Childe Jakob

Den eviga återkomsten.
Ja, allt går i cykler och vissa frågor återkommer ständigt, inte minst på den här bloggen. Det gäller poeter som vill provocera men mest väcker gäspningar och inhöstar feta stipendier och priser, en debatt som nu förs i såväl Expressen och Aftonbladet som på de litterära bloggarna. Det här är en debatt som pågått med vissa avbrott sedan hösten 2003 då Anna Hallberg dödförklarade metaforen som stilmedel samtidigt som Lars Mikael Raattamaa avfärdade den traditionella formen för kommunikation, dvs att en text färdas från en författare till en läsare.

Den litterära avantgardismen hade sin guldålder i början av det förra seklet, då man verkligen lyckades reta och utmana borgerligheten genom att från en marginaliserad position (åh, denna hett eftertraktade marginaliserade position!) bryta sönder alla vedertagna uppfattningar om hur litteraturen ska se ut. På den tiden fanns det ett verkligt motstånd att bekämpa för att få ljus och luft.
Dagens litterära avantgardister lever i en annan situation, och det problem de möter är det rakt motsatta - det finns inte längre några förväntningar att bryta mot, inga normer att riva ner och ingen chockad borgerlighet som vill förbjuda deras djärva stilövningar.
Tvärtom kan man räkna med en fin liten karriär som recensent på valfri morgontidning eller kanske en liten lärartjänst på valfri folkhögskola där man sedan kan ägna sig åt att utbilda nya avantgardister.

Ett skojigt exempel på denna skruvade självuppfattning. I efterordet till Johan Jönssons diktsamling Virus skriver Jonas (J) Magnusson och Jesper Olsson: "Virus är ingen ofarlig bok, och när den nu släpps loss i det litterära kretsloppet är det med vår övertygelse om att dess kraft är lika produktiv och konstruktiv som destruktiv och potentiellt förödande."

Ett citat ur denna destruktiva och potentiellt förödande diktsamling:
"rhizomfistlarna för subjektslösa spillningssubjekt hos tonårsdödföderskorna - jmf artaud - jmf avfallet som strukturerar globaliserandet"

Samhället skakades i sina grundvalar av den här diktsamlingen och hämtade sig aldrig mer...
Missförstå mig inte - det skrivs en massa god poesi som inte har det minsta med LANGUAGE-trenden att göra, och den hegemoniska situation som rådde för ett par år sedan på kultursidorna (ett tag tycktes kritikerna tävla med poeterna om att skriva dekonstruerade språkspel - ett exempel här) håller nu på att luckras upp. Att låta debatten enbart handla om vem som har mest makt och vem som det är mest synd om tycker jag är att reducera den till en ren fördelningsfråga.
Mer intressant är att skärskåda de avantgardistiska poeternas rebelliska självbild och deras grundtanke att litteraturen måste vara normbrytande, annars är det inte bra litteratur - och i den diskussionen har man god hjälp av de tankar som förs fram i Søren Ulrik Thomsens och Fredrik Stjernfeldts Kritik av den negativa uppbyggligheten, som jag nu har passat på att börja läsa.
Fortsättning följer alltså.