Öijer - "en pajasfigur och narr åt en förläget fnittrande borgerlighet"

Jag läser just nu om en poesidebatt som utspelades på kultursidor och tidskrifter 1975-1976. Om någon tycker att det var hårda tag i förra vårens diskussion i kvällstidningarna om bland annat den intoleranta maktbasen OEI, så kan jag bara konstatera att det var värre förr. Mycket, mycket värre. 
Det handlar om reaktionerna på Bruno K Öijers tidiga diktsamlingar, och hans allmänna anarkistiska persona. Låt oss titta på ett av de första inläggen i debatten, Hans Falk i Aftonbladet 1975-05-21:

"...Bruno K. Öijer, som är en pajasfigur och en narr åt en förläget fnittrande borgerlighet, och dessutom skriver usel poesi. Det får Öijer stipendier för, som han sedan delar ut till folket vid T-centralens tunnelbaneuppgång vid Sergels Torg. Detta är inte bara en spottloska i ansiktet på alla dom som måste gå upp halv sex på morgonen för att slita ihop stålar till barn och hyra (och till Öijers stipendier). Det är dessutom ett öppet hån mot alla seriöst arbetande konstnärer som kanske får kämpa i åratal utan så mycket som ett rävöre från den borgerliga staten."

Thomas Nydahl får också till ett litteraturkritiskt mästerstycke i Gnistan, nr 36 (1976), där han käsnligt utreder Öijers egenartade poesi:

"...Nej, några viktiga erfarenheter är det då inte han förmedlar. Det rör sig hela tiden om ett rotande i den egna naveln, så till den grad smyckat med USA-lånade jargonger att Bob Dylans sämsta texter står sig skyhögt över vad denne Öijer lyckas prestera. Och anarkist är han, tokstollen! Så det blir väl bara att som slutomdöme citera ytterligare en rad ur hans diktning, men då med adress Bruno K. Öijer:
BORGERLIGA KRÄK!
Jag måste be dej 
att vara passionerat lugn"

Det fanns förstås andra, mer vederhäftiga röster i debatten, som stod på Öijers sida, bland andra Carl Erland Andersson och Lena Johannesson. Men hätskheten och bristen på vettiga argument i de här citerade inläggen får mig att undra - vad ligger bakom de här påhoppen egentligen? Var kulturklimatet så oerhört likriktat i mitten av sjuttiotalet att man inte ens fick kalla sig anarkist och skriva surrealistiskt anstruken poesi? Kan det handla om något så enkelt som den hederliga svenska avundsjukan, att Öijer fick så mycket mer uppmärksamhet än de nyenkla poeterna som skrev om arbetarklassens umbäranden vid diskbänken och på fabriksgolvet? 
Hur det än var med de förorättade kulturarbetarnas bevekelsegrunder så drev deras frenetiska attacker Öijer till reträtt från den litterära offentligheten. Hans syn på debatten och meningsmotståndarna präglas av bitterhet och vrede:

"Vad kan jag säga om min offentliga person i det här läget? Annat än att jag skiter totalt i dessa jävla borgares åsikter, dom som har handlat mot mitt samvete. Att jag är färdig med hela den litterära scenen, och alla dom här intrigerna. och framgent helt kommer att ägna mig åt det författarskap jag har framför mig."
(Ur antologin Nya tider, nya änglar, Bo Cavefors Bokförlag 1976) 

Så blev det också. Bruno K Öijer kom inte att i fortsättningen delta i några offentliga debatter utan valde att enbart tala genom sin poesi. Thomas Nydahl & C:o fick färemot fortsätta härja fritt på kultursidorna, med diverse insiktsfulla inlägg om bland annat Röda khmerernas ärofyllda befrielse av Kambodja. 

Kommentarer:
Postat av: modern

Ja! Kulturklimatet var precis exakt så likriktat i mitten av sjuttitalet. Det gällde att var med eller mot. Vän eller fiende. Var god välj sida. Socialist eller kapitalistsvin. I ett upppskruvat tonläge. Ett litet exempel på tidsandan: jag har i min ägo en kopia på en "väggtidning" från Journalisthögskolan i Göteborg 1977. Efter modell från kinesiska väggtidningar där misstänkta fiender till revolutionen kunde pekas ut med namn och adress för att sedan ställas inför folkdomstolar.
Rubriken är NU JÄVLAR! Den här skolan är reaktionär! Sedan ett antal anklagelser mot namngivna lärare. Som låter ungefär så här-om rektorn: stor nolla, oengagerad, dålig pedagog. krav: hjälp till att hitta din egen ersättare!
Och så vidare. Skrivet helt anonymt.
Väggtidngen blev nerriven vilket betraktades som ett grymt angrepp på yttrandefriheten.
I en elevtidning -som faktiskt heter mao!-förvånas en skribent, anonym förstås,
över att vissa lärare tagit det hela som personangrepp...
Och detta var en del av samhällsandan, en del av kulturklimtatet på sjuttitalet. Jag som var student på JH betrakatade det inte det här debattklimatet som konstigt på minsta vis. Och var säkert en del av det själv, precis som alla andra.
Så jag är inte förvånad över dina citat om Bruno K Öijer. Han var väl inte tillräckligt ideologiskt renlärig helt enkelt.

