Byron en ironiker? Skäms, Malte!
Fragment ur en Facebook-diskussion om poesiskrivande och inspirationens villkor.
Den bardiska traditionen.
Jag tror mer på att låna den bardiska inställningen till poesin än på att låna ur deras stil och motivkrets. Samtiden kan vi inte tränga undan ur poesin. Samtidsfetischiserande poesi har vi visserligen till leda, men det mesta har samma torra akademiska och ironiska tonfall - därav ledan. Ett exempel här kan vara Malte Persson, som nyligen skrev på sin blogg att han uppskattar Lord Byron för dennes ironiska distans - men då visar han att han sannerligen inte begripit Byron, som förvisso skrev på blodigt allvar, åtminstone i sina större epos. Det säger mer om Malte Persson än om Byron att han tror att Don Juan är en parodi på en pikaresk, det är den långt ifrån. Ironin finns där, men den kommer inte utifrån utan inifrån. Det finns starka skäl att tro att Byron levde sig mer in i sin huvudperson än vad som kanske var nyttigt för honom.
Det är visserligen skillnad på ironi och ironi, och den romantiska ironin, så som den till exempel formuleras av Pope, är något annat än generation X-ironin. Ändå kan jag bara finna att det som överlevt från den engelska romantiken är det som tycks vara skrivet i nöd, och under någon form av visionära infall, snarare än "til lyst". Keats, Shelley, Byron, De Quincey, det är de som är läsvärda i dag, till skillnad från Pope och Wordsworth, de tråkmånsarna.
Jag märker att jag raljerar en smula här, jag behöver mer lugn och ro (sitter nu på skolbiblioteket) men den här frågan om allvar och att man bottnar i sina egna motiv, tycker jag står i centrum av en nödvändig lyrikdiskussion i dag. När OEI blir hyllade för att de lyfter fram nonsensverser i sitt senaste nummer... med allvar menar jag inte gravallvarlig malmklang och förkastande av alla former av ironi och humor, nog behövs det ett småleende i mungipan ibland, men då på en annan nivå, liksom inne i fiktionen, inte utanför den.
Jag håller med dig. Att överföra vår rädsla för allvaret och anklaga romantiker som Byron för att vara ironiska är att inte vara speciellt bildad och uttala sig tölpaktigt.
Min nästa kommentar hör egentligen hemma två inlägg tidigare om Baraka Obama. I USA kallar man han för Obama bin Ladin. Något jag tycker är väldigt skojigt, tölpaktig som jag är.
Malte Persson är förvisso en tölp och rädd för allvar men knappast obildad. Det föreligger kanske ett missförstånd?
Nja, han står för en litteratursyn som misstror allvaret och det starka författarsubjektet, och tolkar Byron utifrån sina egna ironiska, anemiska uppfattningar om vad poesi är och ska vara... för bara ett par år sedan skrev han en artikel om att poesin, i betydelsen dikter som talar från en författare till en läsare hade uttömt sin potential och i princip var död som konstform. I utbyte hade han Raattamaa-brus att erbjuda. Jag tackar vänligt men bestämt nej till detta erbjudande.
Jakob: Här kommer min Finlandsadress:
Lars Larsen
c/o Heidi o. Willy Larsen
Karlbergsvägen 22
02400 Kyrkslätt
Finland
För Byrons skull kan jag ju kosta på mig en tölpaktig men förhoppningsvis folkbildande kommentar...
Jag har inte påstått att Byron inte skulle mena allvar. Självklart är Don Juan ett allvarligt menat uttryck för Byron själv och hans världsbild. Precis som Popes eller Voltaires dikter är allvarligt menade. Min poäng är att Byrons världsbild inte bara är klichéaktigt "romantisk", utan har klara drag av en upplysningsskepticistisk tradition, med satirisk ironi som viktigt stilmedel. Pope (som förstås inte alls var romantiker, utan tillhörde en tidigare generation) var Byrons favoritpoet och förebild, och ingen som läst ordentligt kan undgå att se likheter mellan dem både till form och innehåll. Däremot uttryckte sig Byron föraktfullt om Keats, Coleridge och Wordsworth, och han förhöll sig ironiskt skeptisk till Shelleys metafysisk-svärmiska drag.
Var det klart nog uttryckt? (Jag kan ju för säkerhets skull påpeka att jag själv, som till skillnad från somliga andra inte överdrivet identifierar mig med Byron, gärna läser även sådana poeter som Byron inte gillade.)
OK Malte, kul att du kommenterar här, men det verkar som om du har förändrat ditt omdöme om den gode barden
från dina egna inlägg på Errata. Det är ju en milsvid skillnad mellan satirisk ironi och ironisk distans, den förra riktar sig mot en tänkt eller faktisk motståndare, den andra är en bekväm ironisk hinna mot omvärlden.
