Martialis
Måndag morgon, november, regn och syrener i blom. Måste pigga upp mig lite med min Martialis, och jag kan förstås inte låta bli att dela med mig av denne den roligaste av romare.
Martialis (ca 38 - 104 e.Kr.) var en kvick satiriker i det gamla Rom, som var berömd i sin samtid men eftersom det inte fanns någon copyright eller författarersättning på den tiden var han hänvisad till den hjälp han kunde få av rika och mäktiga beskyddare.
Det bästa han skrev var de tolv epigramsamlingar som publicerades under åren 84-102. Ordet "epigram" betyder egentligen "inskrift", men kom med tiden att beteckna korta och kärnfulla dikter med satirisk udd och ofta en överraskande vändning på slutet.
Dikternas ofta skabrösa natur har fått många klassiska latinare genom åren att rynka på näsan. I min utgåva av Martialis från 1956 skriver den tidstypiskt moralistiske översättaren Håkan Strömberg så här:
"Detta drag hos Martialis får ses mot bakgrund av den lössläppta tidsandan. Säkerligen stod Martialis också ofta under tvånget att tillfredsställa en mer pockande än förfinad publiksmak. Han var en välsedd middagsgäst, som emellertid måste göra skäl för sig genom att bidraga till underhållningen vid dåtidens herrmiddagar."
Här kommer några epigram av den lössläppte romerske skalden, håll till godo!
En sådan fru som din kan ingen karl finna:
Marulla har dig sjufalt gjort till far, Cinna.
Men inga fria barn ni lyckats samavla,
ty själv finns du ej med på barnens stamtavla,
och ingen vän har lyft dem över slavståndet,
och ingen granne, trots det korta avståndet.
I slavars slafar är den grödan framdriven:
i barnens anletsdrag står moderns skam skriven.
Den ene sina negerlockar bär prydligt;
att han är kocken Santras ättling, är tydligt.
Man på den andres tjocka mun och apnäsa
kan Pannychus´, atletens, faderskap läsa.
Den tredje strax sin far med blickens glöd röjde
för den som bagarn Dama sett, den rödögde.
Den fjärde, präglad av den lena hyns vekhet,
har av din älskling Lygdus ärvt statyns blekhet:
du utan risk för straff kan sonens kropp bruka.
Den där, med huvud spetsigt som en toppkruka,
med sina långa åsneöron kan vifta;
hans tillkomst narren Cyrtas råkat anstifta.
Åt dina döttrars hår du färg ej har givit:
har Crotus, den flöjtist, den svartas far blivit,
lär fogden Carpus för den röda ansvara.
Du kunde bli en verkligt barnrik man, bara
eunuckerna du äger vore manbara!
*
Ser du den enögde där, vars ögonhåla ses rinna
under en panna, som fräck lägges i slipade veck?
Se ej på honom ned: ej större tjuv står att finna;
ej ens Autolycos var värre i forntida dar.
Att man väl bör se upp med den gästen, bör du besinna:
ursinnig kastar han då ögon, som hade han två.
Tjänarna oroligt se pokaler och skedar försvinna;
undangömd vid hans barm mången servett hålles varm.
Grannen, vars dräkt glidit ned, han vet att på kläderna skinna;
ofta han klädd i två mantlar från bordet ses gå.
Skulle en sovande slav ha lämnat sin lampa att brinna,
tvekar han ej: såväl lampan som lågan han stjäl.
Bakom betjäntens rygg, om han intet annat kan vinna,
söker han, listig och hal, stjäla sin egen sandal.
*
Avunden mången förtär, min Julius, kärast bland vänner,
för att jag är populär, avunden många förtär.
Avundens plåga är svår, för att hopen, som genast mig känner,
pekar på mig där jag går, avundens plåga är svår.
Mången av avund blir grön, för att tvenne kejsare gett mig
trebarnsrätten som lön, mången av avund blir grön.
Avunden blomstrar spontan, för att jag med en lantgård försett mig
och med ett hus i stan, avunden blomstrar spontan.
Avunden grönskar perenn, för att ofta jag blir inviterad
såsom en omtyckt vän, avunden grönskar perenn.
Mången av avund förgås, för att älskad jag är och värderad.
Måtte då alla förgås, vilka av avund förgås!
*
Var gång du reser dig upp från stolen - jag ofta har sett det -
sitter din klänning tvärt, Lesbia, fast i din stjärt.
Först du med höger hand, sen med vänster, helt utan lätthet
söker rycka den ut; tårögd du lyckas till slut:
så sitter tyget i press i den gräsliga knipa och klämma,
som din yppiga bak bildar - en otrevlig sak!
Vill du veta, hur du skall förhindra ditt fel att dig skämma?
Undvik att sätta dig ner eller att resa dig mer!
*
Alla de löften du gett, när du natten igenom har druckit,
sviker du dagen därpå. Pollio, drick även då!
(Översättning: Håkan Strömberg)
din blogg är wounderbar.
"om han intet annat kan vinna, söker han, listig och hal, stjäla sin egen sandal." Sublima grejer det här.
Stilen påminner mig en del om Ducorlafs skrönor - den gamle Ducorlaf, som till sist hittades under ett bord i Grimborgens hemliga vinkällare tillsammans med sin sista anteckningsbok. Sista dikten i den boken lyder som följer (i min tolkning):
Jag snubbla? på en rot och föll,
Ner i ett hål, så djupt och mörkt!
Men fast det smärtade och jag om kängan höll
Fick ömma foten snart en flyktig tröst,
I denna kalla, snubbelrika höst.
För gången som jag hamnat i
Den ledde till en mäktig sal ?
I början led jag tusen kval,
Ty lukten var av Paradis
Men Porten dit var stängd.