2008-04-08 @ 12:57:10
Postat av: Gustaf Redemo

Sitter i London och ser ut över en park och jag undrar just varför folk i Sverige är så känsliga för offentliga personer som är individer. Länkades från Latinbloggen till en artikel om Svante Nordin, som verkar vara en individ och en grälsjuk sådan. Han står dock för konservativa åsikter och jag får intrycket i intervjun att journalisten tycker att konservatism är fel. Detta är naturligtvis kosher. Men det jag förvånas över är varför det bildningsidealet ses som något negativt?

Kanske är det just av individfientligheten som det i Sverige pratas om dividen: Den evigt anpassningsbare/a?

Jag väntar fortfarande på svar om min förfrågan Jakob!

Postat av: Jakob

Det är intressant med tidsandan, hur den påverkar människors tänkande. Man skulle kunna tro att folk i ett land som Sverige, med yttrandefrihet och tryckfrihet och så vidare, också präglades av frihet i tanken.
Men för bara några år sedan blev man i stort sett idiotförklarad om man kritiserade den ekonomiska tillväxten som styrande princip för samhället. "Det är väl klart att vi måste sträva efter tillväxt till varje pris, annars halkar vi efter och allt går åt helvete", var den allmänna åsikten ungefär.
I dag ser det lite annorlunda ut, mycket beroende på debatten om klimathotet. Folk i allmänhet har nog tänkt om och insett att tillväxtfixeringen måste stå tillbaka för ett samhälle som är mer inriktat på hållbarhet. Men det tänkandet fanns det inga som helst spår av i den senaste valdebatten 2006, där frågor om ekonomi och arbete i stället stod helt i förgrunden. Hade det varit val i dag hade vi som bekant fått ett helt annat resultat. Mycket på grund av den borgerliga regeringens alla klantigheter, naturligtvis, men jag tror också att det beror till en del på regeringens icke-existerande miljöpolitik. Det ekonomistiska, nyliberala tänkandet är tandlöst när det kommer till hoten mot hela vår tillvaro. Man kan inte konsumera och producera bort den globala uppvärmningen. Det tror jag att folk inser vid det här laget. Det är lustigt hur snabbt det kan svänga!

2008-04-10 @ 09:01:40
Postat av: Gustaf Redemo

Jag tror tyvärr du har fel om att folk inte tror de kan konsumera bort G.U. "Vi köper lite miljövänligt så blir allt bra," är nog mer den inställning hos de som bryr sig måttligt. För resten blir det strutsbeteende av alltihop.

2008-04-13 @ 18:14:47
URL: http://gredemo.wordpress.com/
Postat av: Gustaf Redemo

Jag tror du har fel i att folk tror att man inte kan konsumera bort G.U. Snarare tror många att de gör en schysst grej när de köper ekologiskt, men åkte bil till affären. Väldigt få är villiga att försöka och det har inte med bildning eller obildning att göra. Det är bara idiotmentaliteten som härskar.

2008-04-14 @ 00:14:16
URL: http://gredemo.wordpress.com/
Postat av: Gustaf Redemo

Det blev fel på mekaniken igen. Om en vecka är jag i Svedala. Hoppas det gick bra igår.

2008-04-14 @ 00:15:49
URL: http://gredemo.wordpress.com/
Postat av: Jakob

Gustaf: Jo, du har nog rätt på sätt och vis, men det känns bättre att vara optimist. Men det är möjligen strutsbeteende det också, fast kanske en annan struts-art. Det är få som är villiga att lyfta blicken utöver sin egen lilla horisont, det är sant. Men jag tror i viss mån att medias budskap formar folkopinionen snarare än tvärtom, och så länge media fokuserar de globala hoten kommer folk att bli mer och mer medvetna om problemen.
men man kan knappast lita till medierna. Före valet 2006 hade en av kvällstidningarna en kampanj för billigare bensin. Efter valet hade de en kampanj för att minska koldioxidutsläppen. Konsekvent?
Om en vecka är du tillbaka i Sverige alltså. Kul! Då får vi ses och snacka om "life and letters".

2008-04-14 @ 09:40:49

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback