Childe Jakob

Jag har roat mig med att läsa den franske filosofen Bergson de senaste dagarna (på svenska), något jag länge tänkt göra eftersom Bergson har haft stort inflytande på många av de ryska och franska poeter jag älskar. Och Bergson skriver mycket bra, han är nästan suspekt skicklig rent stilistiskt, långt ifrån de trista samtida tyska och engelska filosofer jag älskar att hata, och han lyckas få den mest osmälta tanke att framstå som ett under av substans och pregnans. Och jag kan mycket väl förstå att de tidiga modernistiska poeterna inspirerades av honom, hans filosofi är som skräddarsydd för bildberusade poeter och konstnärer med visionära och samhällsomstörtande ambitioner. Och för människor i allmänhet som inte står ut med sitt stillastående liv, som anar att det finns något annat som lurar bakom hörnet och ytterligare något annat, osynligt, som går bredvid en och småpratar utan att man hör det.
  
Det finns ingen orörlighet, menade Henri Bergson. Verkligheten själv är rörelse. Nuflödet, "la durée", för ständigt det förflutna med sig, samtidigt som det utvecklas och förnyas. Nuflödet innesluter inte bara det förflutna, utan också framtiden. Allt som levt är ännu vid liv och förändras och omvandlas ständigt, och det som ska komma finns redan planterat i nuet som föraningar och intuition.
Att skildra en sån här rörlig verklighet, som ständigt förvandlas och blir till på nytt, med abstrakta begrepp och idéer är knappast möjligt, skrev Bergson. Det är som att kasta ut ett sänklod i havets djup. Den fuktiga massa man då får upp torkar snabbt i solen till några fasta, orörliga sandkorn utan inbördes samband.
Att fånga nuflödet i en bild är nästan lika omöjligt. Bilden är ju alltid stillastående och "avslutad", medan verkligheten oavbrutet nydanas. Men bilden har åtminstone den fördelen att den håller oss kvar inom det konkreta, menade Bergson.

"Ingen bild kan ersätta intuitionen av nuflödet, men många olika bilder, lånade från helt skilda sakgrupper, kan, när deras verkan strålar samman, inrikta medvetandet på just den punkt där en viss intuition står till buds. I det man väljer bilderna så olikartade som möjligt, förhindrar man att någon av dem inkräktar på området för den intuition den väntas kunna framlocka, eftersom den då genast skulle förjagas av sina rivaler."

Resonemanget om intuitionen som en genväg till förståelse bygger på en djupgående kritik av det analytiska, positivistiska tänkandet. Vi är alla utrustade med en mer eller mindre undertryckt intuition, en förmåga med vars hjälp vi oberoende av begreppen kan nå omedelbar kontakt med en upplevd verklighet. Intuitionen låter oss gå förbi det diskursiva, sönderdelande tänkandet för att nå helheten. Det handlar om att försöka komma bortom begreppens verklighet, för att förstå upplevelsernas verklighet.

Allt detta kan ju verka lite fluffigt, men betänk konsekvenserna av en verklighetsuppfattning där man inte anser det förflutna slutet och avslutat, där man kan förändra det förflutna såväl som framtiden!
Det här resonemanget om tidens och intuitionens beskaffenhet leder Bergson till en ny tolkning av viljans frihet:
"Vi är fria så snart våra handlingar utgår ur hela vår personlighet, när de ger den adekvat uttryck."
En människas personlighet och hennes handlingar är inte två olika saker, de är två sidor av samma sak. Motivet föregår inte handlingen utan är i oupplöslig förening med den. Och om vi leds av vår intuition och inte vårt analytiska intellekt så leds vi i en friare riktning.

Jag anser att Bergson rockar fett, så att säga. Nu ska jag läsa vidare.