Childe Jakob

Måndag morgon, november, regn och syrener i blom. Måste pigga upp mig lite med min Martialis, och jag kan förstås inte låta bli att dela med mig av denne den roligaste av romare.
Martialis (ca 38 - 104 e.Kr.) var en kvick satiriker i det gamla Rom, som var berömd i sin samtid men eftersom det inte fanns någon copyright eller författarersättning på den tiden var han hänvisad till den hjälp han kunde få av rika och mäktiga beskyddare.
Det bästa han skrev var de tolv epigramsamlingar som publicerades under åren 84-102. Ordet "epigram" betyder egentligen "inskrift", men kom med tiden att beteckna korta och kärnfulla dikter med satirisk udd och ofta en överraskande vändning på slutet.
Dikternas ofta skabrösa natur har fått många klassiska latinare genom åren att rynka på näsan. I min utgåva av Martialis från 1956 skriver den tidstypiskt moralistiske översättaren Håkan Strömberg så här:

"Detta drag hos Martialis får ses mot bakgrund av den lössläppta tidsandan. Säkerligen stod Martialis också ofta under tvånget att tillfredsställa en mer pockande än förfinad publiksmak. Han var en välsedd middagsgäst, som emellertid måste göra skäl för sig genom att bidraga till underhållningen vid dåtidens herrmiddagar."

Här kommer några epigram av den lössläppte romerske skalden, håll till godo!


En sådan fru som din kan ingen karl finna:
Marulla har dig sjufalt gjort till far, Cinna.
Men inga fria barn ni lyckats samavla,
ty själv finns du ej med på barnens stamtavla,
och ingen vän har lyft dem över slavståndet,
och ingen granne, trots det korta avståndet.
I slavars slafar är den grödan framdriven:
i barnens anletsdrag står moderns skam skriven.
Den ene sina negerlockar bär prydligt;
att han är kocken Santras ättling, är tydligt.
Man på den andres tjocka mun och apnäsa
kan Pannychus´, atletens, faderskap läsa.
Den tredje strax sin far med blickens glöd röjde
för den som bagarn Dama sett, den rödögde.
Den fjärde, präglad av den lena hyns vekhet,
har av din älskling Lygdus ärvt statyns blekhet:
du utan risk för straff kan sonens kropp bruka.
Den där, med huvud spetsigt som en toppkruka,
med sina långa åsneöron kan vifta;
hans tillkomst narren Cyrtas råkat anstifta.
Åt dina döttrars hår du färg ej har givit:
har Crotus, den flöjtist, den svartas far blivit,
lär fogden Carpus för den röda ansvara.
Du kunde bli en verkligt barnrik man, bara
eunuckerna du äger vore manbara!

*

Ser du den enögde där, vars ögonhåla ses rinna
under en panna, som fräck lägges i slipade veck?
Se ej på honom ned: ej större tjuv står att finna;
ej ens Autolycos var värre i forntida dar.
Att man väl bör se upp med den gästen, bör du besinna:
ursinnig kastar han då ögon, som hade han två.
Tjänarna oroligt se pokaler och skedar försvinna;
undangömd vid hans barm mången servett hålles varm.
Grannen, vars dräkt glidit ned, han vet att på kläderna skinna;
ofta han klädd i två mantlar från bordet ses gå.
Skulle en sovande slav ha lämnat sin lampa att brinna,
tvekar han ej: såväl lampan som lågan han stjäl.
Bakom betjäntens rygg, om han intet annat kan vinna,
söker han, listig och hal, stjäla sin egen sandal.

*

Avunden mången förtär, min Julius, kärast bland vänner,
för att jag är populär, avunden många förtär.
Avundens plåga är svår, för att hopen, som genast mig känner,
pekar på mig där jag går, avundens plåga är svår.
Mången av avund blir grön, för att tvenne kejsare gett mig
trebarnsrätten som lön, mången av avund blir grön.
Avunden blomstrar spontan, för att jag med en lantgård försett mig
och med ett hus i stan, avunden blomstrar spontan.
Avunden grönskar perenn, för att ofta jag blir inviterad
såsom en omtyckt vän, avunden grönskar perenn.
Mången av avund förgås, för att älskad jag är och värderad.
Måtte då alla förgås, vilka av avund förgås!

