Childe Jakob

Historien om västerlandets undergång och mannen som stod bredvid med ett leende. (c) Jakob Simonson

För att följa popsparet maste jag nog säga att en av Alphavilles smalare latar, "Afternoons in Utopia", beskriver ganska väl stämningen i andra halvan av attiotalet: en naiv, men pa samma gang sund, längtan efter fredligare klimat i Europa och en bättre värld. Hela LP:n utsöndrar egentligen den stämningen, men pa ett helt annorlunda sätt än Scorpions vedervärdiga Winds of Change. Andra projekt i samma anda var Band Aid och Howard Jones numera bortglömda mästerverk "Dream into Action".

Pa samma gang var musiker som "Falco", "Fancy" och den storslagna svenska gruppen Double Fantasy aningen mindre idealistiska och basonerade ut dadaistiska budskap till blippande syntarrangamang (I'm like a cake/that wants to be baked/I'm like a pie made for army guys... quizz: vilken lat? Stor pa Trackslistan omkring 1985), medan Sting höll en strängare och mer cynisk ton i latar som "Russians".

Var stod vi själva i sista skedet av kalla kriget?

För egen del var jag besatt av framtidsvisoner om att befria Polen fran en Vitrysk invasion omkring 2020, efter att ha sett en naturdokumentär om Bialowiezca (eller hur det nu stavas) som uppenbarligen gjorde djupt intryck pa mig, även om jag erkänner att kopplingen till vitmalade bandvagnar och soldater med pälsmössa och handeldvapen inspirerade av Mutant 2, kan verka aningen vriden.

Annars tror jag inte att mitt engagemang var starkare än att jag satsade pengar pa att Michael Dukakis skulle vinna det amerikanska presidentvalet över George Bush d.ä., och svor lite när han förlorade.

Var någonstans hittar man Carolas samlade?

Johan S: Samlade? Tja, det finns kanske någon Greatest hits i handeln...

Martin: "Afternoons in Utopia" är en av mina favoritskivor från åttiotalet, speciellt titelspåret. Ingen har gjort någon liknande. Jag har för mig att de bodde i ett vegetariskt kollektiv ute på landet när de spelade in den, vet du något mer om det? Jag hade tänkt mig att fråga sångaren Marian Gould om det när han spelade på Palladium i Lund för sex år sedan, men han slank iväg till hotellet direkt efter spelningen som den renlevnadsmänniska han är.

Nu lägger jag nålen på skivan här, det raspar till lite och sedan kommer kören in a capella:
"You can halt your car
for an afternoon in Utopia
we shall stop the wars
on those afternoons in Utopia"

Martin: Quiz-låten du frågar om är förstås "Slice me nice", jag tror att den rentav låg etta på Tracks nån vecka 1985, fantastiskt nog.

Jag tycker Kaj Kindvall är söt.

Åh, Afternoons in Utopia! Helt fantastisk ju.

Jakob, du hann före mig. "Slice me nice" är en bizarr poplåt (liksom deras andra hit "Bolero", liksom all italiensk 80-tals eurodisco, och som jag faktiskt spelat frekvent på Kalmars klubb:retro. Den är... ja, man borde inte gilla det men man kan inte låta bli. Andra låtar i samma genre och klass Ken Lazlo "Hey, hey guy", Modern Talking "Brother Louie" (jag vet att du inte gillar den), "Around my dream" med Silver Polozzi samt "Visitors" med Koto.

Afternoons in Utopia är ju en fantastisk skiva. Titelspåret har redan nämnts, och "Dance With Me", "Universal Daddy" och "Jerusalem" är ju andra örhängen från det albumet. Men jag vill framhålla glömda guldkorn som "Fantastic Dreams" ("release that dream into the world") och "Carol Masters", underbara låtar. Väldigt drömmande, bortsvävande texter där Marian Gold tar steget ut i rymden, universum och sin egen fantasivärld. Afternoons är ett förbisett tidsdokument, naivt men med estetisk ambition samt en höjdpunkt för en new romantics-framtidsvision i pastellrosa, turkost och ljusblått.

Martin: Har du sett att Mutant kommit ut i ny version? Se www.jarnringen.se för mer info.

Björnen: Ska genast kolla. Och duvan flaxar förhoppningsvis snart; mer om detta i ett annat medium.

