Poesi och kommunikation
Mycket bra skrivet av Therese Bohman om Sprawl och L=A=N=G=U=A=G=E-poesin, angående en text av Sigrid Nurbo ur nättidskriften Ett lysande namn!
Läs båda texterna. Okej, har ni läst? Då ska vi se vad jag kan plocka upp ur åsiktshatten i dag.
Generellt kan man väl säga att de som förespråkar L=A=N=G=U=A=G=E-filosofin tenderar att vara rätt dåligt inlästa på litteraturhistorien (jag rekommenderar till exempel den persiske poeten Hafiz om man letar efter poesi som bryter ner hierarkier mellan högt och lågt och mellan författare och läsare, mer om denne senare), att de tenderar att skriva rätt illa (fast det kanske ingår i L=A=N=G=U=A=G=E-tänkandet att man ska utföra en massa klumpiga tankehopp och överklivningar i sina texter?) och att de underskattar poesiläsarens förmåga att välja.
Vi kan välja att ur poesin vi läser skapa våra egna bilder, våra egna svar på de frågor vi ställer. Eller så kan vi fundera över hur författaren tänkt, menat, tyckt, trott när han skrev sina dikter. Vi är inga passiva mottagare (läsare) av ett budskap (en dikt) från en sändare (en författare). Jag går inte med på den problemformuleringen.
Ja, det här handlar ju framför allt om problemformuleringsprivilegiet, som Lars Gustafsson uttryckte det. Då handlade det om att socialdemokraterna hade privilegiet att formulera vad som var fel och borde rättas till i det svenska samhället, och sedan hade de borgerliga partierna att rätta sig efter den verklighetsbeskrivningen.
Ungefär likadant fungerar det också i den poesidebatt om kommunikationens natur som med jämna mellanrum skramlar igång på bloggar och kultursidor - några inflytelserika författare, litteraturvetare och kulturredaktörer har fått en gemensam vision om att kommunikationens förutsättningar måste förändras eftersom de är av hierarkisk och förtryckande natur. Så lanserar de en teori som de kallar L=A=N=G=U=A=G=E, som bygger på att man bryter ner språket tills det inte längre är tolkningsbart.
Håller man då inte med om att språklig kommunikation är av hierkarkisk och förtryckande natur, utan har en annan syn på konsten, poesin och livet, anser de demokratiska och ickehierarkiserande L=A=N=G=U=A=G=E-teoretikerna i bästa fall att man är korkad och dåligt informerad.
Eller i värsta fall, om de vill framställa sig själva som offer, att man är nåt slags nazist som betraktar deras poesi som "Entartete Kunst".
Dessa personer är just litteraturteoretiker. Låt oss nu lämna dem bakom oss och ägna oss åt litteraturens praktik.
Personligen läser jag just nu in mig på den persiske medeltidsdiktaren Hafiz dikter och biografi. Försöker tänka mig in i livet som sufisk hovpoet i den blomstrande staden Shiraz på 1300-talet. Tycker mig känna dofterna från rosorna i Shiraz trädgårdar, höra larmet från rumlarna i ruinerna utanför stadsmurarna, och se konturerna av en mörkögd skönhets slöjor som drar förbi i den ljumma vårkvällen. Det är som om dikterna talar direkt till mig över de illusoriska gränser som kallas för tid och rum, religion, kultur... tiden, rummet, är ingenting. Det finns ingen början och inget slut. Bara poesi och kommunikation.
Childe Jakob har talat.
Den här L=A=N=G=U=A=G=E=D=I=K=T=E=N var väldigt skojig. Den är hämtad ur Sigrid Nurbos uppsats. Jag tror Lars Mikael Raattamaa har skrivit den.
(En hund springer och skäller
i skogen, vill du ha den?
Den blå den röda springer, backe upp
och backe ner, i den förunderligt
sandiga skogen Förbi det gröna träskjulet
runt viken
och ut på nästa udde Vill du ha skjulet?
