Childe Jakob

Det är filmfestival i stan och trots att jag är överhopad med både betalt och obetalt arbete försöker jag så gott det går ränna på filmer som verkar intressanta. I lördags såg jag Werner Herzogs nya, en fejkdokumentär om jordens undergång och upptäckten av nya planeter, som var fruktansvärt fascinerande. "The wild blue yonder" heter den och ska ni bara ladda ner en film den här veckan så är det den ni ska satsa er surt förvärvade bandbredd på.

Trots det låga berättartempot är filmen en riktig nagelbitare från början till slut. Brad Dourif är berättaren, en underbar karaktärsskådespelare som ni förmodligen inte hört namnet på men som ni säkert sett i roller som Billy i Gökboet och Ormstunga i Sagan om ringen, för att nu nämna två extremer i hans karriär.
Han spelar utomjording, en ganska människoliknande sådan (Neil Young-liknande närmare bestämt) och han är bitter över att människorna inte lyssnade på honom utan öppnade den där rymdfarkosten i Roswell, och på så vis drog på sig en biologisk katastrof som sakta men säkert gjorde slut på livet på den här planeten. Jag ska inte avslöja turerna kring kampen för att hitta en ny beboelig planet, men låt mig säga som så att jag aldrig trodde att man kunde sitta som fastnaglad av spänning inför en matematisk uträkning som man inte begriper ett smack av.
Det handlar om matematiker som mellan tics och nervösa ögonkast in i kameran förklarar principerna för snabbare rymdfärder till beboeliga galaxer, och det är tydligen verkliga matematiker från amerikanska universitet som Herzog skakat fram, vilket förklarar deras nördighet, som ingen skådespelare hade kunnat fånga så på pricken. Stor komik! Sedan får man följa själva rymdresan.
Tempot är som sagt lågt och det är en meditativ och skrämmande upplevelse att följa sekvenserna från insidan av rymdskeppet där det far fram i Deep space, och där stämningen sakta blir mer och mer hopplös.

Jag vet inte hur det blir med den svenska distributionen av denna film, antagligen blir det inget med det, förmodligen prioriterar man på SF och Astoria hellre Adam Sandlers senaste. Tänkte bara jag skulle starta en egen liten hype för "The wild blue yonder" här.

