Childe Jakob

Om litteratur är ett sätt att leva är poesi ett sätt att leva svårt.

Jag utgår från minnet av en desperat tid, i ett syrefattigt rum på fjärde våningen. Jag utgår hela tiden från mina minnen.

De tidiga stjärnorna som kommer fram i skymningen, en efter en tänds de, och skymningen är nattens gryning. Poesi som kommer fram i en skymningstid glimmar grönt, som smaragder. Rummen fyllda av nattens ljus.

När man sätter sig framför tangentbordet kommer de fram igen, alla de där minnena man trodde var döda, en sorts själens gengångare.

Det ungdomliga övermodets gränslöshet. Jag sitter på ett tak tillsammans med en tjej som är svår att förstå sig på. Vi har lämnat en fest nedanför oss, och vi tittar ut över ett litet inkrökt lärdomssäte, som med poesi och vin som ett silverflöde i min hjärna förvandlas till stjärnornas stad.

Det är inte längre min stad, inte längre min tid, men minnet lever kvar och tar nu i stället plats i dikter som jag formar så långsamt att de blir en del av livet i stället för något utanför det.

Dikten kan sjunga liv i det döda och skrika ihjäl det levande. Däremellan är den tyst.

Det som snurrar fram, när jag vrider och vänder på det, är en frän lukt av desperation, av tvivel, en orolig prostituerad i köket, på väg till min grannes rum. Och vad ska man göra åt det? Vad ska man säga? Från mitt fönster är det långt till marken.

Varje kväll är det fest och möbler kastas från fönster och krossas mot asfalten. En skinntorr gubbe hänger ut från sitt fönster och skriker gällt: ”Gå him med er!”

Jag minns att jag blev fri. Jag minns att det var allt jag visste att jag hade.

Minnena kommer i en tyst procession, anförda av en stor, skrämmande gestalt, en svart ängel.

Om det sköna säger Rilke: ”Det sköna är inget annat än det förskräckligas början, vilket redan är precis så mycket som vi uthärdar”. Skönheten är förbunden med skräck, därför att det fulländade är statiskt och oföränderligt, på så vis liknar det döden. Rilkes änglar är inte vackra, de är hemska, men hans elegier är något av det vackraste man kan läsa. Man kan inte eftersträva ren skönhet i konsten längre, då blir det stelt och trist.

Tidiga stjärnor – det är framför allt de som skänker inspiration. Venus. Merkurius mångfärgade öga gör man bäst i att inte möta med blicken.

I en liten ask på mitt skrivbord förvarade jag en lärktunga som jag fått av min mormor. Hon visste allt om skrock och spådomar. Jag ägde ingenting av värde, men den satte jag stort värde på.

Vi var alltid ute på gatan i mina minnen, i gatlyktornas sken, eller på någons rum sent på natten, samtalande med låg röst.

Stora Södergatan rusade iväg nedanför huset, på väg mot Malmö och sedan över till Köpenhamn, ut i Europa, men själva stannade vi kvar, lät oss inte dras med, inte ännu i alla fall.

Den som börjar skriva dikter i de tidiga tonåren bestämmer sig snart för om det är ett livsprojekt eller en trevlig hobby. För mig blev det det förstnämnda: från och med artonårsåldern ville jag inget hellre än att bli Poet (med stort P), och jag trodde bestämt att jag aldrig skulle kunna göra något annat lika helhjärtat. Det är en bra utgångspunkt eftersom det får en att koncentrera sin kraft.

Konst kan vara ett substitut för religion. Poesins funktion är inte särskilt olik bönens – genom den söker vi det okända och det som förenar oss med andra människor – med Ekelöfs ord: ”det som är botten i dig är botten också i andra”.

Genom poesin underkastar jag mig en disciplin som delvis är meditation och delvis hantverk. Jag anpassar språket till en kommunikation som mer bygger på intuitiva förmågor än intellektuella, för att kommunicera på ett sätt som är otänkbart i andra sammanhang – förutom religiösa. Meditationen och hantverket är sammanförda, eftersom hantverket är poetens form av meditation.

En poet bör ständigt utveckla sin kunskap om orden i det svenska språket; de är diktens råmaterial. Poeten borde läsa poesi varje dag, som en präst studerar religiösa skrifter, och tolka och analysera dem, gärna plocka ut ett särskilt ord för speciell uppmärksamhet. Ett enstaka ords färg, skilda betydelser och form kan vara fröet till en hel dikt.

Precis som man i tjugoårsåldern gör sina viktigaste sociala bekantskaper och mest minnesvärda erfarenheter, får man också i den åldern sina starkaste intryck av poesi. Aldrig har något gjort så starkt intryck på mig som Michael Strunges och Kristian Lundbergs dikter när jag var 21, och jag undrar om något kommer att göra det i framtiden.

Form är inte något som poeten påtvingar sin dikt: det är något hon utarbetar i samarbete med den växande dikten med dess särskilda behov och nyanser – medan diktens betydelse och mål sakta men säkert blir klargjort för henne. Konstnärens uppgift måste vara att skapa mening i världens och livets kaos, inte att reproducera det.

Jag går och handlar på det jättelika varuhuset vid Backaplan och ser människor i varierande grad av upplösning.

Denna kyla… det är något renande över den i alla fall. Smutsen fryser till och dåliga lukter går upp i lätt, ljus rök. Inget kan ruttna. Jag minns att jag en gång lurade en australier att Sverige inte hade några uteliggare på grund av att kylan förr eller senare dödade alla som försökte leva på gatan. Jag berättade aldrig för honom att jag bara skojade.

Fast det var kanske inte bara på skoj? Det är så kallt nu. Unga män och kvinnor, fastnaglade vid sin egen spegelbild, försöker rita bilder av sin egen tid, men det blir bara självporträtt. Sen slår de sönder sina porträtt och fogar samman spillrorna till något de anser vara suggestivt. Så köper de varandras collage, och medan knivarna vässas rostar gitarrerna i garderoben. Tecken lika tömda på all mening som lagret i ett museum är allt de lämnar efter sig.

Man bedrar sig om man tror att man kan skapa något nytt genom att göra sig oberoende av den äldre dikten. Det verkligt nya är i ständig förbindelse med det gamla. En idé, ett motiv kan dö och begravas, dras i smutsen, och sedan återkomma med ny aktualitet, som en gengångare. På samma sätt som jag inte kan skrapa mitt sinne fritt från mina minnen så kan jag inte skapa utan att stå i förbindelse till de uråldriga källorna.

För att något ska kunna kallas nytt, måste det vara nytt i förhållande till något annat. Om jag vill söka det nya kan jag inte fly från det förgångna. Risken är då stor att jag flyr in i en återvändsgränd.

Så jag sätter mig ner och skriver, och den ständiga återkomsten påbörjas på nytt. Allting kommer tillbaka till mig, i en lång rad av bekanta ansikten som nästan förlorat sin form.

”Jag var bara antingen nedstämd eller upptrissad. Långa stunder av melankoli och sorg följdes av korta intensiva episoder av energi och inspiration.

Ingenting jag läste i tidningarna eller som jag hörde folk diskutera kunde engagera mig. Jag sökte något tidlöst, något som förenade oss i stället för att separera oss, och jag visste att jag säkerligen inte skulle finna det här. Allt var upplöst, allt hade frusit i en pose, och den enda risken man tog var att ens attityd blivit urmodig. Men jag kände något annat inom mig, det vibrerade, något måste komma ut, och jag tror att folk såg det och vissa drogs till det, andra stöttes bort. Vibrationerna kunde slå lock för folks öron, de kunde spräcka glas, välta möbler. Och de lockade till sig människor som gav ifrån sig liknande vibrationer. Och var och en hade en historia att berätta…”