olika sidor. Den bereste och mondäne Paul Andersson ställde sig på den internationalistiska romantikens sida, tillsammans med Byron, Shelley, den tidige Friedrich Schlegel och Novalis. Bo Setterlind däremot stod för en utpräglat nationalistisk romantik, tydligast formulerad i debattboken Därför är jag monarkist.

Hur ser det ut bland dagens poeter, finns det överhuvud taget någon som söker sig utanför den svenska ankdammen och blickar ut över världen?