*

Var gång du reser dig upp från stolen - jag ofta har sett det -
sitter din klänning tvärt, Lesbia, fast i din stjärt.
Först du med höger hand, sen med vänster, helt utan lätthet
söker rycka den ut; tårögd du lyckas till slut:
så sitter tyget i press i den gräsliga knipa och klämma,
som din yppiga bak bildar - en otrevlig sak!
Vill du veta, hur du skall förhindra ditt fel att dig skämma?
Undvik att sätta dig ner eller att resa dig mer!

*

Alla de löften du gett, när du natten igenom har druckit,
sviker du dagen därpå. Pollio, drick även då!


(Översättning: Håkan Strömberg)

En av de vackra höstdagarna i Köpenhamn mötte jag djävulen i hörnet av Frederiksberggade och Kattesundet. Glad och rörd av att se en landsman och gammal bekant skyndade jag fram till honom och tryckte hans hand. Djävulen tycktes å sin sida angenämt berörd av att träffa mig.

- Hur mår du, min gosse? frågade han.
– Tack bra. Hur mår farbror själv?
– Utmärkt, utmärkt! Har aldrig mått så bra som nu! Men det var väl en liten överraskning för dig att träffa mig här i Köpenhamn?
– Bäste farbror, svarade jag, livet bjuder på många överraskningar, det vet jag på förhand, och därför blir jag sällan överraskad. Och då man av ett eller annat skäl inte längre trivs riktigt i Sverige, ligger det ju närmast till hands att fara till Köpenhamn.
- Det är inte därför, svarade djävulen med ett litet ilsket morrande. Jag trivs mycket bra i Sverige. Men jag är här i affärer.
Mitt i virrvarret av cyklister och bilar stannade Fan och brast i gapskratt.:
- Är du tokig, pojke, sa han. Tror du att jag har rest till Köpenhamn därför att jag har blivit avvisad av Migrationsverket? Nej, jag har alltid mina trogna där hemma. Folkpartiet hade en liten avskedsfest för mig i smårummen på Prinsen innan jag reste. Vi skulle ha haft det riktigt gemytligt om de bara hade kunnat hålla sams med varandra. Men Lars Leijonborg kunde förstås inte låta bli att komma dragandes med sin gamla käpphäst om samarbete med Sverigedemokraterna – och då blev Westerberg så arg att han kastade av sig överrocken och ville flyga på Leijonborg! Jag hade inte lite besvär med att avstyra det pinsamma uppträdet. Det var en i stort sett ganska lyckad tillställning, men ändå kan jag inte neka till att det låg en viss vemodig stämning över det hela. Det var inte som i gamla dagar. Fascisterna i Sverige har vansläktats; det är en urvattnad ras. Somliga argumenterar som det faller dem in, och det är ändå de bästa; men de allra flesta argumenterar så, som de tror att väljarna vill ha det. De är sannerligen inte bättre än nyliberala tidningsredaktörer. Men jag är törstig och trött, och här har vi ju Teufel – kom så går vi in och får oss en latte inferno.

Vi slog oss ner i ett hörn av Teufels röda kafé. Kyparen hälsade på djävulen vördnadsfullt intimt som på en gammal stamkund och serverade oss med konstförfaren hand varsin latte inferno.
– Jag vet inte vad det är i den här lokalen, sa djävulen, som påminner mig om gamla Tegnérs i Lund. Kanske är det helt enkelt de röda sammetssofforna. Danskarna är ju mycket mer konservativa än svenskarna – det märks på allt, också på deras kaféer.

Men för att återkomma till fascisterna – hemma i Sverige gömmer de sig numera bakom en dimma av skendemokratiska och liberala floskler. Än så länge. Men i Danmark finns det verkliga fascister, och här sitter de i högsätet, som sig bör, med möjlighet att påverka regeringspolitiken. Vi kan bara hoppas på att samma goda utveckling når vårt land så småningom, det är kanske bara en fråga om tid. Fyra år till, så…

- Ja, svarade jag, här har farbror tydligen stora intressen att bevaka.
– Ja, adjö med dig nu, sa djävulen. Jag ska till en konferens med några riksdagsmän. Auf Wiedersehen!

(Fritt efter Hjalmar Söderbergs "Hjärtats oro")