När jag påbörjade den här följetongen om hur min världsbild utvecklats, tog jag nog min utgångspunkt lite för sent i livet, i tonåren. Jag inser nu att jag måste söka mig ännu längre tillbaka, till huset vid Idefjorden (längst norrut i Bohuslän bildar den gräns mellan Norge och Sverige), mitt ute i den närmast totala avskildheten. Vi bodde där mellan 1980 och 1987.
Vår enda granne var stenhuggaren John Bratteklev och hans fru Margit, frid över deras minne. John var en man med en högst begränsad vokabulär. Oftast sa han "ja" och "jo" på alla frågor, med olika grader av eftertryck och eftertänksamhet. Margit gav oss barn varsin glass under högtidliga ceremonier en gång i veckan.
Tillsammans med Hannes och Thomas Wingate utgjorde min bror Martin och jag vad som kallades "Krokstrands skräck" (nu minns jag inte vem det var som kallade oss så, kanske var det vi själva som hittade på det), fast mer skräckinjagande än att vi körde med hartsfiol och ärtrör tror jag inte vi var. Krokstrand är ett gammalt stenhuggarsamhälle några kilometer neråt Idefjorden, dess främsta claim to fame i dag är väl "Man must dance"-festivalen som arrangeras där varje sommar.
"Krokstrands skräck" hade i och för sig värre saker för sig än att syssla med bus på Anderssonskans Kalle-nivå. Det handlade mycket om att klättra i berg och höga träd, kasta sig mellan träd på höga höjder, simma över fjorden etc. Detta kallades "att ta blodrisker" och det var något jag såg fram mot med skräckblandad förtjusning, jag har ju varit höjdrädd i hela mitt liv så några av övningarna var förstås förenade med verklig dödsskräck. Och Martin var illa ute en gång när han föll från ett träd, tre meter ner med huvudet före.
Vid ett annat tillfälle startade vi ett äppelkrig mot Norge. Det gick till så att vi rodde gummibåten, fullastad med äpplen, över till den norska sidan, och när vi såg norrmän vid stranden bombarderade vi dem med äpplen. Medan norrmännen flydde rodde vi snabbt därifrån, skrattande. Otroligt nog klarade vi oss från stryk.
Jag tror att det var Thomas som hade fått Drakar & Demoner, den svarta boxen, i julklapp, och efter det kom vi att ägna enormt mycket tid åt rollspelens fantastiska värld. Detta var Äventyrsspels mest gloriösa tid, och vi spelade allt de gav ut: Mutant, Chock, Sagan om ringen, Stjärnornas krig... några år senare, när tiderna blivit hårdare, kom jag nästan att försvinna helt och hållet in i rollspelens värld. Ereb Altor var en vackrare och mer meningsfull värld än den pennalistiska högstadieskolan. Jag kunde ägna timmar åt att förse mina rollpersoner med bakgrundshistoria och personlighet, och att omsorgsfullt teckna personen i olika situationer. Ibland var det hjältar, ibland antihjältar. Man kunde prova ut olika personligheter åt sig själv, i en tid då identiteten var en högst bräcklig historia.
Vid samma tid, mot slutet av åttiotalet, fick Sverige en släng av den gamla vanliga moralpaniken. Kommer ni ihåg debatten om videovåldet? Ja, detta var väl något liknande. Någon ung människa hade begått självmord och det konstaterades att han hade spelat rollspel. Alltså måste det vara rollspelens fel. En kompis föräldrar hade sett ett debattprogram på TV där oroliga föräldrar höll upp omslaget till Mutant där muterade grävlingar stod och poserade med automatgevär. Detta kunde inte vara bra. Kompisen blev därefter förbjuden att spela rollspel, vilket ledde till att vi spelade hemma hos mig i fortsättningen.
Och visst var det ett beroende, det där med rollspel. Jag känner fortfarande suget, men har inte längre den tid som krävs. Men i motsats till moraltanterna och -farbröderna på 80-talet vill jag hävda att rollspelen snarare räddade mitt liv, hjälpte mig med den livsviktiga verklighetsflykten, precis som böckerna och musiken - och, långt senare, kärleken. Det är bara i flykten från den krassa verkligheten som livet kan upplevas som riktigt meningsfullt.

Kunde inte låta bli att bifoga denna ganska ruggiga text från bilagan "Kalenderliv" i senaste numret av Göteborgs Fria Tidning:

"GÖTEBORG DECEMBER 2106: Prognosen för vintern utlovar riklig nederbörd, kraftiga sydliga och sydvästliga vindar. Stormen fällde i går det sista skyddade granskogsbeståndet i Götaland. Tråkigt, men vi kan glädja oss åt att det numera finns bokskogar ända upp i Haparanda. Varning utfärdas för förhöjt vattenstånd längs kusten och i alla vattendrag på grund av ovädret.
   Det gula pulver som setts i rikliga mängder på länets åkrar är inte föroreningar utan ökensand som vindarna burit med sig från Medelhavsområdet.
   Pollensäsongen förväntas börja i slutet av januari. Prognosen tyder på höga halter av björkpollen men också ek, bok och hassel."

Malin Pers och Helena Andersson

Jag sitter framför datorn, den enda fasta punkten i ett hem som långsamt faller sönder (bara bokstavligt talat förstås: mögel i duschen, stolar som går i bitar, räkningar som hopar sig, skivsamlingar som sakta urholkas...). Tänker på romanen som jag håller på och skriver, som jag föga metodiskt har filat på, lagt till och dragit ifrån, förkastat och imponerats av under nästan två år. Just nu går den under arbetsnamnet "Desperat"; jag tror det är en passande titel.

Jag håller på och skriver mitt CV, men det går inte så bra, kör fast där också. Nu ska vi se här:
På min 30-årsdag kommer jag att kunna visa upp:

10 diktsamlingar (bara en av dem, "Hur högt", har hittills blivit publicerad, det var år 2000 på Serum förlag) varav den senaste, "Allt står på spel", förstås är den jag själv gillar bäst;
en journalistutbildning vid Göteborgs universitet och en fil mag i litteraturvetenskap vid Lunds universitet plus en fjärdedels bibliotekarieutbildning vid Borås Högskola;
fem nummer av min kulturomstörtande tidskrift Ryska huset, utgiven sedan våren 2003;
en knappt inledd bana som skribent för Göteborgs Fria Tidning.

Det är alltså sammanfattningen av mitt yrkesliv hittills, kanske inte ägnad att imponera på några arbetsgivare in spe, men för min del har det varit några väldigt spännande och intressanta år. Det har mest handlat om förberedelser hittills, nu är det dags att omsätta alla dessa grejer i praktiken, vända upp och ner på allt. Jag kan inte bärga mig!

Det här årets början markerar starten för en ny sorts revolution - den substantiella skönhetens revolution. Allt gammalt, sunkigt, fjantflabbigt, kasst, osmält och nervöst stryks härmed bort som svett ur pannan.
Våren har börjat - ovanligt tidigt i år.
Detta är en besvärjelse och kan alltså inte snackas bort med förnuftsbaserade argument.
Om jorden nu, som det verkar, kommer att gå under i mars 2006, gäller det att handla snabbt, och handla rätt!

Mina föräldrars bröllopsresa gick till Andalusien. Det var 1973. Jag drömde om Andalusien när jag var liten, Andalusien med ständig sol, apelsinträd, tjurfäktningsarenor sprängfyllda med aficionados, barer som man kunde börja frekventera och ganska snabbt bli stamgäst och señor Simonson...
Jag tjuvläste pappas resedagbok från bröllopsresan, kommer ihåg en passage från en tågresa: "En fjäril med vackra färger fladdrar förbi och stannar till ett ögonblick utanför tågfönstret. Cecilia blir förtjust."

Lever vi fortfarande? Efter detta år i snökulan, med konstgjorda flingor virvlande kring huvudet, med påbjudna honnörer och förbjudna promenader, är vi vid liv eller är allt ett virrvarr av liv som börjar och slutar

Snön faller i tunga sjok över våra huvuden och axlar, vi springer i cirklar, söker, jag snuddar vid dina lår och armar, jag kan inte se handen framför mig

Nattbussen har slutat gå nu och det är uppenbart att allt har stängt, allt är tillbommat och öde, och att vi måste gå, oklart vart

Röster, ekon, vad är det där för sorts leende, virrvarr av melodier i skymningen och isflak om våren, det mörka grå ligger besegrat i ett hörn, men vad är det vi har vunnit?

Jag kliver över till det andra golvet
som rör sig åt ett annat håll

En scen i ett bekant TV-program, som ett par miljoner människor sitter som zombier och tittar på just den här dagen varje år, måste nästan vara totalt obegriplig för alla som är födda efter 1985 eller så:
Kalle Anka och Musse Pigg sitter och äter majskolvar i rekordfart, Långben sitter som förhäxad och följer deras käftar som rör sig som skrivmaskinsvalsar - tchk tchk tchk tchk, pling! tchk tchk tchk tchk, pling!
Jag är nyfiken på vad de små barnen som i princip är uppfödda med Windows, USB-minnen och iPods tänker när de ser det här.
"Ja, det är ju en väldigt gammal film det här alltså, dom hade nån sorts datorer på den tiden tror jag, fast dom datorerna var helt värdelösa, man kunde inte ens mejla, och dom lät tydligen sådär, som en blandning mellan CD-hack och mikrougnspling." 

