Childe Jakob

När jag och min gode bror Martin var små gillade vi att spela ett litterärt soloäventyrsspel som handlade om en så kallad Kai-riddare som hade övernaturliga krafter och kämpade mot ondskans makter, namnlösa bestar och hemska spöken.
Man tog sig fram i äventyret genom att välja olika alternativ som presenterades för en längs vägen. Om man hade valt fel alternativ kom man till en väldigt nedslående ruta, där det stod:

"Ditt liv och ditt uppdrag ändar här."

Nu har vi återigen spelat ett litterärt äventyrsspel, den här gången inte ensamma var för sig utan som en dynamisk duo, där Martin som bor i Spanien och forskar i litteraturvetenskap står för det litterära och vetenskapliga finliret, medan jag som är en arbetslös, kämpande poet står för de retoriska och poetiska knepen och greppen. Vi kämpade oss fram mellan namnlösa bestar och hemska spöken.
Till slut kom vi fram till en ruta där det stod:

"Ditt liv och ditt uppdrag börjar här"

God morgon mina damer och herrar, vördade poesidebattörer!
Det har varit ett par hårda veckor av poesidebatt. Till dem som mailar mig och är oroliga för att jag håller på att tappa förståndet, vill jag bara mana till lugn på den fronten. Det här är inget jävla teparty. Det är en poesidebatt. Och jag är som sagt förvånad, lätt omskakad, men samtidigt väldigt road över att motståndet mot att tycka och tänka fritt om lyrik har varit så oförsonligt här. Jag har blivit kallad väldigt mycket i den här debatten: Rabiat, dum, estetiskt efterbliven, en poesins Don Quijote som ägnar sig åt att slåss mot väderkvarnar. När det enda jag ägnat mig åt har varit att skriva poesi och tycka till om både den poesi jag uppskattar och den poesi jag inte uppskattar.
Det kommer att bli en bra bok av det här, och jag tror faktiskt att den säger mer om kommunikationens hierarkiska strukturer än Lars Mikael Raattamaas Politiskt våld. Men i praktiken.
Det finns en svensk hiphopgrupp som kallar sig Mobbade barn med automatvapen. Mitt namn är Childe Jakob. Mitt automatvapen är den här bloggen.
Tack för ordet! Ha det så bra allihop!
/Childe Jakob

Outsiderrollen, som är det centrala för mig i lyrik som jag uppskattar mest, som i Paul Anderssons, Bruno K Öijers och Håkan Sandells dikter leder till en sådan autenticitet i tilltalet och en sådan skärpa i samhällsanalysen, har tillfallit mig i den här debatten eftersom jag är en av få som debatterar med ärlighet och intellektuell hederlighet, och jag undrar varför jag egentligen ska behöva göra avbön för att jag följer mitt eget hjärta när jag diskuterar poesin? De grötmyndiga röster som manar till besinning och att man ska kunna se det positiva även i dikter som ser ut som andragradsekvationer, får mig mest att skratta. Det är så lustigt när man kräver neutralitet av en poesidebattör. Bara i Sverige, barn, bara i Sverige! Men när Carl Forsberg nu i natt skänkte segern till språkmaterialisterna på deras egen pubertala lekstuga, samtidigt som han i privata mail till mig försäkrar att han egentligen tycker nästan likadant som jag, då blir åtminstone jag oroad, och inte längre bara över poesin, som trots allt är en viktig sak men kanske inte denallra viktigaste i världen, utan över saker som människans anpasslighet till den rådande hegemonin. I ett inlägg längre ner på min blogg skriver jag om tidsandan och arbetslösheten. Det inlägget fick noll (0) kommentarer. Ändå är det en i dagens nyliberala samhälle (som jag kritiserar mycket hårdare än vad jag kritiserar språkmaterialismen) kontroversiell åsikt jag för fram där. Jag vill helst tro att det inte betyder att litteraturvetarna som debatterar under pseudonym och som nu ägnat två veckor åt att förfölja mig och kallat mig dum, efterbliven, en dåre som slåss mot väderkvarnar och dömt mig till evig estetisk isolering, jag vill inte att det här ska betyda att de skiter mer i arbetslösheten än i poesin. I så fall kan jag inte hjälpa att jag trots mina jämförelsevis unga år utvecklar en bitter och cynisk syn åtminstone vad gäller människans anpasslighet. Att en hovnarr och sanningssägare som jag plattas till av det kulturella etablissemanget samtidigt som de säger sig värna om att kommunikation ska vara något demokratiskt.