Pablo: Ja, det är verkligen en förbisedd skiva. Jag tror den floppade rätt duktigt. Folk hade nog väntat sig något mer i stil med "Forever Young". Jag har nog gjort samma resa som du med skivan, dvs efter hand upptäckt de verkliga guldkornen, och i det sammanhanget vill jag framhålla "Lassie come home".
Sen den här diskussionen uppstod har jag faktiskt inte gjort så mycket annat än lyssnat på Afternoons in Utopia och filat på blogginlägg och dikter. Solen lyser nu, himlen är blå. Det är nog dags att gå ut.

Pablo, om du gillar italo disco, har du hört nåt med Savage? Annars måste du göra det. "Don't cry tonight" är typ det bästa jag någonsin hört, helt strålande, så otroligt vacker och själva definitionen av ordet "bitterljuv". Jag ser det som min livsuppgift att få så många människor som möjligt att lyssna på den.

Scotch! Stenåldersmannen med ghettoblastern på omslaget.

Martin: Double Fantasy blev inte ens one hit wonder i Sverige... synd för de gjorde skön synthpop... inte helt olika Wham vad gäller uteseende...

Jag försökte introducera italodiscohiten "How old are you?" för klassen när vi hade tio i topp på mellanstadiet, men den förlorade stort mot Tone Norum läskiga ballad. Jag kände mig mycket missförstådd och var gruvligt besviken. Det var hårdrocken som segrade på vår skola.

Vi har kommit in på ett spår som är outömligt!

Johan Sallén, får jag chans på dig?

Åh, How old are you! Helt fantastisk den också ju. Fast med Miko Mission är ju nästan The world is you bättre, typ bästa nonsenstexten någonsin.

Nu sitter jag och väntar spänt på att Savages "Don´t cry tonight" och Miko Missions "How old are you" ska landa i min hårddisk, 50 respektive 60 procent återstår.
Av Ken Laszlo minns jag "Tonight", den gick varm hemma på bandaren i Hällesmörk en gång i tiden. Man insåg redan då att hans språkbehandling lämnade en del övrigt att önska, med rader som:
"Don´t be so worried baby
everything is gonna be great
why don´t you try to know it
you don´t have a thing to forget"
Är det förresten någon som vet vem som gjorde den underbara italodiscodängan "Two for love"? Refrängen gick något i stil med:
"We forever are longing for love... two for love and love for two..."

Jakob, det är väl Miko Mission också? Two for love heter den.
Kan det inte vara åttiotalstema i nästa Ryska Huset förresten? Det vore ju toppen. Åttiotalspoesi och åttiotalspop.

Therese: Det där tål verkligen att tänka på. Jag skulle hemskt gärna skriva om den danska poesin på åttiotalet, om Michael Strunge, Pia Tafdrup och Sören Ulrik Thomsen...

Jakob, ja exakt!, det var ju Strunge jag tänkte på när jag tänkte på åttiotalspoesi. Jag kan skriva om den svenska new romantic-scenen, Lustans Lakejer och dom. Det skulle ju bli ett helt strålande nummer.

Therese: Savage känner jag igen, men kan inte påminna mig att jag har hört dem. Låter bekant dock...

Ken Lazlos "Tonight" är nästan perverst mycket 90-tal. Ingen har f ö nämnt Annie Anner "Night In The City" eller Scotch än, så jag tar väl och gör det här... Också de riktigt grymma italohits. I samma genre, eller i alla fall nära, borde man väl kunna placera så en hundraprocentsåttitalig låt som "Samurai" med Michael Cretu?

Någon som hört den briljanta "Kao Kao Bang" med Indochine förresten, eller "Different Story" med Peter Schilling?

Jakob: Nämen Zorro, "Lassie Come Home" är ju från Breathtaking Blue... ;-)

Rättelse: "Ken Lazlos "Tonight" är nästan perverst mycket 80-tal" ska det naturligtivs vara ovan.

"Jabdah" med Koto

Ken Laszlos höjdpunkt tycker jag är "Hey hey guy", den är verkligen hur bra som helst. Och så börjar den med ett så bisarrt telefonsamtal mellan Ken och en kille (som man får anta är hans älskare):

Ken: "Hello"
Annan kille: "Hello?"
Ken: "Oh dear, you have phone"
Andra killen: "Yeah, hey guy, tell me about your manicure"
Ken: "I love you and feel the groove"

Och ja, Different story! Och Indochine! Påminde inte den snygga killen i Indochine rätt mycket om Michael Strunge förresten? Som om det fanns ett speciellt åttiotalsutseende liksom. Han i Indochine, Strunge och Niels Jensen, de var verkligen samma grej. Utseendemässigt alltså.

