Childe Jakob

Fastetsat på näthinnan sedan gårdagens Depeche Mode-konsert:

Martin Gore. Som står och ser extremt liten och bräcklig ut längst framme vid scenkanten, som en blond liten fågel med svarta, brända vingar. Enbart kompad av ett fint klingande piano sjunger han "Shake the disease" så plågsamt och vackert att enbart den låten är värd det hutlösa biljettpriset.
"Understand me", vädjar han, och jag vet inte riktigt om jag förstår den lite kryptiska texten om att vilja bli lämnad i fred fast ändå inte bli lämnad i fred, om att inte vilja bli dyrkad.
"I´m not going down on my knees begging you to adore me". Publiken vrålar och Martin Gore ser obekväm ut. Men han har åtminstone slängt av sig den fula svarta fågelmössan som han inledde med.
Sedan kommer Dave Gahan in igen, med naken överkropp, vickar på höfterna och svingar mikrofonstativet och kör en rungande "Just can´t get enough" och hela Scandinavium vrålar med i texten. Förstås.
Men mitt i all sjuttiotalistisk nostalgi kan jag inte sudda bort intrycket av den där låten som aldrig hamnade på någon skiva men som kanske är bandets bästa, och som här blev avskalad in på bara skinnet.
Martin Gore har naturligtvis inte Dave Gahans farliga, mörka utstrålning. Han är långt ifrån någon crowdpleaser. Men han har något annat, som är ganska ovanligt bland världartister: Integritet.

"Poesi handlar om att göra sig själv mindre och världen större" - Pentti Saarikoski

Världen växer och växer där utanför, det får den gärna göra.
Själv sörplar jag i mig yerba mate (får se upp så jag inte blir helt beroende av denna märkliga, uppiggande dryck) och skriver hemtenta i Vetenskapsteori. Jag drar ut på det, kanske för att det är så givande att läsa kurslitteraturen och så mycket som måste göras när jag är klar? Equilibrium i väntan på kaos.
"jag accepterar kaos..."
Det låter som en besvärjelse, inte som ett faktum.
Nåväl, disciplin har aldrig varit mitt gebit. Det är alldeles för soligt därute och jag har trots allt en ledig dag innan jag ska ta mig ut till sjukhuset för nattvak. Jag är uppvuxen helt i disciplinens och arbetsmoralens frånvaro, så långt från Luther man kan komma. Dags att hoppa på den skakiga buss 17 in till stan och snoka runt lite på bokrean. Undrar vad de har för lyrik? Jag har inte ens tittat på katalogerna. Filosofi? Jag vill minnas att Steve Sem-Sandbergs bok om Ulrike Meinhof är på rea, det känns som bra nattläsning.

Jag har roat mig med att läsa den franske filosofen Bergson de senaste dagarna (på svenska), något jag länge tänkt göra eftersom Bergson har haft stort inflytande på många av de ryska och franska poeter jag älskar. Och Bergson skriver mycket bra, han är nästan suspekt skicklig rent stilistiskt, långt ifrån de trista samtida tyska och engelska filosofer jag älskar att hata, och han lyckas få den mest osmälta tanke att framstå som ett under av substans och pregnans. Och jag kan mycket väl förstå att de tidiga modernistiska poeterna inspirerades av honom, hans filosofi är som skräddarsydd för bildberusade poeter och konstnärer med visionära och samhällsomstörtande ambitioner. Och för människor i allmänhet som inte står ut med sitt stillastående liv, som anar att det finns något annat som lurar bakom hörnet och ytterligare något annat, osynligt, som går bredvid en och småpratar utan att man hör det.
  