Jag beklagar, mina kära vänner, men hade ni varit unga på 70-talet så hade ni lika grötmyndigt (ett rätt trevligt ord, för övrigt) så hade ni förmodligen iklädda murarskjorta och batiksjalar förföljt de diktare som likt Bruno K Öijer inte ville diskutera socialismens nödvändighet i sin poesi. Och frågan är ju då till slut - vilken litteratur är det som överlevt tidens tand?  "c/o NIGHT" eller "Kärlek i Vita Huset"? Vad säger Exegeten, M & E och Carl Forsberg? Och vem tar hem segern i poesidebatten?

Eftersom jag just nu anklagas på Otidskrift för att med den här poesidebatten försöka bli kändis, dvs man tycker det är lite fånigt att jag använder min egen blogg för att föra fram min poesi, för det är ju det det handlar om egentligen - vill man bli kändis tror jag nog att poesi är fel forum att ge sig in i! - så tänkte jag redogöra öppet för mina tankar kring det här med att vika ut sig som poet och debattör på en blogg.

Jag håller på att samla material till en poetik, som bygger på en diskussion om smak och om vilka faktorer som styr vår smak. Jag har min utgångspunkt i den nyaste svenska poesin (2000-talet) och jag är intresserad av hur den tas emot av kritiker respektive läsare. Att jag väljer den nyaste svenska poesin beror helt enkelt på att jag är oroad för den återvändsgränd jag tycker den hamnat i, och en del av min hårda kritik bygger på en ärlig vilja att förändra det faktum att poesin når så få läsare.

Vad det blir av denna poetik vet jag inte - kanske kommer jag helt enkelt bara att dra nytta av den som kunskapskälla. Kanske kan också andra lära sig något av det som kommit fram här. Jag försöker trots allt föra en seriös debatt kring poesin, därav det namntvång som nu råder på bloggen. För alla med social fobi på nätet så beklagar jag det, men det är enda sättet att rädda min blogg undan totalt intellektuellt sammanbrott. Och många har skrivit till mig och bett mig att inte lägga ner min blogg. "Låt inte de jävlarna ta dej", typ. Så OK då - jag månar ju om mina läsare.

Jag roas och skräms om vartannat av hetsigheten i den här debatten - framför allt tycker jag det är helt otroligt att den svenska samtida poesin, som jag kanske inte trodde kunde väcka så starka känslor med tanke på hur få som köper nya svenska diktsamlingar, kan generera en så hätsk debatt.
Jag undrar verkligen över vad det är för en känslig nerv jag kommit åt, och jag försöker ta reda på det - det är något som är tabu i mitt sätt att kritisera t ex Raattamaa eller Anna Hallberg, en kritik som andra konstarter får räkna med tycks faktiskt vara tabu att utsätta poesin för.
Att jag dödförklarade språkmaterialismen berodde bara på att jag faktiskt anser att den leder in poesin i en återvändsgränd dit inga läsare förutom de närmast sörjande i vid mening kan följa den. Jag tror att den kritiska hegemoni som lyfter fram en sådan inriktning skjuter lyriken i foten. Om det finns några tydliga linjer i debatten så är det bland annat att jag pekar på litterära texter och kritiserar dem, medan Language-lirarna försöker slå mig i huvudet med litterära teorier som de, men inte jag, tycker om. Teori ersätter praktik. Ingen har varit beredd att verkligen gå in i dikterna och förklara varför Language Poetry är bra poesi. Men jag misstänker att det skulle bli väldigt svårt att göra så med en bok som Agneta Enckells "innanför/utanför". DN-kritikern som försökte hylla den i somras, se mitt inlägg "Den nya spännande poesin" från i juli, gjorde i alla fall bort sig rätt ordentligt. Men den som vill göra ett försök är mer än välkommen att göra det, t ex i kommentarerna här nedan. Come and have a go if you think you´re hard enough. 