Pablo: Jag protesterar! Lassie come home ligger absolut på Afternoons in Utopia, i alla fall på min gamla LP-skiva.
"Samurai" är ju en klassiker, minns att du spelat den någon Wermlands-kväll. Det var väl Michael Cretu som också producerade och skrev (och ylade i bakgrunden på) Sandras låtar?

Therese: Jo. Det fanns nog helt klart ett "åttiotalsutseende" för killar som var flickidoler, en mall att klippa sig efter - jag tänker på Andrew Ridgeley i Wham! till exempel, som tydligen inte bidrog med något musikaliskt, det var George Michael som stod för allt sånt (jag kommer ihåg att jag och min bror skrattade åt Andrew Ridgeley och hans fåniga leende när vi läste om det här i Okej), men han personifierar snygg-åttiotalskille-idealet och nu spekulerar jag bara, men han var kanske det heterosexuella blickfånget för tonårstjejerna. Det är ju i och för sig mer än vad man kan säga om Andy Fletcher. Fast han är ju fredsbevarande styrka i Depeche Mode.
Niels Jensen förresten, var det inte han som lämnade den positiva popgruppen Barn för den onda syntgruppen Nürnberg -47 i filmen G?

Jakob: My bad, my bad. Det var "For A Million" jag tänkte på, "Lassie Come Home" är absolut på Afternoons-skivan.
Ja, Michael Cretu är gift, tror jag, med Sandra. De två bildade duon Enigma på 90-talet sedan... Jag minns honom från något av SVT:s lördagsnöjesprogram, med en såndär synthgitarr (eller vad heter de? en synth som man håller som en gitarr? Johan vet säkert!). Väldigt 80 var det i alla fall, med långt krullhår och kavaj med uppkavlade ärmar... Jag spelade definitivt "Samurai" någon gång (tidigt, då ingen dansade...)

Andrew Fletcher har helt klart en viktig roll i Depeche! Tänk om mr Gore och mr Gahan hade lämnats ensamma för länge i samma rum!? Dessutom är han lång, och någon måste stå längst bak i videona och på fotosessions med solglasögon på.

G! Hundarna brinner!

Therese: Har du hört Peter Schillings första hit också, "Major Tom"? 80-tals pop på tyska när den är som bäst. Det finns för lite känd åttitalspop på tyska. Det är Nena, Peter Schilling, några undangömda Alphaville-spår ("Leben Ohne Ende" (Seeds på engelska, b-sida till Forever Young), "Traumtänzer" och kanske någon mer) men sedan är det skralt.

80-tals look: Andrew Ridgeley och Thomas Anders (andra halvan av Modern Talking) har väl en del gemensamt, atminstone utseendemässigt, fast T.A. var kanske lite mer androgyn. Milli Vanilli al completo.

En senare Alphavillelat (Monkey in the Moon) paminner mig förresten en hel del om känslan de förmedlade med Afternoons in Utopia. Det handlar fortfarande om drömmande poeter med smak för romantiskt bildsprak; samma delikata teutoniska uttal som trots snarlik fonetik befinner sig ljusar fran de amerikanska filmernas nazist-stereotyper (typ Indiana Jones).

Det finns bilder fran deras marxistiska kollektiv pa en samlingsvolym om jag minns rätt; Pablo Björn hade den, sag den pa Fridhem. Stämmer detta? Lite i stil med Construction Time Again estetiken (i sin tur inspirerad av Leni Riefenstahl), fast mindre industriell och mer at William Morris till.

Alltsa: nazist-stereotyperna i Indiana Jones filmerna. Indian-Jonas själv är ju en WASP amerikan, även om Harrison förstas är jude privat.

Niels Jensen kommer från Lund och pratar en ovanligt grötig lundensiska. Innan G var han tonårsidol med bl a Mobbingbarna. Han spelade in en Dan Hylander-producerad LP i mitten av 80-talet med bl a sången Vad ska vi göra när kungarna krigar. Han har även haft flera film- och teaterroller. Och spelat in plattor på engelska (i alla fall en bra).
Nyrnberg 47 bestod av Reperbahn och det var INTE Niels som lämnade Barn,nä, det var sångaren (vars namn jag glömt), men givetvis återförenades han i slutet, av ideologiska skäl, med sina gamla kamrater. Staffan Hildebrand.
Niels Jensen är numera teater- och filmregissör i Stockholm. Hans frisyr var klassisk hocksyfrilla, utan mustasch (den tyska varianten).

Men nej, Niels Jensen, Michael Strunge och den snygge i Indocine har ingenting med Andrew Ridgley att göra, och det var inte frisyren jag främst syftade på, utan verkligen UTSEENDET, inte stilen. Jakob, om du är igång och laddar musik förresten, du måste höra "Andrew Ridgley" med Black Box Recorder; "I never liked George Michael much / although they say he was the talented one / Andrew Ridgley drew the map / that rescued me, took me to paradise".

Och Pablo, men Falco ju! Han hade ju definitivt tyska hits. Även om refrängen till "Rock me Amadeus" var på engelska. Annars var den med stor sannolikhet den enda tyskspråkiga låt som någonsin toppat både USA- och Englandslistan.
Nu ska jag ladda hem Peter Schilling. Och jo, han som lämnade Barn var sångaren Alexander, Sebastian Håkansson heter skådespelaren, som f.ö. spelade Abbe i filmatiseringen av Madicken, om nu någon minns den. Där gjorde han stort intryck på mig.

Skönt att vi har rett ut det här med Niels Jensen, och bra att han är verksam än i dag. Frågan är vad den andra halvan av Wham! sysslar med.
Andrew, Andrew, vad gör du i dag?
Falco dog för sin del nån gång i slutet av 90-talet, i en bilolycka tror jag. Han hade den lite ovanliga idén att blanda tyska och engelska i sina texter. Jag gillade honom rätt mycket på mellanstadiet. Min favoritlåt med Falco var "Vienna Calling", och jag och min fars kusin Fredrik, som gick i min klass, brukade försöka pratsjunga som Falco, vilket resulterade i nån sorts förvridet rappande.

Va, är Falco död?!

Dagens Proust-koppling:
Mitt favorit soundtrack på den tiden var "Shout" med Tears For Fears, vilket passade ypperligt när Bilbo och dvärgarna undersöker Ensamma Berget.

Therese, hur kunde jag glömma Falco? Denne gigant bland, ja, i alla fall bland tysk 90-tals pop...! Trist att han gick och dog. "Rock me Amadeus" var ju en pärla, Jakob och jag har småskrattat mången gång till just den där pratversen på tyska;

"Er war superstar
Er war populär
Er war so exaltiert
Because er hatte flair
Er war ein virtuose
War ein rockidol
Und alles rief:
Come and rock me amadeus
Amadeus, amadeus..."

Fantastisk låt! Nina Hagen får inte glömmas bort heller förresten...

Martin: Jag håller med om "Monkey In The Moon", även "Astral Body" och andra mindre kända AV-låtar påminner om det högtflygande pathoset som fanns på Afternoons In Utopia.
Angående deras marxistiska jordbrukarkollektiv så har jag bilden här i min hand... Den finns även på . Fast om det verkligen var ett agrart utopiskt projekt är jag osäker på idag, men vad som är säkert är att de satsade alla Forever Young pengarna på att bygga Moonbasestudion i Berlin.

Hmm... länken kom inte med. Ett nytt försök:

http://www.alphaville.de/past/img/alphaville_stamp_1992.gif

hm. nu ska jag säga nåt surtråkigt:

ett intressant inlägg om det jacob kallar en historisk parentes, mellan '89 och 2001. och vad händer, en diskussion om nostalgimusik uppstår.

appropå den historiska parentesen. känns så jälva bittert att det mycket väl är så, bara en parentes. nu ska vi helt plötsligt vänja oss vid en slags världsterrorism som bush har hjälpt till att förvärra.

shit.

Lotta: märk väl, nostalgimusik innan 1989. Kanske är vi inte redo för nostalgitrippar in i nittiotalet ännu, men räkna med att det kommer förr eller senare.

All historia är revisionism; objektivitet är omöjlig och nostalgi är en stark revisionistisk kraft som man alltid bör ta med i beräkningen, särskilt när den uttrycks genom filmmediet, som manipulerar fran flera fronter. Amerikanska unga män i flygarjackor fran andra världskriget (i filmer som Memphis Belle, Pearl Harbor m.fl) och romantiken kring Londonbombningarna (Greenes "The End of the Affair"; Lewis "Häxan och Lejonet") är för manga lika starka bilder fran kriget som skräckbilderna fran Auschwitz.

Bush har verkligen kört det tidiga 21:a arhundradet i botten, delvis med hjälp av sina europeiska marionetter. Men hans farsas upptag pa det tidiga nittiotal har redan börjat romantiseras av Hollywood (Three Kings). Twin Towers, invasionen av Irak, pendeltagen i Madrid och bomberna i London kommer tveklöst att handskas med pa ett liknande sätt förr eller senare.

Mörka visioner av samma verklighet är viktiga, särskilt som folk, i det langa loppet, föredrar en romantiserad och förenklad bild av alla sorts händelseförlopp (en aningen grov generalisering, men likafullt sann, tror jag). Alla fascister (liksom alla politiker och reklammakare) är medvetna om nostalgins kraft för att övertyga genom förenklade bilder av en nations historia, därav deras otroligt starka propaganda-apparater. Mussolinis idé om att etablera ett nytt Mare Nostrum är t.e.x ett prov pa detta, men han var som bekant, inte ensam.

Nostalgin kryper sig närmare och närmare inpa en ju mer man uppkopplad till informationskanalerna man är. Nostalgin genomsyrar samhället i allt högre grad. Inom kort kommer vi att känna nostalgi när vi tänker tillbaka pa förra manadens teveserier som slutade sändas.

Fast jag har inte pratat om den här musiken för nostalgins skull, utan för att det är musik som betytt något viktig för mig.

Ett förtydligande: Musik som betytt något viktig för mig även efter mellanstadiet. Typ nu i höst.

Therese: Stay on these roads... Jag vet vad du menar.

Nja, en historisk parantes vet jag inte, även om det säkert upplevdes så. Ju äldre man blir desto mer oroar man sig kanske. 1991 var jag tretton år, så under 90-talet var min världsbild begränsad till tonårens grubblerier (allt från hur jag skulle ha råd med en prenummeration på Marvel Mutanter till hur jag skulle få den där tjejen i 7a att gilla mig). Idag har man kanske lite större perspektiv. Bushs regim och utrikespolitik mörknar ned 2000-talets himmel, men det fanns med säkerhet orosmoln även då på 1990-talet. Visst har vi fått en allvarligare bild av världen efter 11:e september med flera händelser, men det finns optimism idag också. Vi tenderar att se på det förflutna i ett skimmer av att det var bättre.
Dagens ungdomar kommer säkert att minnas 11:e september, men kanske lika vagt som jag minns Falklandskriget eller 80-talets terrordåd (som var rätt brutala på sina håll). Men de kommer också att minnas Britney Spears, The Ark, Håkan Hellström m fl med samma nostalgi som vi 70-talister minns 80-talet. Som Martin skriver är nostalgin en stark kraft, genom nostalgin blir det förflutna romantiserat och dyrkat. Se på östeuropas Sovjetnostalgi som ett utmärkt exempel på det. Med nostalgi kan man projicera sina drömmar och visioner om en bättre värld på en historisk epok.

Jag hävdar inte att Jakob har fel, det kan mycket väl vara så att andan från 90-talet var mer optimistisk (vid eftertanke kan jag nog hålla med om att det är mörkare nu än då). Men det är i så fall något som går i cykler, på 70-talet var man övertygad av att det gick att bygga en bättre värld, likaså efter både efter första och andra världskriget. Amerikansk imperialism, med mer eller mindre olagliga interventioner är ett fenomen vi kan se under hela 1900-talet och som har sina historiska paraleller i romarriket. USA har satt in trupper för att "återställa ordning" (och oftare störtat oönskade regimer) otaliga gånger - i Mexico och Latinamerika, Afghanistan, Granada, Irak, Filippinerna, m fl exempel. It´s all coming back, all over again. Jag tror det är viktigt att lyfta blicken för en bredare historisk bild (kunde skrivit 'kontext' där men det hade väl varit to much ;-) ) just när man tittar på ett historiskt fenomen. I ett vidare perspektiv blir bilden mer nyanserad, via jämförelsen blir sitautionen mindre hotfull. Vi har varit här förr, och vi har kommit igen. En ny vår kommer, med säkerhet följd av en ny höst.

Om att historien upprepas och att trots civilisationen försöker lära sig av sina misstag (det här är bara ondska);

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=130&a=249057

Lotta: jag tror att den avvikelse som skett från huvudinlägget, skedde för att folk vill tala om sådant som är lättuggat; det är roligare att se om man kan bräcka varandra i musikaliska ihågkomster än att diskutera den rådande världsordningen.

I och för sig tror jag att 1990-talet var mer pessimistiskt än 2000-talet. Det gäller att se bortom 11/9: vad mer har hänt och inte hänt?

Tänk 1990-tal: Balkan, Rwanda, arbetslöshet, högerextremism, Ultima Thule, IT-bubblan, eurodiscons död (?)...

Therese: minns du gruppens Koto med "Jabdah"... superskön synthbasgång! Jag hade den på maxisingel, men kom aldrig tillbaka efter att ha lånats ut i sjuan...

Björnens kommentar kring nödvändigheten av vidare perspektiv kan ocksa tillämpas pa litteratur, musik, etc... Kanske var det detta Lars Palm ville at i en tidigare kommentar kring förhoppningen av Ryska Huset skulle "tänka större", även om jag förvisso kan tycka att Ryska Huset präglas av just detta (Lemmy, Izzy, metamorfosgruppen och miljonprogrammet samlever i senaste numret). Det är för mycket hartsgnidande pa lokalt tagel i de flesta forum som diskuterar litteratur och konst.

Utifran min utgangspunkt i Barcelona och med en flaska Cava i blodomloppet kan jag inte annat an halla med! Om allt ovanstaende! och inget! Ja. Jag aterkommer snart, ar hemma i Sverige igen pa fredag.

Gott sa. Lika frostbitet i Cataluña som i Baskien?

Latom oss snart bygga en eldstad i den kalla vinterskogen, äta fläskben och skrala Luhrisballader tillsammans! Johan lär vara sugen pa detsamma. Och Elin. Och manga andra djur.

Den kalla vinterskogen väntar otåligt på er. Det finns även stugvärme att tillgå om det skulle kännas bra som omväxling! Jakob: vad bra att ni övar på den katalanska nationaldrycken, den kommer nog att serveras även på nyårsafton. För övrigt så misslyckades posten med att transportera din lägenhetsnyckel, det kom fram ett tomt kuvert med hål i, rapporterar Isak, vilket betyder att ni nu bara har en nyckel. Kan vara bra att veta när ni lägger upp logistiken för hemkomsten.Garcia längtar för övrigt efter er.Också. God jul!

Ska bror Räv och bror Tiger hem till Thule (och ön) över jul?

Martin: Nej, i Barcelona var det 11-15 grader och strålande vintersol! Här vid bohuskusten är det värre, några plusgrader och regnigt. Ännu en aspekt av att tiderna försämras, det där med bristen på riktiga vintrar numera... men det kanske blir uppehåll i mellandagarna så vi kan tända den där eldstaden nedanför trädhusen, det låter som en bra plan!
Modern: García sitter på sängen och tvättar tassarna just nu, och är mycket glad att se mig, tror jag. Tack för att han fick vara på vinterkollo några dagar!
Pablo: Jag kommer att hänga omväxlande på Orust och i Göteborg ett litet tag framöver! Har du lust och möjlighet att komma uppåt landet? Vore skoj!

Håller med om mycket som skrivs här angående Alphaville! Min absoluta favoritlåt alla kategorier är faktiskt den himmelska "Afternoons in Utopia". Jag har också fått tag på den instrumentala versionen från 1985 som överraskande nog är bättre än album varianten!

Kan också tillägga att låten Afternoons in Utopia tillägnades en flicka som tyvärr dog och som var en vän till bandet. Strax innan lyricsen för låten börjar så står det nämligen "FOR INKA". Det var mycket fint gjort av Gold/Lloyd/Echolette att tilägna en så vacker låt till henne.

Lyssnade i helgen på "Afternoons In Utopia" och njöt i fulla drag! Vilken suverän komposition! "Afternoons In Utopia" är min favoritlåt genom tiderna och jag verkar vara den enda som gillar den låten! Den låten är så söt! Så himla söt!

/Mats TCM