Åttiotalet var slut, men modet var pastelligare än någonsin och damfrisyrerna så uppsprejade som de kunde bli utan att trilla åt sidan. Roxette regerade på listorna, Sven Melander regredierade i TV.
En sen kväll i nådens år 1990 lyssnade jag av en slump på Soul corner i P3, och fick höra Mats Nileskärs beslöjade stämma presentera Public Enemy, fyra hiphoppare från New York som skulle komma att omdefiniera min tillvaro i hög grad. Visst hade jag lyssnat på lite hiphop tidigare, Run-DMC och LL Cool J, men det här var något helt annat. Efter att ha lyssnat i tio minuter insåg jag att detta var det bästa jag nånsin hört. Jag famlade efter en kassett och spelade in resten av programmet, och under sommaren gick jag ingenstans utan att ha "Brothers gonna work it out", "Fear of a black planet", "War at 33 1/3" och "Burn Hollywood burn" i hörlurarna. I slutet av sommaren köpte jag skivan, och dess klassiska ultralånga tacktal på konvolutet hjälpte mig att upptäcka band som Jungle brothers, A tribe called quest, Eric B and Rakim och Dream warriors. 
Jag vet inte om man kan se det som ett tidigt exempel på postkoloniala studier (det kan man förmodligen inte), men det kändes som om jag upptäckte en ny värld när jag satt och försökte ta mig igenom Public Enemys texter. 400 år av slaveri, morden på Huey Newton och Malcolm X, FBI som avlyssnade Chuck D:s telefon, citat från "the honourable Elijah Muhammed"... det var mycket att bita i för en fjortonåring som nyss hade gått och nynnat på Roxettes "Listen to yor heart".
Genom att hiphopen trängde ut allt annat så kom jag under de närmaste åren att med avsmak avfärda grungen (det var med stor tillfredsställelse jag tog till mig orden: "det är ju bara rutten hårdrock" i tidningen Pop). På gymnasiet florerade det rätt många Lenny Kravitz- och Kurt Cobain-lookalikes. Jag var inte klädd som en hiphopare eftersom ingen annan var det, jag tror inte ens tanken slog mig att det fanns speciella hiphopkläder. Jag minns inte riktigt vad jag hade på mig och jag vill nog inte veta.
Men indiepopen tog jag i alla fall till mig så småningom, genom min gode vän Alberts försorg. Han var utbytesstudent i samma mexikanska småstad som jag, och han hade nästan hela sin skivsamling med sig till Mexico. Han var lite chockad över att jag inte hade hört Suedes första skiva. Eller Stone Roses. Detta var redan 1994, och jag hade inte hört Stone Roses. Ja, det blev ju förstås ännu en ordentlig uppenbarelse för mig. När Albert fick Suedes "Dog man star" med posten från Sverige blev vi nästan förhäxade av skivan, och spår som "The power" gav oss kalla kårar. Ännu i dag kan jag på en sekund förflytta mig tillbaka till Mexico genom att blunda och lyssna på introt till "Introducing the band".
Men det fanns ju också en hel del inhemsk mexikansk rock att lyssna sig igenom. Popbandet Café Tacuba till exempel, med en punkskrikig sångare, texter präglade av indianmystik samt dekadenta skildringar av urbant leverne i Mexico City. Och rockromantikerna Maná som man lyssnade på lite i smyg eftersom det var så kallad "tjejmusik" (eller i värsta fall "bögmusik"), med sentimentala ballader som man ibland grät en skvätt till i hemlighet.
Tillbaka till Uddevalla för det sista året på gymnasiet. Det var en märklig, lite förvirrad tid. Jag ville bara att det året skulle ta slut, så att jag kunde komma från staden som det året utsågs till Sveriges fulaste stad. Jag spelade lite gitarr, men det visade sig att jag var helt kass. Och så fick jag en massa ytliga bekanta som sedan försvann lika snabbt och spårlöst som studentmössan.
Men under den här tiden började jag läsa, och så småningom också skriva, poesi på allvar. Jag hade ungefär en miljon anteckningsböcker som jag kluddade ner diverse pretentiösa strofer i. De viktigaste inspirationskällorna var Gunnar Ekelöf och de poeter som jag hade upptäckt genom honom, det vill säga Edith Södergran och Rimbaud. Jag började inse att man för att lära känna sig själv måste göra både mentala och fysiska resor, man måste göra sig seende.

(Forstättning följer)

Filmklippning och redigering; SANDBERGS POSTORDER AKTIEBOLAG; Göteborg; 051209

1 plats.
Sandbergs Postorder är ett litet, effektivt och familjeägt företag i andra generation. Vi har varit verksamma inom distanshandel i ca 30 år. Våra huvudprodukter är erotiska hjälpmedel samt film.

Vi söker dig som kan klippa och redigera film. Det krävs också att du behärskar dvd-programmering och authoring. Meriterande är också kunskaper i layout.

Du kommer att arbeta i Mac-miljö, med Media 100 som redigeringsprogram.