Då leta? jag och fann
En nyckel under golvets sten -
En gammal nyckel, blank och len ?
Den passa? och jag vann
Mitt pass till både Paradis och Bann.
* *
Jag öppnade så dörren och kom in
Uti en sal, av flaskor stinn!
Det var en fröjd för ögat må ni tro;
Jag slängde nyckeln bakom mig,
Och snart fick även gommen ro.
Jag drack och sov sen som en stock
Med huvudet mot diktarbokens konvolut,
Men när jag sedan vakna opp
Och ville kravla ut
Då fick jag mig en väldig shock,
Ty porten hade gått i lås,
Och nyckeln, ja, den kunde inte nås!
Ah! Det var ett svårt dilemma!
I frågor om att hitta vägen in
Till vinets boning,
Ja, där må jag vara hemma;
Men planen för att komma ut,
Det var en annan femma...
* * *
Så nu sitter jag här och dricker
Och tänker så att huvet spricker,
Men klaga må jag ej;
Kanhända är det mörkt, men
Nog har jag det ändå ganska bra,
Ty vinet räcker och blir över
Varje dag.
Hurra!
"Snubbelrik höst" är ett fint epitet på en förvirrad tid! Och diktarens desperation tycks ju till slut ha övergått i en stilla alkoholisk lycka. Det är väl en postum text det här, kan man förmoda.
Den påminner m ig lite om ett gammalt skaldeförsök från 80-talet, jag kommer bara ihåg några rader, som huggna i sten:
Han drömmer om det ljuva livet
om han skatten kunde finna
Hans ansikte är sönderrivet
av en satans galen kvinna
Ducorlaf dog en god dod, med ett 'hurra!' pa lapparna, man frojdas med honom. Snart ses vi Mort! Och tack, Jak, for den uppmuntrande Martialis.
Den jag gillar bäst (orkade visserligen inte läsa igenom alla) var: Hans ansikte är sönderrivet av en satans galen kvinna. Det är musik och poesi på hög nivå. Nästan i klass med Villon själv.
Bokaj: Som huggna i sten var orden; det förflutna hinner alltid ikapp förr eller senare... Nu är bara fragan - var kommer det där skaldeförsöket ifran egentligen? Jag behöver sammanhang för att fragmenten inte ska dansa omkring i mitt huvud för alltid, det är sa irriterande. Som berättelsen om mannen som reser omkring med en mexikansk tjurfäktare och lägrar hans kvinna men fortsätter att samleva med dem bada - jag vet inte var jag har läst den berättelsen, varje gang jag är pa Töllas försöker jag spara källan. Det skulle kunna vara fotografen Edward Westons erfarenheter i Mexiko, men jag är inte alls säker. Kanske är det nagot jag har drömt? Nagon som vet?
Utter: snart dags för finos vid repiga bardiskar!
Vamos muchachos!
Du var intresserad av brozzan. Kolla in inlägget igen så får du se en video med honom.
Syns imorgon
Tack för Dahlströmboken! Den hade jag inte. Funderar för övrigt pa att översätta Kaktusstigen till spanska, skulle nog vara en kul bok att läsa för fördomsfulla spanjorer.
Det är allt bra misslyckat att du maste jobba dessa dagar, annars hade vi kunnat ga pa madridhak tillsammans.
Ah! Jag har en idé om en bok som vi borde skriva tillsammans. Mer om detta snart.
Lagom nu att ta en kopp kaffe med Neil och Victor - översättningen av avhandlingen är klar och skickas till Honegger straxens filimaxens.
adieux tills vidare.
Är du klar med översättningen? Grattis! Jag ägnade en del av söndagen åt att gräva i våra bokhyllor efter antologier med svensk litteratur, och hittade en del oerhört ålderdomligt- "Vägen till litteraturen del 1" till exempel, anpassad för realskolan och enhetsskolan, med utdrag ur lagom uppbygglig litteratur för känsliga tonårssinnen. Ganska kul läsning om man är intresserad av litteratur som kuriosa, men knappast några användbara exempel från den svenska litteraturhistorien. Fantastiskt vad litteratur som verkar stor och intressant just då försvinner snabbt in i dimmorna med lite perspektiv.
Man undrar vilka augustpristagare och andra litterära storheter som vi kommer att minnas om 30 år.
Ett tips alltså, Martin: publicera dina önskemål på denna blogg, här finns ju en omfattande
litteraturintresserad skara!
Vi ses i Madrid!
OK, härmed utlyses saledes förfragan om vad som borde inga i en antologi med svensk skönlitteratur fran romantiken till dagsläget, för översättning och tvasprakig utgava svenska/spanska, ämnad för universitetskurs i svensk litteratur. Noveller, utdrag ur romaner, inte kompletta verk.
Modern: hittar du Kaktusstigen sa kan du väl ta med den, jag har snackat med Bakhall och de säger att det bara är att översätta pa.
Nu är det tjugo grader varmt under träden; hoppas det haller veckan ut.
Aha! Mycket intressant, Martin. Låter skitkul! Jag satsar gärna på det projektet, och drar genast igång idéinsamlingen i nästa inlägg!
Gött, jag ser att det redan har börjat komma tips pa det nya inlägget. Jag antar att typer som Strindberg, Lagerlöf, Lagerkvist, etc. ocksa borde fa vara med, fragan är som sagt bara vad som ska med (och varför). Lat oss se vart det hela leder!
Jag är inte bevandrad i litteratur, ja, jag föredrar ju äldre science fiction (gärna billig svensk sådan från 1970-tal), men Lagerkvist hamnar på listan: "Dvärgen"!
Martin: du kan väl kolla din mail. Har du sett vår video?!