Utöver det så gillar jag inte den här demokratitanken hos L=A=N=G=U=A=G=E=R=Ö=R=L=S=E=N. Den känns för idealistisk och förljugen. Varför kan de inte bara erkänna sig som eliter? Jag tycker de är fegisar.
Känns som de försöker lura på oss slumpvalda ord och meningar. Om man inte förstår storheten i dikterna kan "författarna" raljera och säga att de för djupa för läsaren...
Trevlig lunch förresten, Jakob!
Ja, trevlig lunch.
Underligt nog känner jag mig rätt långt enig med både Sigrid Nurbo, Therese och dig, Jakob. Bara det att jag drar andra slutsatser/konsekvenser av Sprawls tänkande än Raattamaa och andra. Languagefilosofin tycks för mig som en dålig läsning av de stora postmodernistfilosoferna. Jag tror att en djupare och smartare diskussion kring detta behövs än den som hittills förts, vilket även Carl Forsberg har efterlyst.
Annars är du i framtiden välkommen med texter till Delta, Jakob, skulle vara läckert att få någon text om Hafiz t.ex.
Lars: Smartare diskussion, tja, nja.
Själv tror jag att den här typen av litteraturteoretiserande redan är för smart för sitt eget bästa, och att den snarare behöver tas ner på jorden. Det blir ju väldigt sekteristiskt alltsammans, och fjärmar sig alltför långt från den omedelbara upplevelsen av poesins praktik (både skrivandet och läsandet).
Mer och mer känner jag att jag behöver ta avstånd från allt som står i vägen för denna upplevelse, all fåfänga, alla vassa armbågar och sidoblickar.
För mig har poesin en sorts transcendent kvalitet, en sorts religiös kraft som kan försätta mig i ett tillstånd bortom medvetandet - ganska likt det tillstånd när man förlorar sig själv i musiken, det känner de flesta igen.
Både musiken och poesin är konstarter som talar mer till intuitionen än till vårt medvetande.
Det är därför det är svårt att förklara vad det egentligen är man sysslar med när man skriver poesi, för så snart man försöker formulera vad det "handlar om" så är medvetandet där och rotar i det som egentligen tillhör själen.
precis som jag gör just nu, i den här kommentaren. Aldrig blir man fri från medvetandets tyranni...
"Så lanserar de en teori som de kallar L=A=N=G=U=A=G=E, som bygger på att man bryter ner språket tills det inte längre är tolkningsbart."
Men ta och skärp dig. Den där definitionen är ju fullkomligt debil. Du kan väl åtminstone läsa en simpel Wikipedia-text om ämnet innan du kör igång? Här har du en: http://en.wikipedia.org/wiki/Language_poets
Kritisera gärna för fulla muggar, men gör det utifrån nån slags grund. Annars framstår det bara som oventilerade fördomar.
Olofmartin: Du kan väl åtminstone läsa den simpla text som jag hänvisar till i mitt inlägg, nämligen Sigrid Nurbos essä i nya numret av nättidskriften Ett lysande namn? För enkelhetens skull citerar jag därur:
"Language-poeter motarbetar alla former av centra. I en language-text ska allting vara utjämnat, lika viktigt och beroende av vartannat. Därför är till exempel pronomet jag sällsynt i language-poesi. Därför är narratologin i en language-dikt inte stringent, utan istället upphackad. Language-dikter är dikter i blivande, de här hela tiden på väg. De måste de vara eftersom det annars uppkommer maktcentra, ställen i texten som tycks vara viktigare än andra. Det L=A=N=G=U=A=G=E gör är att intressera sig för språkets blivande. Språket har stelnat, tycker L=A=N=G=U=A=G=E, blivit förhärskande. Så fort vi sätter ord på någonting är det inte längre vad det var. Tillbaka till en ros är en ros är en ros, alltså. Language-poeter arbetar med att bryta ned språket så mycket att det inte längre är tolkningsbart."
Nåt mer du undrar över?
Det börjar dofta svavel runt denna blogg igen...får vi en bloggstrid i repris, tro?