I arbetet kommer du uteslutande att arbeta med erotiska filmer.

Vi ser gärna att du har ett stort intresse av denna typ av film.

Arbetsplatsen är rökfri.

Min världsbild är uppbyggd i skarven mellan det kalla krigets slut 1989 och den nya världsordning som inträdde med attentatet mot World trade center 2001. I den skarven, som jag då inte trodde var en historisk parentes utan som jag uppfattade som en ny tid av fred och frihet, föll diktaturer som bowlingkäglor, till höger och vänster, i öst, väst och syd.
När jag var hemma hos min k. mor i helgen och kurerade en förkylning, rotade jag för att ha något att göra i gamla lådor och skåp, och förutom rollspel och seriealbum och sånt hittade jag en del gamla dagböcker och "Mina vänner"-böcker, ni vet såna där man skriver favoritartist, favoritfärg och liknande i. I en gammal "Mina vänner"-bok från 1988 hade de flesta Eddie Murphy som favoritskådis och Roxette som favoritartist, och på frågan "Vad är det värsta du vet?" hade de flesta svarat "krig", några hade svarat mer specifikt "kärnvapenkrig" och Marcus (som senare blev ingenjör) hade svarat "vätebomben".
1989, när jag blev tonåring, försvann skräcken för krig och kärnvapen. Det var en ny tid i antågande, hela världen öppnade sig och närbelägna länder som man tidigare hade uppfattat som helt avstängda för en, såsom Polen, Östtyskland och Tjeckoslovakien, låg plötsligt bara en Interrailbiljett bort.  På Aktuellt såg man glada tyskar i hockeyfrillor som jublande slog sönder Berlinmuren till tonerna av David Hasselhoffs "Looking for freedom", eller ännu värre, Scorpions "Wind of change".
I dagboken från 1990 listar jag Berlin och Prag högst bland städer som jag snarast måste åka till. I Tjeckoslovakien gjorde de en fredlig revolution och valde en poet/dramatiker till ny president.
1993 föll apartheidregimen i Sydafrika. Nelson Mandela frigavs, blev omgående vald till president och dansade leende med oväntat smidiga rörelser och svängande höfter. I Israel - till och med i Israel! - såg det ut att bli fred och det var möjligt att tro på både Yitzhak Rabins och Yassir Arafats goda vilja när de skakade hand, med Bill Clinton som godmodig trivseltant i bakgrunden.
1994 vistades jag i Mexico ett år som utbytesstudent. I Chiapas hade indianerna gjort uppror, men naturligtvis ett fredligt uppror, och deras ledare Marcos hade utvecklat sina idéer utifrån Mahatma Gandhis och Martin Luther Kings tänkande. Min mexikanska värdpappa tyckte visserligen i en överhettad diskussion att man borde skicka en regeringsstyrka ner till Chiapas för att bunta ihop och slå ihjäl zapatisterna. Men vid närmare eftertanke erinrade han sig hur hans vänner hade blivit ihjälskjutna vid de fredliga studentprotesterna under OS i Mexico City 1968, och när han berättade om det fällde han faktiskt en tår och vi enades (ovanligt nog - det var inte ofta vi kom överens) om att fredliga protester borde mötas med reformer och inte med våld.

(fortsättning följer)

"jag accepterar kaos. jag är inte säker på att det accepterar mig.
jag vet att det finns de som är rädda för bomben. men det finns andra
som är rädda för att bli sedda med en modern konsttidskrift.
erfarenheten lär oss att tystnad är det som skrämmer folk mest... jag är övertygad om att
alla själar har något stort att ta hand om
som skolsystemet, en osynlig cirkel där ingen kan tänka utan att fråga någon annan
i ljuset av detta har ansvar, säkerhet, framgång ingen som helst betydelse...
jag skulle inte vilja vara bach. mozart. tolstoj. joe hill. gertrude stein eller james dean
de är alla döda, de Stora böckerna har redan blivit skrivna, de Stora replikerna har redan blivit uttalade 
jag är på väg att skissa en bild för er på vad som händer häromkring ibland
även om jag inte själv riktigt förstår vad det är som händer
så vet jag i alla fall att vi alla ska dö en dag
och att ingens död nånsin fått världen att stanna. mina dikter är skrivna på en opoetisk förvrängd rytm
splittrad av genomborrade öron. falska ögonfransar
subtraherad av människor som ständigt torterar varandra. med en melodiskt spinnande 
linje av deskriptiv ihålighet - som man ibland kan se genom mörka solgasögon
och andra former av mentala explosioner, en låt är vad som helst som kan gå själv
de kallar mig låtskrivare, en dikt är en naken människa... vissa
påstår att jag är poet"

