“En föreställning om något, i vars betraktande anden försjunker"
En bättre lyrikrecension än de flesta man kan läsa i de större dagstidningarna, där det mest brukar vara fråga om s k meddiktning, varpå skribenten endast åstadkommer en något sämre variant av diktsamlingen. Så alltså inte i detta fall, trots att hr Redemo som sagt är en god vän.
Jag är nu ganska mätt på diktskrivande, då jag har ytterligare två diktsamlingar i pipeline, och arbetar nu för fullt med en roman som jag hoppas kunna chocka publiken med till nästa år, i en eller annan form. Det ser ut som om jag får en hel del fritid i fortsättningen, vilket har sina uppenbara fördelar. Men det är bäst att jag inte avslöjar något om detta projekt ännu, så att jag inte skjuter det i foten redan under uppvärmningen.
Jag känner igen det där att man som författare ogärna diskuterar detaljer i ett kommande eller pågående manus. Är man rädd för att förlora magin eller vad? Kan det vara att man inte vill sätta ytterligare press på sig själv att leverera det man har planerat? Det enda jag brukar avslöja för omgivningen om någon frågar mig om något manus, är att det skall bli ett mästerverk. Då har man ju varken sagt för mycket eller för lite. Fast ibland kan jag inte låta bli att hålla en kort monolog om storyn, speciellt när jag har gett upp tanken på att det skall bli ett mästerverk.
Ja, ett mästerverk, det kan man inskränka sig till att avslöja att det ska bli!
Jag tycker nog det förstnämnda av det du radar upp, att magin försvinner när man börjar prata om det man ska skriva. Det är helt i sin ordning att prata om det man redan har skrivit klart.
Jag följer just nu ett schema för skrivandet som Peter Englund rekommenderar på sin blogg, med ett skrivbeting varje dag, och deadlines längs vägen. Det är alltför lätt att flyta ut i konturerna när man håller på med något så svårgripbnart som skönlitterärt skrivande. Fast jag har ju alla mina anteckningsböcker från de senaste åren att luta mig mot, jag gräver så långt tillbaka som till 1996. Faktiskt en fascinerande upplevelse att konfronteras med sig själv som mycket ung man.
Kan ju berätta att Linda Skugge och (någon mer tekniskt inriktad man) från Vulkan gästade UNG TEXT på Kulturhuset igår. Jag frågade Linda om vad hon hade med sig för böcker; och faktum är att Vulkan endast hade med sig fem böcker av olika författare - av de sammanlagt ca 3.000 de enligt egen utsago har givit ut hittills. Lite skral exempelsamling tycker jag! (Nej, din bok var inte med.) Men som hon sa på direkt fråga: Vulkan är inget förlag utan en print-on-demand... en sajt där folk laddar upp sina böcker! De böcker hon tog med sig var de hon råkade ha liggande hemma helt enkelt.
Ja, det verkar lite skralt och godtyckligt, det här med Vulkan i allmänhet och med Linda Skugge i synnerhet, men något annat var väl inte att vänta. icke desto mindre tänker jag faktiskt ge ut en bok till där, nämligen Childe Jakob - en litterär bloggfejd. Det blir inlägg och kommentarer från den här bloggens glansdagar sommaren och hösten 2005, och ett nyskrivet efterord. Ska ladda upp den inom någon vecka, hade jag tänkt.