Childe Jakob

Lever vi fortfarande? Efter detta år i snökulan, med konstgjorda flingor virvlande kring huvudet, med påbjudna honnörer och förbjudna promenader, är vi vid liv eller är allt ett virrvarr av liv som börjar och slutar

Snön faller i tunga sjok över våra huvuden och axlar, vi springer i cirklar, söker, jag snuddar vid dina lår och armar, jag kan inte se handen framför mig

Nattbussen har slutat gå nu och det är uppenbart att allt har stängt, allt är tillbommat och öde, och att vi måste gå, oklart vart

Röster, ekon, vad är det där för sorts leende, virrvarr av melodier i skymningen och isflak om våren, det mörka grå ligger besegrat i ett hörn, men vad är det vi har vunnit?

Jag kliver över till det andra golvet
som rör sig åt ett annat håll

En scen i ett bekant TV-program, som ett par miljoner människor sitter som zombier och tittar på just den här dagen varje år, måste nästan vara totalt obegriplig för alla som är födda efter 1985 eller så:
Kalle Anka och Musse Pigg sitter och äter majskolvar i rekordfart, Långben sitter som förhäxad och följer deras käftar som rör sig som skrivmaskinsvalsar - tchk tchk tchk tchk, pling! tchk tchk tchk tchk, pling!
Jag är nyfiken på vad de små barnen som i princip är uppfödda med Windows, USB-minnen och iPods tänker när de ser det här.
"Ja, det är ju en väldigt gammal film det här alltså, dom hade nån sorts datorer på den tiden tror jag, fast dom datorerna var helt värdelösa, man kunde inte ens mejla, och dom lät tydligen sådär, som en blandning mellan CD-hack och mikrougnspling." 

Åttiotalet var slut, men modet var pastelligare än någonsin och damfrisyrerna så uppsprejade som de kunde bli utan att trilla åt sidan. Roxette regerade på listorna, Sven Melander regredierade i TV.
En sen kväll i nådens år 1990 lyssnade jag av en slump på Soul corner i P3, och fick höra Mats Nileskärs beslöjade stämma presentera Public Enemy, fyra hiphoppare från New York som skulle komma att omdefiniera min tillvaro i hög grad. Visst hade jag lyssnat på lite hiphop tidigare, Run-DMC och LL Cool J, men det här var något helt annat. Efter att ha lyssnat i tio minuter insåg jag att detta var det bästa jag nånsin hört. Jag famlade efter en kassett och spelade in resten av programmet, och under sommaren gick jag ingenstans utan att ha "Brothers gonna work it out", "Fear of a black planet", "War at 33 1/3" och "Burn Hollywood burn" i hörlurarna. I slutet av sommaren köpte jag skivan, och dess klassiska ultralånga tacktal på konvolutet hjälpte mig att upptäcka band som Jungle brothers, A tribe called quest, Eric B and Rakim och Dream warriors. 
Jag vet inte om man kan se det som ett tidigt exempel på postkoloniala studier (det kan man förmodligen inte), men det kändes som om jag upptäckte en ny värld när jag satt och försökte ta mig igenom Public Enemys texter. 400 år av slaveri, morden på Huey Newton och Malcolm X, FBI som avlyssnade Chuck D:s telefon, citat från "the honourable Elijah Muhammed"... det var mycket att bita i för en fjortonåring som nyss hade gått och nynnat på Roxettes "Listen to yor heart".
Genom att hiphopen trängde ut allt annat så kom jag under de närmaste åren att med avsmak avfärda grungen (det var med stor tillfredsställelse jag tog till mig orden: "det är ju bara rutten hårdrock" i tidningen Pop). På gymnasiet florerade det rätt många Lenny Kravitz- och Kurt Cobain-lookalikes. Jag var inte klädd som en hiphopare eftersom ingen annan var det, jag tror inte ens tanken slog mig att det fanns speciella hiphopkläder. Jag minns inte riktigt vad jag hade på mig och jag vill nog inte veta.
Men indiepopen tog jag i alla fall till mig så småningom, genom min gode vän Alberts försorg. Han var utbytesstudent i samma mexikanska småstad som jag, och han hade nästan hela sin skivsamling med sig till Mexico. Han var lite chockad över att jag inte hade hört Suedes första skiva. Eller Stone Roses. Detta var redan 1994, och jag hade inte hört Stone Roses. Ja, det blev ju förstås ännu en ordentlig uppenbarelse för mig. När Albert fick Suedes "Dog man star" med posten från Sverige blev vi nästan förhäxade av skivan, och spår som "The power" gav oss kalla kårar. Ännu i dag kan jag på en sekund förflytta mig tillbaka till Mexico genom att blunda och lyssna på introt till "Introducing the band".
Men det fanns ju också en hel del inhemsk mexikansk rock att lyssna sig igenom. Popbandet Café Tacuba till exempel, med en punkskrikig sångare, texter präglade av indianmystik samt dekadenta skildringar av urbant leverne i Mexico City. Och rockromantikerna Maná som man lyssnade på lite i smyg eftersom det var så kallad "tjejmusik" (eller i värsta fall "bögmusik"), med sentimentala ballader som man ibland grät en skvätt till i hemlighet.
Tillbaka till Uddevalla för det sista året på gymnasiet. Det var en märklig, lite förvirrad tid. Jag ville bara att det året skulle ta slut, så att jag kunde komma från staden som det året utsågs till Sveriges fulaste stad. Jag spelade lite gitarr, men det visade sig att jag var helt kass. Och så fick jag en massa ytliga bekanta som sedan försvann lika snabbt och spårlöst som studentmössan.
Men under den här tiden började jag läsa, och så småningom också skriva, poesi på allvar. Jag hade ungefär en miljon anteckningsböcker som jag kluddade ner diverse pretentiösa strofer i. De viktigaste inspirationskällorna var Gunnar Ekelöf och de poeter som jag hade upptäckt genom honom, det vill säga Edith Södergran och Rimbaud. Jag började inse att man för att lära känna sig själv måste göra både mentala och fysiska resor, man måste göra sig seende.