Av Bob Dylan, ur texthäftet till "Bringing it all back home", 1965, min översättning

Paris, 14 november 1932

"Till J.P.
Käre vän,
Grymheten är inte ett tillägg till mina tankar; den har alltid funnits där: men det krävdes att jag blev medveten om den. Jag använder ordet grymhet i betydelsen livsaptit, kosmisk stränghet och obeveklig nödvändighet; i gnostisk mening som livets virvel uppslukande mörkren, i betydelsen av den oundvikliga smärta som är nödvändig för att livet ska kunna fortgå.
Det goda är avsiktligt, det är resultatet av en handling, medan det onda är permanent.
När den dolde guden skapar lyder han under den skapandets grymma nödvändighet som han påtvingat sig själv. Han kan inte undvika att skapa, alltså att i centrum av det godas frivilliga strömvirvel placera en kärna av alltmer reducerad, alltmer förtärd ondska.
Och teatern i betydelsen kontinuerligt skapande, en alltigenom magisk akt, lyder under denna nödvändighet. Ett skådespel som inte skulle ha detta begär, denna blinda lust till liv som är kapabel att överträffa allt, synliggjord i varje gest och varje handling, i handlingens transcendenta aspekt, skulle vara en oanvändbar och misslyckad pjäs.

Antonin Artaud"

Den oförglömlige trollkarlens hem
är öppet för alla och envar
och det råkar också vara så att hans trollerilåda
saknar lås, den går att öppna,
ja varsågod!
Ta en titt, prova det lila pulvret
som gör allting synligt och dig själv
oövervinnerlig -
det är bara rekvisitan från dina egna filmer
 ditt eget liv är allt du behöver
för att färdas i ett trollslag
från en punkt till en annan,
du, se inte så rädd ut!
Det är inga farliga substanser,
bara vad som redan strömmar
genom ditt eget blod

Jag har just blivit medarbetare i Göteborgs Fria Tidning! Jag är så lycklig! Äntligen, äntligen!

Detta är den första dagen i mitt nya liv och jag väljer därför att beteckna den som den 1:a germinal år 1, enligt revolutionskalendern.

Låt mig nu endast säga att jag tänker dricka mig riktigt berusad i kväll.

Ciao!

Spårvagnen förbi Grönsakstorget. Vi kikar lite hastigt neråt Magasinsgatan. En gul rengöringsmaskin äter sig fram längs gatan. Huset där kollektivet låg finns inte längre och alla fester är sedan länge slut. Du bor i USA nu och är mitt uppe i en strålande karriär som inredningsarkitekt, Martin har fru och barn och bor i Spanien, och Alex håller för sin del fortfarande på att återhämta sig efter det fall som nästan tog livet av honom. 
1995 vandrar fortfarande omkring som en osalig ande någonstans i tomheten där huset en gång stod. Men i verkligheten finns ingenting annat kvar än drömmarna om dem vi var och om dem vi ville vara.

Medan du väntade på barnet blev det höst, och med hösten kom stormarna och regnet. Snön skulle aldrig mer falla i gnistrande kristaller. Regndropparna rann nerför fönstren och samlades innanför de otäta glasen, och du visste inte då vad det innebar och vad som skulle komma senare, när allt till slut lugnat ner sig.

Du betalar ölen med ett Amex Gold och när jag letar bland mina tjugolappar hejdar du mig. "Du får betala tillbaka om tio år, när du är en berömd poet". OK.
Vi går nerför Linnégatan för att ta spårvagn åt varsitt håll, du uppåt Marklandsgatan och jag hemåt, mot Studiegången. Men alla vagnar har redan gått och det finns inget vi kan göra åt det. Vi är inte i takt med tidtabellen och har aldrig varit det. Varken fattigdomens eller rikedomens olika versioner av frihet kan ändra på det.