Kollade in Olofmartins blogg och citerar här två lösryckta delar:
"Den där falska dikotomin som delar av poesivärlden aldrig tröttnar på att spika upp. Spöket DET AUTENTISKA dras fram. Poesi är enbart känsla, transparens, det går rätt upp i hjärnan, direkt ut i blodomloppet. Som en fix. Gör dikten någon liten omväg via intellektet, vädjar det till andra sinnen än de gängse, bjuder den in främmande element - nej, nej, då är den "akademisk", "språkmaterialistisk", "självreferentiell", "incestuös". Det man inte känner igen och ögonblickligen kan identifiera som poesi, det är hotande, det måste förringas."
och
"Det är inte ens nödvändigt att knyta an det till diverse förtruppers olika genombrott. Poesi är språk. Poesi är språkarbete. Det har allt med "människan" att göra, i den mån man alls känner sig tvingad att lägga sig till med sådana humanistiska markörer."
Här min kära Jakob, om jag har förstått vad Olofmartin menar, så har du ingen medhållare. Även om jag är osäker på vad han menar. Kanske en smygare som stoppar upp ett slickat finger i skyn för att se åt vilket håll vinden blåser.
Annars kan jag tycka att det blir, och här låter jag som en löjlig dagistant, konstigt när man säger att det är antingen eller. Snarare tror jag att trots att Hafiz skrev gudsinspirerad, att han då och då stannade upp, och, hade han ett rimlexikon till hands, hade han nog sökt efter det bästa ordet.
Kul är det i alla fall om det blir fajt. Själv kom jag in på slutet förra gången och missade pungsparkarna. Kanske får vi se om det blir lika bra den här gången. Jag ska nog läsa in mig lite på några poeter så jag själv kan skicka iväg ett par tjuvnyp. Några förslag på påeter jag ska läsa.
Ditt jädra spamprogram är skevt
Gustaf: Ja, spamjägaren beter sig konstigt, verkar det som. Men vi slipper i alla fall 20 reklammeddelanden för Viagra om dagen.
Nej, självklart skriver man inte poesi på ren inspiration, även om det är inspirationen som är och måste vara ursprunget - annars faller det platt. Under hantverksfasen bygger allt på att hitta de rätta orden.
Det är snarare teoretiserandet och förklarandet av vad poesin handlar om som jag vänder mig emot, att man så att säga a priori hänger upp hela sitt skrivande på en teori. Det blir alldeles för konstlat, särskilt om teorin, som i Language-fallet, är extremt konstlad redan i utgångsläget.
1:st kan du inte ta bort mina repriser.
Sen till det viktigare. Hur ställer du dig till sonetter och hexameter och sånt därnt? Eller handlar det bara om S=P=R=Å=K=A=R=E och tokar som Ezra Pound som körde stenhårt på det rena och det traditionella. Vad jag menar är att har det inte i hela historien funnits fascistiska manifestivrare som med pekpinnar, gärna i demokratins namn, hävdar ett visst sätt att uttrycka sin konst på?
Gustaf: Jo visst, litteraturhistorien är ju full av konstnärliga manifest.
Ett exempel är Viktor Sjklovskijs (bäst att ha tungan rätt i mun här, jag tror det blev rätt med alla konsonanter) "Ordets återuppståndelse" från 1917, som är ett rysk-futuristiskt manifest.
Här skriver han bland annat att de gamla diktformerna är utslitna och har förlorat sin verkan. Vad som krävs är nya former, "godtyckliga" och "härledda" ord:
"Nya, levande ord föds och urgamla ordbriljanter återfår sin gamla lyster. Detta nya språk är obegripligt, svårt, det går inte att läsa som man läser börsnyheterna. Det liknar inte ens ryska, men vi är alltför vana att ovillkorligen kräva av det poetiska språket att det ska vara begripligt."
Detta skrevs alltså redan 1917. På 1930-talet laborerade surrealisterna med subjektets upplösning i poesin. Så Sigrid Nurbos fascination för Languagepoesins språk- och subjektupplösning som något nyskapande i sig, ter sig för mig som en aning ahistorisk. Borde man inte ha läst en del litteraturhistoria om man skriver en litteraturvetenskaplig uppsats?
Annars tycker jag att tanken på en linjär utveckling inom konsten som exemplifieras av Olofmartin: "efter Mallarmés tärningskast och Apollinaires kalligramdikter (eller Burroughs cut-ups eller Celans krypticismer osv)", känns väldigt passé och 1950-talsmässig.
Vad gäller "bundna" versmått (sonetter, hexameter, ghazaler etc) så fascineras jag av dem. Tycker att de, i motsats till vad man kanske skulle tänka sig, snarare befordrar än fjättrar fantasin och inspirationen.
När man letar efter ett rimord, eller ett ord som ska passa in i metern tvingas man tänka "outside the box" så att säga, och då måste man leta efter synonymer utanför de mest vardagliga och uppenbara orden. Man måste utmana sin egen språkliga lätthet.
Jag skriver själv så kallad "fri vers", men försöker i mina dikter använda mig av det jag lärt mig genom att studera versteknik.
Jag minns på högstadiet när jag hittade Majakovskij. Vilken upplevelse. Så ville jag skriva. För några dagar sen kikade jag igen på hans dikter och jag tycker fortfarande de håller. Ett moln i byxorna! Vilken titel! Vilken energi! Annars så är jag mest för Beatdikterna. Som jag har nämnt förr här gillar jag Gary Snyder. Annars minns jag på gymnasiet när vi skulle kolla in Oscar Wilde på gymnasiet, det apropå versfötter och metrar och allt det där. Fan det gick nästan inte att fatta vad han skrev. Men orden var vackra och utanför lådan skrev han med.
Det här verkar vara en trevlig blogg!
Vill bara nämna att Anita Goldman skrivit en bok som heter "Guds älskarinnor - om hängivna kvinnor i en livrädd värld" där Hafiz har en central roll.
Gais och punk stämmer dock rätt bra. En hel del vilja, men väldigt lite kunna. Av, med och för vänsterintelektuella kids från övre medelklassen som behöver en underdogimage.
MJ: Tack för din skarpa och stringenta klassanalys, jättespännande läsning.
MJ har helt rätt förutom att vänsterintellektull vill jag inte kalla mig, och underdogperspektiv, har man det när man vet att man har rätt? Om jag minns rätt så är du en fräsch brud i Spindelmannen. Snälla avslöja inte hans identitet för John Jonah Jameson.
Gustaf: Precis! Själv vill jag definitivt inte kalla mig "vänsterintelektuell" (sic!). Stavning är tydligen inte den gode MJ:s bästa sida, men han lider väl av det välbekanta syndromet "vilja, men inte kunna"...
Inte heller jag är nån vidare rättstavare. Se och gråt: "vänsterintellektull". Förresten Jakob, vad är du om du inte vill kalla dig vänsterintellektuell? Inte är du väl högerintellektuell? Och anarkister placeras på vänsterskalan! Gör som jag, kalla dig: anarkofascist!
Jakob, skaffa dig inte fiender nu, låt grabben tala! Och tänk på att "it's tempting to let you self go into the maze"... Bio imorgon?!
Gustaf: Labels, labels... jag vill nog inte in i nån trång skokartong, det är så trist att hållas ansvarig för vad alla andra inom samma ism tyckt och sagt. Eller så får det bli en väldigt mångomfattande ism. Nihilistromantisk retrofuturist kanske? Nja, kanske inte ändå.
Johan: Klart grabben får tala (men jag tar mig friheten att svara)!
"The mission", ja, passande i sammanhanget:
"Everyone´s expecting a quick decision
but that would merely jeopardize the mission"
Annars: Bio, så klart!
Ja, tänk den som hade pengar till bio, svälla ut i en stol. Sedan tycker jag alla dessa ismer för länge sedan ätit upp sig själva.
"Nihilistromantisk retrofuturist" underbart! Basarov skulle älska dig om du tog bort "romantisk" och "retro".