(Forstättning följer)

Filmklippning och redigering; SANDBERGS POSTORDER AKTIEBOLAG; Göteborg; 051209

1 plats.
Sandbergs Postorder är ett litet, effektivt och familjeägt företag i andra generation. Vi har varit verksamma inom distanshandel i ca 30 år. Våra huvudprodukter är erotiska hjälpmedel samt film.

Vi söker dig som kan klippa och redigera film. Det krävs också att du behärskar dvd-programmering och authoring. Meriterande är också kunskaper i layout.

Du kommer att arbeta i Mac-miljö, med Media 100 som redigeringsprogram.

I arbetet kommer du uteslutande att arbeta med erotiska filmer.

Vi ser gärna att du har ett stort intresse av denna typ av film.

Arbetsplatsen är rökfri.

Min världsbild är uppbyggd i skarven mellan det kalla krigets slut 1989 och den nya världsordning som inträdde med attentatet mot World trade center 2001. I den skarven, som jag då inte trodde var en historisk parentes utan som jag uppfattade som en ny tid av fred och frihet, föll diktaturer som bowlingkäglor, till höger och vänster, i öst, väst och syd.
När jag var hemma hos min k. mor i helgen och kurerade en förkylning, rotade jag för att ha något att göra i gamla lådor och skåp, och förutom rollspel och seriealbum och sånt hittade jag en del gamla dagböcker och "Mina vänner"-böcker, ni vet såna där man skriver favoritartist, favoritfärg och liknande i. I en gammal "Mina vänner"-bok från 1988 hade de flesta Eddie Murphy som favoritskådis och Roxette som favoritartist, och på frågan "Vad är det värsta du vet?" hade de flesta svarat "krig", några hade svarat mer specifikt "kärnvapenkrig" och Marcus (som senare blev ingenjör) hade svarat "vätebomben".
1989, när jag blev tonåring, försvann skräcken för krig och kärnvapen. Det var en ny tid i antågande, hela världen öppnade sig och närbelägna länder som man tidigare hade uppfattat som helt avstängda för en, såsom Polen, Östtyskland och Tjeckoslovakien, låg plötsligt bara en Interrailbiljett bort.  På Aktuellt såg man glada tyskar i hockeyfrillor som jublande slog sönder Berlinmuren till tonerna av David Hasselhoffs "Looking for freedom", eller ännu värre, Scorpions "Wind of change".
I dagboken från 1990 listar jag Berlin och Prag högst bland städer som jag snarast måste åka till. I Tjeckoslovakien gjorde de en fredlig revolution och valde en poet/dramatiker till ny president.
1993 föll apartheidregimen i Sydafrika. Nelson Mandela frigavs, blev omgående vald till president och dansade leende med oväntat smidiga rörelser och svängande höfter. I Israel - till och med i Israel! - såg det ut att bli fred och det var möjligt att tro på både Yitzhak Rabins och Yassir Arafats goda vilja när de skakade hand, med Bill Clinton som godmodig trivseltant i bakgrunden.
1994 vistades jag i Mexico ett år som utbytesstudent. I Chiapas hade indianerna gjort uppror, men naturligtvis ett fredligt uppror, och deras ledare Marcos hade utvecklat sina idéer utifrån Mahatma Gandhis och Martin Luther Kings tänkande. Min mexikanska värdpappa tyckte visserligen i en överhettad diskussion att man borde skicka en regeringsstyrka ner till Chiapas för att bunta ihop och slå ihjäl zapatisterna. Men vid närmare eftertanke erinrade han sig hur hans vänner hade blivit ihjälskjutna vid de fredliga studentprotesterna under OS i Mexico City 1968, och när han berättade om det fällde han faktiskt en tår och vi enades (ovanligt nog - det var inte ofta vi kom överens) om att fredliga protester borde mötas med reformer och inte med våld.

(fortsättning följer)

"jag accepterar kaos. jag är inte säker på att det accepterar mig.
jag vet att det finns de som är rädda för bomben. men det finns andra
som är rädda för att bli sedda med en modern konsttidskrift.
erfarenheten lär oss att tystnad är det som skrämmer folk mest... jag är övertygad om att
alla själar har något stort att ta hand om
som skolsystemet, en osynlig cirkel där ingen kan tänka utan att fråga någon annan
i ljuset av detta har ansvar, säkerhet, framgång ingen som helst betydelse...
jag skulle inte vilja vara bach. mozart. tolstoj. joe hill. gertrude stein eller james dean
de är alla döda, de Stora böckerna har redan blivit skrivna, de Stora replikerna har redan blivit uttalade 
jag är på väg att skissa en bild för er på vad som händer häromkring ibland
även om jag inte själv riktigt förstår vad det är som händer
så vet jag i alla fall att vi alla ska dö en dag
och att ingens död nånsin fått världen att stanna. mina dikter är skrivna på en opoetisk förvrängd rytm
splittrad av genomborrade öron. falska ögonfransar
subtraherad av människor som ständigt torterar varandra. med en melodiskt spinnande 
linje av deskriptiv ihålighet - som man ibland kan se genom mörka solgasögon
och andra former av mentala explosioner, en låt är vad som helst som kan gå själv
de kallar mig låtskrivare, en dikt är en naken människa... vissa
påstår att jag är poet"

Av Bob Dylan, ur texthäftet till "Bringing it all back home", 1965, min översättning

Paris, 14 november 1932

"Till J.P.
Käre vän,
Grymheten är inte ett tillägg till mina tankar; den har alltid funnits där: men det krävdes att jag blev medveten om den. Jag använder ordet grymhet i betydelsen livsaptit, kosmisk stränghet och obeveklig nödvändighet; i gnostisk mening som livets virvel uppslukande mörkren, i betydelsen av den oundvikliga smärta som är nödvändig för att livet ska kunna fortgå.
Det goda är avsiktligt, det är resultatet av en handling, medan det onda är permanent.
När den dolde guden skapar lyder han under den skapandets grymma nödvändighet som han påtvingat sig själv. Han kan inte undvika att skapa, alltså att i centrum av det godas frivilliga strömvirvel placera en kärna av alltmer reducerad, alltmer förtärd ondska.
Och teatern i betydelsen kontinuerligt skapande, en alltigenom magisk akt, lyder under denna nödvändighet. Ett skådespel som inte skulle ha detta begär, denna blinda lust till liv som är kapabel att överträffa allt, synliggjord i varje gest och varje handling, i handlingens transcendenta aspekt, skulle vara en oanvändbar och misslyckad pjäs.

Antonin Artaud"