I andra änden av caféet sitter en äldre man med grått flygigt hår och säckiga manchesterbyxor och pratar med sig själv. Utan handsfreemobil, alltså tittar folk demonstrativt bort när han riktar sig till dem. Servitrisen kommer fram till hans bord och sätter höger pekfinger för munnen: tyst!
Efter en stund börjar han mumla igen och några ord han säger om och om igen etsar sig fast i mig och får mitt blod att isas: "Jag är ensam... det är ingen som vill prata med mig... jag är ensam..."
Jag höjer blicken från boken och lyssnar på honom en stund. Han talar en verserad "fingöteborgska".
"Är det något speciellt du oroar dig för? Sover man inte så mår man inte bra. Du vet ju mycket mer än jag trodde att du visste. Varför är du så orolig?"
n märker att jag betraktar honom och säger: "Du grabben, vad läser du för något?"
Jag vill inte skrika över hela caféet, så jag går fram till hans bord.
"Jerusalem av Selma Lagerlöf."
"Jaha, den ja." Han tittar ner i bordet nu, ser lite förlägen ut. "Vet du vad en förläst person är?"
Jag dröjer lite med svaret. "Förläst... ja, tänker du en sån som Don Quijote till exempel?"
"Nej, det är en sån som jag!" säger han lite ilsket. "När man läser för mycket så kan man varken äta eller sova."
"Vad läser du för något?" frågar jag lite nervöst.
"Det är latin" säger han.
"Jaså, latin."
"Kan du latin?" frågar han högdraget.
"Jo, ja... jag läste en termin latin i Lund... men det var nog åtta år sen."
Han tittar misstänksamt på mig. "Jaha. Vad betyder det här då? "Italia pulchra est."
Jag funderar lite. "Njaee... Italien är... nej, pulchra vet jag inte vad det betyder."
"Det betyder vackert. Italien är vackert!" Han tittar triumferande på mig. "Nu får du lämna mig i fred så att jag får läsa."
"Öh, OK, visst. Ursäkta. Hej då."
Jag går tillbaka till mitt bord. Han tittar lite sorgset efter mig, och jag hör honom säga för sig själv: "Det var ju du som började prata med honom. Det var ju inte hans fel."
Sen går han på toaletten. Kring bordet bredvid mitt återupptar det svartklädda unga paret sin diskussion om vilka teman som ska vara representerade på Filmfestivalen. "Det får ju inte bli för politiskt korrekt heller...","Nänä, det är ju klart..."
Jag passar på att smita innan den förläste gubben kommer ut från toaletten. Ute haglar det fortfarande och jag bestämmer mig för att lämna cykeln vid Redbergsplatsen och ta bussen hem. Dagen efter snurrar den här scenen fortfarande omkring i mitt huvud.

Releasefesten blev väldigt lyckad. Men det var nära att det gick åt helvete redan innan det ens börjat. Medan vi höll på att göra i ordning bokhandeln inför uppläsningarna, flytta borden och ställa fram de tjeckiska ölflaskorna, cidern och tilltugget, kom det in några unga killar som började ta för sig av cider, nötter och liknande (dock inte av ölen). Vi sa vänligt till dem att vi inte hade öppnat än och att de fick vänta till sju, då gick de ut på gatan igen och ställde sig och väntade.
Då kom Jan Magnusson fram till mig och berättade att det här var det ökända Majorna-gänget, och att han hade anmält en av dem för misshandel. Lätt kallsvettig funderade jag ett par ögonblick, och sen gick jag in bakom draperiet och ringde 112. Det kändes i och för sig för jävligt, men som Paul Soares sa så handlade det bara om att skicka Leviathan på Leviathan, och ungefär så tänkte jag själv. Bekämpa eld med eld.
Det tog en jäkla stund för polisen att dyka upp. Detta var ungefär samtidigt som Birgitta Stenberg gjorde entré med den självklara pondus och star quality hon har, och plötsligt kände jag mig förflyttad till källarklubben Tunneln i Stockholm där hon och de andra i Metamorfoskretsen höll till på 50-talet, och där polisen ibland gjorde razzior i jakt på narkotikahandlare. Jag och några till ställde oss under tiden och stirrade ut gänget, som efter en stunds gratisätande smet iväg ut och nerför Andra Långgatan. Så när polisen kom fanns det inga ligister att puckla på. Och tur var väl det, kanske.