Det finns ingen orörlighet, menade Henri Bergson. Verkligheten själv är rörelse. Nuflödet, "la durée", för ständigt det förflutna med sig, samtidigt som det utvecklas och förnyas. Nuflödet innesluter inte bara det förflutna, utan också framtiden. Allt som levt är ännu vid liv och förändras och omvandlas ständigt, och det som ska komma finns redan planterat i nuet som föraningar och intuition.
Att skildra en sån här rörlig verklighet, som ständigt förvandlas och blir till på nytt, med abstrakta begrepp och idéer är knappast möjligt, skrev Bergson. Det är som att kasta ut ett sänklod i havets djup. Den fuktiga massa man då får upp torkar snabbt i solen till några fasta, orörliga sandkorn utan inbördes samband.
Att fånga nuflödet i en bild är nästan lika omöjligt. Bilden är ju alltid stillastående och "avslutad", medan verkligheten oavbrutet nydanas. Men bilden har åtminstone den fördelen att den håller oss kvar inom det konkreta, menade Bergson.

"Ingen bild kan ersätta intuitionen av nuflödet, men många olika bilder, lånade från helt skilda sakgrupper, kan, när deras verkan strålar samman, inrikta medvetandet på just den punkt där en viss intuition står till buds. I det man väljer bilderna så olikartade som möjligt, förhindrar man att någon av dem inkräktar på området för den intuition den väntas kunna framlocka, eftersom den då genast skulle förjagas av sina rivaler."

Resonemanget om intuitionen som en genväg till förståelse bygger på en djupgående kritik av det analytiska, positivistiska tänkandet. Vi är alla utrustade med en mer eller mindre undertryckt intuition, en förmåga med vars hjälp vi oberoende av begreppen kan nå omedelbar kontakt med en upplevd verklighet. Intuitionen låter oss gå förbi det diskursiva, sönderdelande tänkandet för att nå helheten. Det handlar om att försöka komma bortom begreppens verklighet, för att förstå upplevelsernas verklighet.

Allt detta kan ju verka lite fluffigt, men betänk konsekvenserna av en verklighetsuppfattning där man inte anser det förflutna slutet och avslutat, där man kan förändra det förflutna såväl som framtiden!
Det här resonemanget om tidens och intuitionens beskaffenhet leder Bergson till en ny tolkning av viljans frihet:
"Vi är fria så snart våra handlingar utgår ur hela vår personlighet, när de ger den adekvat uttryck."
En människas personlighet och hennes handlingar är inte två olika saker, de är två sidor av samma sak. Motivet föregår inte handlingen utan är i oupplöslig förening med den. Och om vi leds av vår intuition och inte vårt analytiska intellekt så leds vi i en friare riktning.

Jag anser att Bergson rockar fett, så att säga. Nu ska jag läsa vidare.

urspårad, krokig, högromantisk, på det hela taget missförstådd,
överdrivet högstämd, varglik, destruktiv, ett vulgärt porträtt av tiden,
inga chanser kvar, inga beställningar att göra,
överdrivet överdriven, fatalistisk, desperat men ingen desperado,
jag vet att mitt hjärta kommer att brista

enkelspårig, men alltför splittrad, skiftlägeskänslig,
femtiotalet, åttiotalet, generationerna drar ner mig i en gatubrunn,
jag krossar en mångfärgad spegel,
blev inskriven på Skattemyndigheten som Förnamn Efternamn,
jag lever väl fortfarande, men vem är vid liv egentligen

yngre än Byron, Shelley och Keats men äldre än solen,
mina explosioner får nästan vinet att gunga makligt i sitt glas,
orden jag säger sugs ut och försvinner i natten
i flyg och båt och allt som flyger och flyter
vem ska jag vända mig till?

Jahaja, kära vänner och bloggdeltagare, jag har blivit intervjuad av Joakim Borda i senaste Lundagård, för alla ickelundensare kommer här artikeln:





SIN EGEN REDAKTÖR


Studenten Jakob Simonson hade svårt att hitta jobb inom kultursektorn. Han startade en tidskrift i stället.

I nästan åtta år bodde och studerade Jakob Simonson i Lund. Hans hem var ett korridorsrum i det ökända "Ryska huset" på Stora Södergatan 29, en nedgången kåk mitt i stan. Som för så många andra humanister var det svårt för Jakob Simonson att få jobb i kulturvärlden, trots omfattande studier i språk och litteraturvetenskap.
   Samtidigt upplevde han att det svenska kulturklimatet var trist och andefattigt. För att råda bot på det och få utlopp för sina intressen startade han våren 2003 kulturtidskriften Ryska huset.
   - Situationen med bostaden och arbetslösheten väckte en känsla av revanschlust och skönhetslängtan som jag kände bäst kanaliserades i en litterär tidskrift, där kunde jag få ut allt det jag drömde om, berättar Jakob Simonson.

I DAG BOR HAN i Göteborg och utbildar sig till bibliotekarie samtidigt som han jobbar extra inom sjukvården. Ändå fortsätter han att ge ut Ryska huset, om än sporadiskt. Den ursprungliga drivkraften är lika stark nu som när han började.
   - Jag tyckte då att de flesta kulturtidskrifterna var ganska anemiska och bara speglade en väldigt torr och akademisk syn på poesin. Jag har alltid älskat både poesi och popmusik, och det vi gör i Ryska huset är att lyfta fram poesi- och poptexter på samma nivå. Det är det lyriska uttrycket som är det centrala.

I RYSKA HUSET samsas essäer, intervjuer och dikter av kända och okända skribenter. Jakob Simonson brukar be folk att skriva om ämnen som han vet att de brinner för. Bland de mer framträdande medverkande finner man Inger Edelfeldt och Kristian Lundberg, men även poband som bob hund.
   - Alla jag frågat har ställt upp hittills. Det verkar som om de gillar att tidskriften är helt oberoende och liksom hänger på en röd tråd, säger han.
   Till de mer udda medverkande i Ryska huset hör den irakiske exdiktatorn Saddam Hussein. Vid sidan av folkmord ägnade han sig även åt diktning och Ryska huset publicerade en allegorisk dikt med titeln Zabibah och kungen. Den är i all rättvisa ett pekoral.
   - Att en blodtörstig diktator skriver väna små texter och skönhet och kärlek tyckte vi var omåttligt kul, förklarar Jakob Simonson.

RYSKA HUSET uppstod ur frustration och skrivarglädje och likt många andra mindre publikationer har den svårt att hävda sig och nå ut till en vidare läsekrets. Mindre tidskrifter kan inte räkna med att komma med i de stora tidningsdistributörernas sortiment. Det är också svårt att få bidrag från staten.
   - Förutsättningarna för mindre kulturtidskrifter är extremt usla. Men det är egentligen inte så svårt att starta en tidskrift och driva den med egna pengar. Det behöver inte kosta så mycket, det gäller bara att man har en del tid att lägga ner.

JOAKIM BORDA

Jag vaknade vid kvart över elva och började genast göra mig redo för att gå till jobbet - hela kvällen tillbringar jag på vårdhemmet. Men det enda jag kan tänka på är poesi och musik. Ord, fraser och meningar dyker upp i huvudet och slår sig ner där i några sekunder, sedan blir de otåliga och går om man inte ägnar dem någon uppmärksamhet. Vissa hälsar jag på och lyfter ner på papperet så att de inte ska promenera vidare genom luften.
Jag måste få tid för att slappna av och andas för att bli: en pelare av luft. Fan. Jag måste sluta på det här stället. Hela vårdgrejen börjar krypa in under skinnet på mig och bli en klåda som jag inte kan klia bort.
Behöver/måste:
Gräva i gamla arkiv och i gamla minnen för att på nåt sätt förhålla mig till min egen förvirring och alienering i samtiden (Samtiden i motsats till Tillvaron, då)
Söka barn som fortfarande leker, hemlösa som tappat bort allt de nånsin ägt och alla som älskat dem, de desillusionerade som sitter vid köksbordet och ser skymningen falla utan att förklara sig
Överhuvudtaget få ro att leta
Sörpla i mig yerba mate för att kunna hålla ögonen öppna, ständigt byta färgpennor i hopp om att skriva nåt nytt, leta i artonhundratalsromaner efter nåt som håller kroppen i rörelse
Sitta på ettans spårvagn i riktning mot helvetet, bita mig i läppen tills det blöder, ångra mig och sedan ångra att jag ångrade mig