Förtrycket är aldrig längre borta än närmaste folkpartist
I Gustav Adolfsskolan i Landskrona förbjuder man andra språk än svenska - både på lektioner och raster - en handling helt i Gustav II Adolfs anda - nu inleder vi slakten av de otrogna hundarna!
I morronsoffan sitter Jan Björklund och säger att det är bra att skolpolitrukerna skrider till handling mot det eskalerande kaoset i skolan, och att han inte är den som ska säga till dem hur de ska komma till rätta med sina problem. För några veckor sedan föreslog även några Volk-partister i Malmö att det skulle införas i skolplanen att endast svenska får talas i skolan.
Dessa skolpolitruker, eller för att tala med Peps Persson: "dessa jäevla keukar" (hur är det förresten med skånska, denna östdanska dialekt, får man tala det i Landskrona?) är barn av samma anda som alltid försökt förbjuda det avvikande var det än dykt upp. Samer och tornedalingar som blev misshandlade för att de pratade sitt eget språk på rasterna kan vittna om deras kusliga mission. Även bohuslänska (dialekten jag själv talade en subtil variant av som barn) var faktiskt bannlyst i de bohuslänska skolorna åtminstone fram till sextiotalet. Själv hade jag turen att växa upp på åttiotalet och slapp bli örfilad för att jag använde ord som "bärlfärl" i stället för det svenska "skitful".
All you need is love
Poänglöst kanske, att klippa och klistra i gamla sextiotalslåtar, men oerhört skönt är det att dras in i hela den här Beatlesvärlden och höra alla låtarna på nytt. Det förflyttar mig tillbaka till gymnasiet i Uddevalla då The Fab Four utgjorde soundtracket till mitt liv. Jag kan knappt komma på att jag älskat någon musik lika förbehållslöst som jag gjorde då. Jag vet att det är föga originellt, men: The white album, Revolver, Rubber soul, Abbey road... Linus som insisterade på att bli kallad John. "Kalla mig John!" Fredrik och jag som dansade gatan fram sjungande "I wanna hold your hand". Det fortsätter i Lund sedan, universitetet, alla små mögliga hyresrum som jag flyttade in och ut ur, fyra-fem gånger om året, med en lika möglig liten CD-spelare som en av få ägodelar. Ola och Martin på efterfest, sjungande "I want you (She´s so heavy)". Indietjejerna som inte riktigt fattade, som ville ha Oasis och Brainpool. Hela tiden gitarrer och sång. Som på sextiotalet, kanske. Varför finns det inte bootlegs från den tiden, Lund 1997? Men det här blir för introvert.
Rösterna glider in i och ut ur varandra och harmonierar perfekt. Det syrliga lilla bettet från John, den ljuva smekningen från Paul, det lite stela leendet hos George, Ringo som är... Ringo, helt enkelt.
Jag ska som vanligt damma av en käpphäst och hävda att Paul McCartney är vansinnigt underskattad, vad vore Beatles utan hans melodier och hans texter? Nåt i stil med "Mind games"? Primalskrik och svängdörrpolitik? Inte så kul. Alla pratar om John som det stora geniet, och Pauls solokarriär efter 1972 gör kanske inte många glada, men under Beatlestiden var det i mångt och mycket Pauls ambitioner, melodisnickeri och höga krav på sig själv och de andra som gjorde det hela till vad det blev. Inget från "Sgt. Pepper" och framåt hade blivit av om John varit gruppens ledare. Pauls båda första soloskivor, "McCartney" och "Ram" är det mycket hög klass på. Sedan ballade det ur.
Men varför hålla på och tjata om skillnader hit och dit? Det är Beatles, för fan, som Sigge Eklund skrev på sin blogg i ett av de sista inläggen, och det summerar det hela rätt bra. Man kan behöva påminnas om det ibland.
Madrid, var det ja. Jag ska återkomma till det.