Det hela inleddes med att jag läste upp några dikter av Paul Andersson, interfolierat med att jag berättade kort om hans liv. Sen presenterade jag GENDER, som körde en helt fantastisk, halvt improviserad, show där både Johan och Jesper omväxlande spelade synt och sjöng i stämmor. Jag har faktiskt aldrig sett dem i bättre form, och när de kom av sig eller sjöng fel ökade det bara på charmen i deras uppträdande. Dessa syntpopens underbarn kan helt enkelt inte göra fel just nu.
Jan Magnusson för sin del höll ett mycket intressant föredrag om berättarpositionen i Birgitta Stenbergs självbiografiska romaner. Det blev riktigt kul när han sa att Birgitta som författare inte var identisk med Birgitta som romangestalt, varpå den verkliga Birgitta Stenberg replikerade "Jo!" från sin plats i ett hörn av lokalen, och Jan Magnusson insisterade "Nej, Birgitta! Man måste faktiskt skilja författaren från hennes romangestalter." Det var ett föredrag som präglades av både djup och elegans.
Avslutningsvis tog Paul Soares över micken och gjorde en mycket fin uppläsning av sina Nu songes, en blandning mellan poesi och rockmusik som skrivits av honom själv och sedan tonsatts av Prinzessin Primitif. Han berättade väldigt engagerat och inspirerat (och inspirerande) om tillkomsten av dikterna, och så spelade han upp låtarna som blivit resultatet.

Nu har jag arbetat färdigt med Ryska huset för den här gången. Klistrat alla omslag och skrivit alla prenumeranters namn på alla kuvert. Gett mig ut i den pinande höstvinden för att posta tidskriften till 55 prenumeranter. På väg med cykeln, vinglande i vinden mellan Centralstationen och Ullevi, visualiserade jag Seychellernas vita stränder, den eviga ljumma havsbrisen, en liten bungalow vid havet med en aldrig sviktande bredbandsuppkoppling. Kanske kommer jag att posta tidskriften därifrån om ett par år? 
"Säg mig vilken tid jag måste bäras ombord."

Äntligen är Ryska huset # 5 klar, och i morgon ska den ligga färdigtryckt på tryckeriet i Västra Frölunda. Jag är verkligen oerhört stolt över innehållet.
Temat är den romantiska poesin på femtiotalet.
Bland annat bjuds det på en intervju med Birgitta Stenberg samt hittills opublicerade dikter från 1958 av densamma, och en essä om femtiotalet sett från ett krogbord av David Lagercrantz.
Jan Magnusson skriver om Metamorfosgruppen och den sociala ingenjörskonsten, Andreas Björsten diskuterar femtiotalets litterära romantik, Albert Orrling bidrar med en pamflett mot miljonprogrammet och Hanna Flyckt intervjuar Izzy Young, en antediluviansk hjälte som bland mycket annat fixade Bob Dylans första konsert. Vi har också äran att få trycka en dikt och en sång som Dylan skrev till Izzys ära.
Åsa Norén berättar om tidskriften Metamorfos som startades på 50-talet och fortfarande ges ut av några riktiga eldsjälar. 
Sist men inte minst, mina damer och herrar, så kan vi presentera första kapitlet i Lemmy Kilminsters självbiografi. Det är sångaren i Motörhead som bjuder oss på en tripp genom sin oväntat pigga hjärna.

Och varmt välkomna ska ni vara allesammans, till releasefesten på bokhandeln Vänder sig om på Andra Långgatan i Göteborg på lördag, insläpp från kl 19. Där kommer GENDER, Jan Magnusson, Paul Soares och jag själv att framträda. Dessutom har vi en hemlig gäst som kommer att sprida glans över tillställningen. Hennes namn vill jag inte här avslöja, men jag kan ju säga att hon är en mycket framgångsrik och skicklig författarinna.
Varmt välkomna, som sagt! Roll up for the Magical Mystery Tour!