Pope tillhör förstås en tidigare generation, och var en stor förebild för Byron. Det hindrar inte att hans texter liksom den sene Wordsworths är stentrista, i motsats till Byrons texter som överlever genom sin humor, satiriska udd och distanslösa subjektivitet. Mystiken och kulten kring Byrons person har förstås gjort sitt till också. Men det är inte därför jag intresserar mig för hans poesi. Keats dikter är onekligen mer drabbande, trots att han som person tycks ha varit lika spännande som ett kaffefilter.
Angående den lite krystade och dryga kritiken mot mig i slutet av din kommentar:
Jag kan själv för säkerhets skull klargöra att jag själv inte identifierar mig överdrivet med Byron. Därför kan även jag uppskatta författare som han föraktade. Titeln på denna blogg är att betrakta som självironi, en variant av ironi som är alltför ovanlig bland kulturskribenter på t ex Expressen.
För den som är intresserad och vill veta mer om vad vi pratar om här kan jag rekommendera Lord Byrons lyriska litteraturkritik så som den till exmepel tar sig uttryck i hans ungdomsverk "English Bards and Scotch Reviewers", där han gör upp med hela det litterära etablissemanget.
Det är en lustfylld totalsågning av både berömdheter och för oss mer okända figurer.
Särskilt roligt tycker jag det är när han gör upp med Wordsworth, Coleridge och Robert Southey (som dessutom var Poet Laureate då det begav sig). Han söker sig i stället bakåt till Dryden och Pope och framhåller dem som förebilder.
Utan att egentligen vara särskilt insatt i ämnet så låter "ironisk distans" och "akademisk torrhet" ganska motbjudande när man diskuterar poesi.
Sångtexter och dikter är inte samma sak och Ulf Lundell skriver i en mycket bredare folklig populärkulturell fåra, men jag menar att han ofta ses över axeln, just för att han tycks skriva romantiskt på fullaste allvar. Han referar för övrigt till ofta nämnda romantiker.
John Keats ställer i flera dikter det förgängliga livet mot den eviga skönheten. Dikten ?Endymion? är en lång berättande dikt som bygger på den grekiska myten om mångudinnans kärlek till herden Endymion. Gudinnan besöker honom i drömmen. När han vaknar börjar han sitt sökande efter henne. Endymion, som följer den vision av den älskade som han upplevt i drömmen, är en symbol för diktarens strävan efter den sanna och eviga skönheten.
Ulf Lundell har skrivit en sång som heter ?Florens? och som finns med på skivan ?Xavante?. I sången nämns de båda poeterna John Keats och Percy Bysshe Shelley och sången är skriven i deras romantiska anda, men Ulf Lundells romantik skiljer sig lite ifrån Keats och Shelly, vill jag hävda.
Sången handlar om en dröm han haft häromnatten. I drömmen befinner han sig i (den eviga staden) Rom; symbolen för tidlös skönhet. I drömmen möter han den vackraste kvinna han sett. De vandrar i staden, de äter och dricker, de sitter tysta i tillvarons skönhet. Sen tar de till orda och ger varandra ett löfte. De ger sig av ihop, ut ifrån staden upp mot lyckans boning i bergen.
Men något händer. Våldet gör entré. När de kommer till Florens förs kvinnan bort. Är det 2:a världskriget ? Romantik förbyts till tragik. Är det så all kärlek måste sluta, likt Romeo och Julia ?
Han vaknar ur drömmen långt upp i norr. Det sista han hör är stövlarnas steg.
Jag vill tolka Lundells uppvaknande som en symbol för insikten om hans konstnärliga uppdrag. I det uppdraget blir den romantiska dikten en trotsande kraft som ställs mot tillvarons destruktivitet. Ulf Lundell känner till den här världens existentiella villkor, men diktar om skönhet som ett motstånd mot destruktiviteten. På så sätt blir inte Ulf Lundell världsfrånvänd som andra romantiker ofta beskylls för att vara. Tvärtom så är Ulf Lundell i allra högsta grad medveten om och erkänner verklighetens existentiella villkor, men han diktar om skönhet ändå. Som ett trots. Som en motkraft.
Byron och Trelawney står på en strand och ser Shelleys kropp förtäras av lågorna, gripna. Men hjärtat kanske kan gå att bevara? Nja, det är oljigt och rinner över deras händer; senare ger de det till Mary som bevarar det i en bok, där det återfinns i skrumpnad form efter hennes död. Men kraniet då? Det kanske kan gå att använda? Som dryckeskrus, till exempel, det har fungerat förr. Buss på, Trelawney, skrapa fram mannens diminuta lilla kranium ur glöden! Men ack, det faller sönder i deras händer, skört som ett slipat musselskal.
Byron levde hårt och skoningslöst, utan förbehåll. Liksom Shelley. Detta kompromisslösa, alternativa engagemang med sin samtid och deras självutlämnande (Childe Harold är ren självbiografi) och hårdslående men på samma gång sofistikerade poesi är vad som gör dem riktigt intressanta - och relevanta för oss idag. I motsats till den anemiske Pope och hans salongspäsande. Vem bryr sig om The Rape of the Lock annat än som en sofistikerad poetisk exercis?