Någon, jag tror det var mannen bakom Uppenbar hemlighet, menade någonstans i debattens begynnelse (ursäkta, men ni får leta själva bland alla kommentarer om ni vill se citatet i sin helhet, det börjar bli svåröverskådligt, men jag tror jag refererar hans åsikt rätt) att den svenska poesiscenen är för liten för en sån här fejd. Jag tror precis tvärtom, att den är så liten just för att det är så lågt i tak att man inte ens får såga välkända och berömda poeter utan att bli förföljd för det.

Tänk om det som gäller för poesin skulle gälla t ex popmusiken, vilka försiktiga och ängsliga popkritiker vi skulle få. Vad nu? Såga Kent? Nej! Det är faktiskt många som älskar dem och tänk på vilka hårt arbetande musiker som ligger bakom Kents skivor. Bättre att lite ljumt tycka ganska bra om allt.

Eller?

Nu utgår ett påbud som den som vill delta i min debatt här på min blogg bör följa:
I likhet med t ex Lars Palm, Anna Hallberg, jag själv, Anders Ödman, Carl Forsberg och några till bör alla som skriver in kommentarer här presentera sig med sitt eget namn. Det hör ju till god ton när man klampar in i någons rum, som detta ju är. Detta är främst riktat till Atem, Exeget och No men alla bör följa mitt påbud. Det leder till en ärligare debatt, jag lovar!
Jag kan inte debattera med nätspöken mer.

Hej mina kära vänner!

123-kommentarsdebatten nedan har verkligen fått mig att tänka om. Alla sansade kommentarer från oroade litteratörer har fått mig att inse att mitt eget infama sätt att kritisera poesi inte håller. Man kan inte vara elak mot dikter som har så uppenbara kvaliteter att vem som helst kan se dem (utom jag, ack jag förhärdade idiot).
När till slut även retrogardister och språkmaterialister plötsligt och oväntat visade sann kräklek, förlåt kärlek, och tog varandra i hand efter år av strider, ja, när Carl Forsberg så generöst började berömma Lars Mikael Raattamaas underbara dikt om AIK, så var det som om fördämningarna brast i min förhärdade själ.
Plötsligt såg jag ljuset. Jag insåg att det finns inget sådant som bra eller dåligt i lyrikens underbara värld. Allt blir bättre om alla uppskattar varandra, eller åtminstone inte säger något högt om de skulle ogilla någon poesityp.
Förresten är ju all lyrik egentligen språkmaterialism, som någon sa här. Varför ska man försöka kommunicera när det är så trevligt att pyssla med lyrikens materialitet? Det där sista, för dem som till äventyrs inte själva betraktar sig som språkmaterialister, betyder bokstäver, tror jag. Det har ju inget med kommunikation att göra. Lyrik och lyrik, förresten - är inte det ett ganska hierarkiskt begrepp? Det bygger ju på att det är någon som skrivit en text för en publik, då är ju liksom författaren överordnad läsaren. Jag tycker vi kallar det för textterräng i stället. Det känns lite fräschare på nåt sätt, mer som en innehållsförteckning, en sorts snårskog att hugga sig igenom. Vem har sagt att litteratur ska vara lättillgängligt egentligen? Att den ska ha ett innehåll som man kan relatera till? Naiva grejer.
Att en och annan läsare sedan undviker den här fina textterrängen för att de vill ha dikter i stället, det må ju vara hänt men det är ju verkligen inget som en textterrängsträdgårdsmästare behöver oroa sig för. Egentligen sysslar ju läsarna med poesi bara genom att läsa ett plakat i nån demonstration där det står Israel mördare. Så det är ju ingen fara.

Inspirerad av alla mina nya insikter (tack kära meddebattörer för debatten förresten, det har jag glömt säga, slarvigt nog) har jag nu bestämt mig för att gå i kloster. Där ska jag studera och praktisera den här människokärleken lite grundligare (ursäkta om det där lät lite gay). Katolicismen lockar särskilt, med det där med syndernas förlåtelse och så. Jag arme syndare har ju gjort mig skyldig till en hel del förgripligheter på sistone, vilket mina kära meddebattörer flitigt påmint mig om. Det handlar ju inte om mord eller rån eller så, mest om en avvikande mening. Men det kan vara illa nog i lyrik-Sverige!
Från min klostercell kommer jag att ha utsikt över blått hav och gröna, böljande ängar. Jag kommer dock tyvärr inte att ha någon uppkoppling. Så bli inte förskräckta nu, men den här bloggen är numera att betrakta som avslutad för min del. Ni hittar säkert ett annat ställe att leka på. Maltes blogg är ju trevlig så här års, till exempel.

Ha det så bra nu då, puss och kram!

They stone me when I write my own stuff
They stone me when I criticize their bluff
They stone me when I think that they are mean
and they stone me when I think they have a scheme
oh, but I should not feel so all alone
Everybody must get stoned

OK, nu vet vi att det är vansinnigt kontroversiellt att kritisera etablerade svenska poeter. Mina fellow litteraturvetare och tidskriftsredaktörer blir så uppeggade av detta etikettsbrott att de ägnar massor av tid här på bloggen för att få mig att tänka om.
Men: Att man gillar Håkan Sandell, men ogillar Lars Mikael Raattamaa, det är väl egentligen inte konstigare än att man föredrar Håkan Hellström framför Joakim Hillsson?
Inom popmusiken är det skickligheten och förmågan att kommunicera med sin publik som är den avgörande faktorn för hur framgångsrik en artist blir bland kritiker och publik. Joakim Hillsson betraktas som en dålig artist eftersom han är en dålig artist. Och säga vad man vill om Per Gessle, men kommunicera med sin publik, det är han enormt bra på.
Ingen popartist hymlar med att de vill ha en publik, eller att publikens gunst är viktig för dem. De älskar scenen, de älskar sin publik, och publiken älskar dem tillbaka - om artisten lyckas anknyta till dem.
Popstjärnornas lyrik är ofta den enda lyrik en vanlig ung människa tar till sitt hjärta. Allt tyder på att man har ett väldigt starkt behov av den här lyriken. Unga slukar sina idolers ord med passionerad hunger.
Den här poplyriken kan vara både bra och dålig. Men man kan inte påstå att det alltid är simpla, banala texter - se på poptextekvilibrister som Mattias Alkberg eller Thomas Öberg. Så varför kan man ta till sig Bear Quartets eller bob hunds texter, medan man inte bryr sig ett dugg om t ex Jörgen Gassilewskis eller Ulf Karl Olov Nilssons dikter?
Det vanliga svaret blir: "Jag förstår mig inte på poesi". Och man kan inte med bästa vilja i världen påstå att våra unga svenska poeter gör särskilt mycket för att ändra på det. Jag tror inte det är speciellt prioriterat.

Diskussionen om poesin, inte bara här på denna blogg, håller sig alltid kvar nere vid en diskussion om form. Hur skriver du? är den allt avgörande frågan, inte Vad skriver du om? eller Varför skriver du?
Det är som om vi i Sverige är så rädda för pretentioner att vi inte vågar diskutera poesins innehåll eller avsikter. Att poesin skulle ha visionära, metafysiska anspråk, det är något som väcker hån och löje. Det är mycket därför, vågar jag påstå, som poesin är så marginaliserad som konstform i dag.
 Letar man efter engagemang, visioner, insikter, självtvivel, någon som sätter sig själv som poet och som människa på spel, då letar man i stort sett förgäves på hyllan för "Nya svenska poeter". Vi befinner oss här på den svala ytan, dit inga såna besvärliga känslor tillåts nå.
Det tycks vara en ganska spridd uppfattning att det på något sätt är originellt och nyskapande att nedmontera diverse "romantiska myter" om poesin och om poeter, att punktera konstnärsmyten och ersätta den med bilden av en tjänsteman som sitter vid sitt skrivbord och pillar med ettor och nollor och klipper och klistrar. Sanningen är att det är detta tjänstemannaideal som varit normen i den svenska poesin i ett halvt sekel. Det som särskiljer språkmaterialismen, åtminstone i Raattamaas tappning, är att de går ett steg längre, så att säga gör dygd av nödvändigheten, och helt avskaffar kommuniskationen med läsaren som en bas för diktandet. Underkänner kommunikationen. Jag kan inte se det som något annat än en konstnärlig harakiri, en sista dödsryckning från ett avantgarde som nu blivit etablissemang. Språkmaterialismen är död. Leve poesin!

Det är väl på sin plats att kommentera den märkliga debatt som rasat här de senaste dagarna. Några konkurrerande tidskriftsredaktörer är mycket upprörda över ett par blogginlägg som jag gjort, eftersom de inte tycker att de håller en standard som de själva satt upp. Och så har vi några som gläfser med, och några som gläfser emot. Det är ju ganska lätt att angripa en person som inte har någon litterär eller medial position att angripa tillbaka från. Inte för att jag blir särskilt ledsen över det, snarare lite full i skratt över att de här personerna lägger ner så oerhört stor tid och kraft på att försöka trampa ner en såpass obetydlig person som undertecknad. Debatten kanske blir ytterligare förvirrad av att den förs mellan språkmaterialister som inte är språkmaterialister och retrogardister som inte är retrogardister. Åtminstone är ingen av kombattanterna renläriga. 
Men några ord till de här konkurrerande tidskriftsredaktörerna utgår kanske ändå är nödvändiga här:
Mina vänner, ni kämpar för en död sak. Det tycks som om den språkmaterialistiska flugan är på utdöende. Fina stipendier delas ut till dess försvarare, några hamnar på fina positioner här och var, men det är bara tecken på att tiden som avantgarde är över, och då spricker den tunna såpbubblan. Och då återstår det kanske mest för de förvirrade resterna av armén att slåss på obskyra bloggar.

av.sked. (anna hallberg remix)

sökta blickar
plockade plocket
besvikelse

sönder

mumla mikrofon
tankar avledda
måste

manifest/sökning
fråga-svar-fråga
helvete

fötterna plats poesi
scener.sympati.

ritsch ratsch filibombombom
svaga lärare
prekär affekt

ett.med.datorn.
dikt slår sig
dialektisk princip

syntes

tack/hej

En DN-ledare slog nyligen fast att arbetslöshet beror på bristande incitament:
"Arbetet var förr ett tvång för de allra flesta. I dag erbjuder välfärdsstatens trygghetssystem friheten att välja mellan att arbeta eller inte arbeta. Därför har sjukfrånvaron och förtidspensioneringarna ökat."
Visst, det måste ju vara därför, eller hur?
Detta problem, konstaterar ledarskribenten, vägrar medges av "regeringen, facket, samhällsvetarna och socialmedicinarna". Jäklar alltså, är det bara DN som inser hur det egentligen ligger till? Snacka om att den tredje statsmakten gör sitt jobb.
Cecilia Verdinelli gjorde mig nyss uppmärksam på en ganska talande passage i Ludvig Nordströms "Lort-Sverige" från 1938, där administratörer, kommunalmän och provinsialläkare uttalar sig om samma problem:
"Det finns här i Värmland inte minsta känsla av skam över att ta emot fattigvårdshjälp. Numera. Det har upphört att vara skam att inte kunna hjälpa sig själv. Alla fattiga har blivit vana att bli hjälpta, vare sig dom försöker klara sig eller inte. Och det är inte sagt, att dom säger tack en gång heller. Vi ska ha, heter det. Det är tidsandan."

På sjuttiotalet kritiserades Dylan för att han hade blivit rik på sin musik och inte längre levde som de andra folkmusikerna fortfarande gjorde (eftersom de inte längre sålde några skivor). Men kunde de verkligen inte unna honom att slappna av lite, efter att han gjort skivor som The Freewheelin´ Bob Dylan, The times they are a-changin´, Another side of Bob Dylan, Bringing it all back home, Highway 61 revisited, Blonde on blonde och John Wesley Harding - på bara sju år?!
En helt otrolig produktionstakt, och vilken oerhört jämn och hög kvalitet det är på allt - texter, musikaliska arrangemang, produktionen... jag undrar om någonting i hela Pete fuckin´ Seegers eller Phil freakin´ Ochs backkatalog kan mäta sig med en enda av låtarna på de här skivorna.
Mångsidigheten är också förvånande. Och då blev han ändå anklagad för att anpassa sin image och sina låtar till vad som sålde. Intrycket så här i efterhand är snarast tvärtom: Dylan ger under de här åren intrycket av att rentav försöka fly från sin publik för att få vara i fred för alla fans och journalister som avkräver honom svar på frågor om livet, universum och allting.
Till slut, efter att ha blivit utbuad över hela världen, ger han inte ens konserter längre utan sitter bara i sitt hus i Woodstock och jammar med Robbie Robertson och de andra i The band. Det är här han förlorar åtminstone min uppmärksamhet - The basement tapes är ren gubbarock för mig. Men de sju åren dessförinnan - gosh.
Framför allt slår det mig när jag läser om den här tiden - och visst kan det verka fånigt att vara nostalgisk inför en tid som man inte ens upplevt själv, men please bear with me here - vilken otrolig betydelse man knöt till popmusiken på sextiotalet. Man ansåg att musiken kunde försätta berg, fördriva diktatorer, stoppa krig och rasism, förändra världen på alla sätt. I dag kan man väl sjunga om precis vad som helst utom möjligen att gasa ihjäl negrer och judar utan att nån lyfter på ögonbrynen, man klickar bara vidare på sin egen lilla iPod. 

För att finna någon mening sökte jag poesin
Jag sökte poesin i böcker och tidskrifter,
på universitetskurser plockade jag sönder dikter
men de smulades sönder mellan mina fingrar

Jag sökte poesin i främmande städer, Paris och Prag,
väntade på tecken i veckor vid korsvägar
men jag hade "för mycket koffein i blodet
och för lite verklig krydda i mitt liv"

Jag sökte poesin med anteckningsbok och mikrofon,
frågade Kristian varför han skrev,
men han mumlade bara om poesins mystik
Jag tänkte att man kanske måste mumla

Jag skrev dikter och försökte dölja mina idéer
att skriva ut sin undertext var dumt och dåligt
Jag visade dem för alla som jag hoppades på
och fick bara nervösa ryggdunkningar till svar

Men när mina dikter legat i tio dagar läste jag dem
och förstod inte själv vad jag ville ha sagt

Jag sökte poesin i manifest,
frågade Håkan hur man bygger en dikt
men han såg på mig med glödgat förakt
och sa som det var:

Här har du ingenting att hämta,
du fruktar och beundrar mig,
jag har inget behov av såna i mitt liv,
stick hem din jävla... skrivare!"

Jag var för gammal för att underordna mig
någon annans manifest
men för ung för att känna till
min egen väg

Jag tystnade och lät fötterna föra mig
till platser där poesin kunde finnas
Jag sökte den i sympatin bland vänner
stod på mörka scener och rev pappersark i bitar

Pengarna var slut för länge sedan
och inga nya tycktes vara på väg
där jag tagit ut dem tidigare
Onkel CSN började gruffa i sitt hörn

Jag fann att det inte fanns några verkliga lärare
att du måste leva själv för att dikterna
ska komma ut ur sina skrymslen
du måste riva sönder papperen för att orden ska få liv

Ensam satte jag mig framför datorn
och till slut var jag ett med dikterna
pratade med mig själv och ingen annan

Man måste leva dåligt för att dikterna ska komma
Man måste söka dem i sig själv
Det finns inga genvägar, pappa kan inte betala
för din hyra och din mat och vänta sig
att du ska finna kreativiteten

Jag fann nollpunkten, och nu flyter dikterna
gnistrande som ädelstenar ur mina fingrar

Jag får inspiration när jag är hungrig, skriver när jag är mätt.
Förlåt att jag varit borta från bloggen så länge kära läsare, men jag var helt enkelt tvungen att dra mig undan från alla fans och journalister som trängde sig på mig från alla håll och kanter och avkrävde mig svar på frågor om livets mening och Gud och samhället, och vem är jag att svara på sånt? Jag är ju bara en vanlig bloggare. Dessutom var jag med om en mystisk motorcykelolycka utanför Woodstock, NY, och bröt nacken och svävade mellan liv och död ett tag. Så jag drog mig undan offentligheten ett tag. Hoppas ni förlåter mig.
Allvarligt talat har jag haft en smärre poesikris. Jag är helt enkelt född för sent på jorden. Jag skriver något så urbota urmodigt som existentiell, romantiskt inspirerad poesi. Hör själva hur pretentiöst och pinsamt det låter. Det är en poesi som är för sentimental och bakåtsträvande för att falla några förlagsherrar i smaken. "Poesi" förresten, numera är det modernare att prata om "textterränger", som om det naturliga för poesi vore att den är svårgenomtränglig. Tur att jag har bloggen.
"Bloggen hjälpte mig verkligen, skriv det här i tidningen, för jag var nere men uppe på fem". se där, jag inspireras t o m av lättviktiga popstjärnor snarare än dessa poeter, förlåt, textterrängsträdgårdsmästare, som skriver om golv och wettextrasor, om det nu överhuvud taget går att förstå vad de skriver om utan en doktorsexamen i nutida språkmaterialistisk poesi (förlåt, Textterränger).
Jag skriver hellre om... håll i er nu... Kärleken och Döden och Samhället. Men de ämnena är ju ganska utslitna och det går ju inte att säga så mycket och det där längre, eller hur, Anna Hallberg? Förlåt, jag hade lovat mig själv att inte nämna några namn nu när jag blivit uppläxad av en annan bloggare som tyckte att man skulle vara försiktig med den svenska poesiscenen, den är så liten och bräcklig och kan gå sönder om man ruskar om den.
Nej, det är just den senare inställningen, och förlagens extremt restriktiva utgivningspolitik som gör att den svenska poesiscenen (förlåt, textterrängen) mest består av en massa fega opportunister med några gyllene undantag. De som till äventyrs blir upprörda över det jag säger kan ju känna sig fria att se sig själva som en av dessa gyllene undantag. Men hör av er igen om fem år, när den språkmaterialistiska flugan dött ut och alla som hängett sig åt den därför sysslar med något helt annat. Jag väntar med spänning!

Jag var en drömmare som barn, och gick ständigt omkring och dagdrömde, levde delvis i den världen, och blev därför regelbundetretad i skolan, även av mina vänner. De kallade mig då "flummig", jag tror inte att någon av dem egentligen förstod att det betyder pårökt. Detta var på mellanstadiet och ingen av oss hade ju koll på droger. Men att "flummig" innebär något dåligt och förkastligt, det blev jag smärtsamt medveten om.
I sjuan hittade jag ett klistermärke på mitt skåp med texten "Flummare blir dummare" och det var inte förrän flera år senare som jag förstod att denna slogan var nån sorts drogpolitiskt statement egentligen, och då kunde jag förstås skratta åt det. Den enda drog jag tog var hiphopmusik. Men jag blev förstås mycket ledsen och sårad. Det fanns en annan kille i klassen, låt oss kalla honom Rickard, som numera är VVS-tekniker tror jag. Han var värre drömmare än jag och kallades "Flum". Jag kommer ihåg när han var nyinflyttad (jag var också nyinflyttad - i fem år!) och någon frågade var han kom ifrån och han svarade "Svanesund", glad på rösten, men repliken blev: "E dom cepea där eller?". Då såg han inte glad ut.
Rktet gjorde att folk trodde att jag också var dum i huvudet, för jag minns att när jag satte mig ner och pratade med folk jag inte kände kunde de bli glatt överraskade och säga saker i stil med: "Men du är ju riktigt smart liksom, jag som trodde att du var flummig". "Vem har sagt det?" "Ah du vet, jag har hört det bara".
I flera år efter att jag slutade högstadiet kunde jag inte höra ordet "flummig" utan att bli helt kallsvettig och gråtfärdig. Det var en rent pavlovsk reaktion och hade inget att göra med hur eller om vem ordet användes. Och på gymnsiet, när jag kände av att det låg förakt och utfrysning i luften, brukade jag ursäkta mig, gå in på skolans toalett, dricka en plastmugg med vatten och titta mig i spegeln och säga till mig själv: "Du är OK, du är normal. Du är OK,du är normal." Länge efteråt led jag av detta och spelade normal.