Utan dem inget paradis
Annars kan jag rapportera att Kjell Höglund är i toppform. Jag och tre kumpaner var på Victoriateatern i Malmö och såg honom spela det mesta av det bästa av sin låtkatalog, tillsammans med Johan Johansson.
Efteråt gjorde vi en intervju med dem båda (kommer att publiceras om kanske ett halvår, i nästnästa nummer av Ryska huset).
Ett märkligt radarpar - Kjell bräcklig och tunn, anspråkslös, Johan gammal punkare, mer pratglad och raljant. Enda gången Kjell riktigt tände till var när jag frågade om han är ironisk eller menar allvar med texten till "Maskinerna är våra vänner". Vad han svarade på det, och på övriga frågor, får ni alltså veta i nästnästa nummer av Ryska huset. Annars kan jag hänvisa till hans blogg där man bland annat kan läsa hans följetong Nostradamus pyramid.
Poesi och kommunikation
Mycket bra skrivet av Therese Bohman om Sprawl och L=A=N=G=U=A=G=E-poesin, angående en text av Sigrid Nurbo ur nättidskriften Ett lysande namn!
Läs båda texterna. Okej, har ni läst? Då ska vi se vad jag kan plocka upp ur åsiktshatten i dag.
Generellt kan man väl säga att de som förespråkar L=A=N=G=U=A=G=E-filosofin tenderar att vara rätt dåligt inlästa på litteraturhistorien (jag rekommenderar till exempel den persiske poeten Hafiz om man letar efter poesi som bryter ner hierarkier mellan högt och lågt och mellan författare och läsare, mer om denne senare), att de tenderar att skriva rätt illa (fast det kanske ingår i L=A=N=G=U=A=G=E-tänkandet att man ska utföra en massa klumpiga tankehopp och överklivningar i sina texter?) och att de underskattar poesiläsarens förmåga att välja.
Vi kan välja att ur poesin vi läser skapa våra egna bilder, våra egna svar på de frågor vi ställer. Eller så kan vi fundera över hur författaren tänkt, menat, tyckt, trott när han skrev sina dikter. Vi är inga passiva mottagare (läsare) av ett budskap (en dikt) från en sändare (en författare). Jag går inte med på den problemformuleringen.
Ja, det här handlar ju framför allt om problemformuleringsprivilegiet, som Lars Gustafsson uttryckte det. Då handlade det om att socialdemokraterna hade privilegiet att formulera vad som var fel och borde rättas till i det svenska samhället, och sedan hade de borgerliga partierna att rätta sig efter den verklighetsbeskrivningen.
Ungefär likadant fungerar det också i den poesidebatt om kommunikationens natur som med jämna mellanrum skramlar igång på bloggar och kultursidor - några inflytelserika författare, litteraturvetare och kulturredaktörer har fått en gemensam vision om att kommunikationens förutsättningar måste förändras eftersom de är av hierarkisk och förtryckande natur. Så lanserar de en teori som de kallar L=A=N=G=U=A=G=E, som bygger på att man bryter ner språket tills det inte längre är tolkningsbart.
Håller man då inte med om att språklig kommunikation är av hierkarkisk och förtryckande natur, utan har en annan syn på konsten, poesin och livet, anser de demokratiska och ickehierarkiserande L=A=N=G=U=A=G=E-teoretikerna i bästa fall att man är korkad och dåligt informerad.
Eller i värsta fall, om de vill framställa sig själva som offer, att man är nåt slags nazist som betraktar deras poesi som "Entartete Kunst".
Dessa personer är just litteraturteoretiker. Låt oss nu lämna dem bakom oss och ägna oss åt litteraturens praktik.
Personligen läser jag just nu in mig på den persiske medeltidsdiktaren Hafiz dikter och biografi. Försöker tänka mig in i livet som sufisk hovpoet i den blomstrande staden Shiraz på 1300-talet. Tycker mig känna dofterna från rosorna i Shiraz trädgårdar, höra larmet från rumlarna i ruinerna utanför stadsmurarna, och se konturerna av en mörkögd skönhets slöjor som drar förbi i den ljumma vårkvällen. Det är som om dikterna talar direkt till mig över de illusoriska gränser som kallas för tid och rum, religion, kultur... tiden, rummet, är ingenting. Det finns ingen början och inget slut. Bara poesi och kommunikation.
Childe Jakob har talat.