Petter Bergman och det radikala femtiotalet


Petter Bergman debuterade 1952, som 18-åring, med ett litet stencilerat häfte med titeln "varje skiftande gestalt" i Metamorfos lyrikserie. Det är tolv korta, romantiskt inspirerade dikter. Också den efterföljande "Dikter" gavs ut på Metamorfos förlag. Lars Forssell har sagt om den att "sällan har ett ungdomligt kaos och en brådmogen sorg fått en skönare och mer disciplinerad röst, en mörkare celloton".
Just berömmet från Lars Forssell var viktigt för den unge poeten - han var en föregångare och en vägvisare för de romantiska 50-talspoeterna, och då tänker jag främst på kretsen kring Metamorfos: Paul Andersson, Petter Bergman, Lasse Söderberg och Urban Torhamn.
Annars var dåtidens kritik ganska njugg. I Sverige har det ju alltid från litteraturkitiken funnits ett motstånd mot den bildrika, metafortäta poesin. Det fanns inte då, och finns kanske ännu inte, någon beredskap för den typen av poesi. Men den har funnit läsare ändå, mycket tack vare att dessa poeter ofta haft en stark muntlig inriktning - de har helt enkelt gillat att läsa sin poesi från scen och haft förmågan att kommunicera med sin publik. Petter Bergman var dock alltid mer av en lågmäld grubblare än den extroverte Paul Andersson.
I sitt diktbidrag till Ryska huset nummer fyra, betitlat "Vox humana", inledde Kristian Lundberg med ett citat av Petter Bergman. Det är en intressant korrespondens, eftersom Lundberg är den som kanske tydligast för vidare arvet från den nästan bortglömde Petter Bergman i sin poesi. Samma grund i en fundamental känsla av brist i tillvaron och hur frånvaron av detta något blir tydlig i tematiseringen av skrivprocessen. Samma starka anknytning till en plats, i Bergmans fall är det förorten till Stockholm och i Lundbergs fall Malmö.

Men åter till femtiotalet - att verkligen läsa de författare som debuterade under det decenniet punkterar en hel del vanföreställningar. I slutet av 60-talet, då det var fjäderlätt enkelt att vara radikal, befästes bilden av det föregående decenniet som en introvert epok då man mest ägnade sig åt att besöka poesiaftnar anordnade av kristna gymnasistföreningen. Men det fanns en stark rörelse på 50-talet av verkligt radikala, i sin individualism och sin totala längtan efter den frihet som erbjöds utanför det borgerliga samhället. I den större samhälleliga kontexten sågs individualismen som opassande. Efterkrigstidens stora projekt var att befästa den begynnande välfärden, och då fanns det inte plats för några rebeller. Som medborgare förväntades man utgöra en kugge i ett större socialt maskineri. De som bröt mot denna konsensus fick finna sig i att bli helt utstötta, på ett sätt som man slapp riskera från 60-talet och framåt. Paul Andersson gick i exil utomlands och levde fattigt och självförbrännande, och den som sagt mer lågmälde Petter Bergman isolerade sig i stället i sitt hus i förorten och söp långsamt ihjäl sig.  


Kommentarer:
Postat av: Maria

=)=)


Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback