Den mörka romantiken
Romantiken har överlevt som en underström i lyriken genom seklerna. De romantiska poeterna dyker ideligen upp, ofta när man minst anar det, efter tider av förnuftsdyrkan eller anemiska språkspel. Men romantiken som genre är egentligen tudelad, som jag ser det.
Den ena inriktningen, som vi kan kalla Wordworth-romantiken, är en meditiativ, naturromantisk inriktning, som hyllar det balanserade sinnelaget och beskriver idylliska scenarier med stor skärpa i detaljerna. Den arketypiska huvudpersonen i denna typ av romantik är naturvandraren som visslande promenerar bland grönskande skogar och höga berg.
Den andra riktningen kan vi kalla Byron-romantiken, och den är av en mörkare art. Den präglas av en sammanblandning av skräck, smärta och skönhet. Arketypen för denna typ av romantik är den långväga resenären, kanske bannlyst från sitt land och sin familj, oförmögen att finna kärlek eller mening i tillvaron. Han är en vandrare, precis som Wordsworth-romantikern, men till skillnad från denne finner han ingen frid i de dramatiska scenerier han genomströvar.
Rainer Maria Rilke beskriver denne dystre hjälte i dikten Höstdag:
"Den som är hemlös nu, ohjälplig han!
den som är ensam nu skall så förbliva,
skall vaka, läsa, långa vänbrev skriva
och i alléer -evigt av och an -
oroligt vandra, medan bladen driva."
Sverige har frambringat åtminstone två genier i Lord Byrons efterföljd: Paul Andersson och Bruno K Öijer. Den förre var under långa tider bokstavligen hemlös och utdriven ur landet, och dog ung efter många års narkotikamissbruk, missförstådd av kritiken i en tid av bister rationalitet. Öijer var också länge ringaktad av kritiken, som jag beskrev i mitt förra inlägg, men bättre tider stundade för honom och i dag är han en av våra mest lästa och uppskattade poeter. I höst är han aktuell med en ny diktsamling, den första på sju år: Svart som silver. Snacka om att man har sett fram emot den!
På söndag blir det paneldebatt med mig, Axessredaktören Johan Lundberg och DN-skribenten Kerstin Vinterhed om romantiken och samtidspoesin.
Är känslan, fantasin och inte minst begripligheten för läsaren något som ånyo värdesätts i poesin efter en period av tröttsam språkmekanism? Så är frågeställningen formulerad av moderatorn Andreas Björsten, redaktör för tidskriften Aurora.
Platsen är ABF-huset på Sveavägen i Stockholm, och drabbningen sker alltså på söndag den 13 april, kl 13.
Alla som finns där i krokarna är synnerligen välkomna till en förhoppningsvis underhållande och intressant eftermiddag!
Ja, och vår vän Lars Larsen är en ljus romantiker som stundtals blivit mörk.
P.S. Att Bruno K. Öijer kommer med en ny diktsamling i höst är en stor nyhet!
Gott så! Förhoppningen är väl att Portal kan bli ett forum för denna underström? Apropå detta har jag mycket att berätta om, jag skickar epost.
En kompis berättade om din blogg, att du skrivit om Öijers kommande diktsamling, så jag skrev det på min Bruno K.-sida också (www.brunok.se), och hänvisade till dig. Hur pass säker är du på titeln?
Per Erik: Titeln finns med i W & W:s höstkatalog, så den är att betrakta som helt säker!
Tackar för skönt romantiskt insperarat spelande häromdagen. Och soppan med bröd var ljuvligt! Jag behövde få lite milöombyte och er lya var perfekt i detta avseende!
Lycka till på söndag. Kill 'em all!
Superintressant. Kommer någon möjligen att banda och lägga ut på nätet? Håller alla mina tummar!
Roligt roligt Jak, lycka till imorgon! Leve romantiken! Det är typiskt att det egentligen bara är poesin som klarat av att bibehålla dess influens under förra seklet. Poesin är vågad, är det för att poeten inte när sig på publikmassor? Det föreslog min huspoet till mig igår iallafall och sedan läste jag Celan. Celan är fantastisk. Jag vill också höra debatten och upprepar moderns spörsmål: spelas det in?
Med all respekt - såsom frågan är ställd kan ju svaret knappast bli något annat än 'ja'. Intressantare vore väl i så fall HUR dessa 'storheter' fått en renässans i poesin.
Japp, det var också det vi diskuterade. Även om frågeställningen var en ja-eller nej-fråga, så stannade vi inte vid att bara svara ja på frågan...
Exemplen vi nämnde och pratade om var framför allt Johannes Anyuru, Viktor Johansson och Sara Hallström, unga poeter som står för ett brott med den språkkritiska skolan.
Som svar på en annan fråga - tyvärr spelades inte diskussionen in av någon. Annars kunde det ha varit kul att lägga den på Youtube eller så.
Tack för alla lyckönskningar!
Det var kul att vara i huvudstaden ett par dagar. Även om jag inte gillar stan så mycket, så är det alltid roligt med miljöombyte, som Johan påpekar. Och uppfriskande med en litteraturdiskussion som verkligen får ta tid - vi satt och pratade om poesi och kritik i två och en halv timme, tills syret tog slut i lokalen.
Elin Josefin: stopp! Musiken var ju starkt influerad av romantik under tidigt 1980-tal: new romantic... Och Alphaville: det blir väl inte mer romantik än så? Och i dagens musikvärld: GENDER i alla synnerhet! :)
Ja, det är riktigt, Johan. Och man kan lägga till The Smiths samt Morrisseys soloskivor, framför allt hans tidiga singlar. Där kan man verkligen tala om en vidareutveckling av romantikens idéer och estetik.
På svensk mark hade/har vi ju till exempel Lustans lakejer, med den unge Johan Kindes starkt romantiskt inspirerade texter. Särskilt på debuten "Lustans lakejer" från 1980.
Förlåt, jag glömde musiken.
Följer man Ryska huset-länken på den här sidan så hamnar man på en porrsida: http://www.tidskriftsbutiken.nu/issue_info.php?mag=542
Hm?
Hoppsan! Det där måste vi åtgärda. Undrar vem som länkat den sidan till Ryska huset? Vi tyckte det var roligt i början att ligga på en rysk domän, men den funkade inte så bra. Sen 1,5 år tillbaka ligger vi i stället på www.ryskahuset.tk, även om den sidan inte blivit uppdaterad på länge. Ska åtgärdas det också, snart.
Rökt på?
???
Äsch, strunt i det...