Ett enskilt rum på Östra sjukhuset
Natten börjar vid din sida,
rosslande andetag markerar sekunder
Jag drömmer om en lång vandring
Var är jag när den verkliga natten tänder sina lampor,
och de som roar sig med ironi sover djupt i mjuka sängar
kanske bär jag på ett ansikte som kommer fram i mörker
Jag får vara dina ögon den här natten, du får nya klockan sex
Anar du vad som väntar dig på andra sidan?
Din mor såg ett lodjur vid vägkanten
och det förflyttade sig in i dig
Ögonen, klorna, allt fanns där
långt innan du föddes
En stege leder till nedersta grenen, där sitter ett äpple, rött
Barnen står tysta i nedre högra hörnet
Mellanrummet mellan dina andetag
Det snöar utanför fönstret, stora vita luftiga flingor
det är ett litet, kringskuret liv, men ändå ett liv
Om hösten flyger alla svalor till de varma länderna,
men om någon blir fösenad fryser den
så att den faller död ner, blir liggande där den fallit,
och den kalla snön lägger sig som ett täcke över den
Ingen vit kostym, ingen vit kista
När en av oss är på väg upp
rasar den andra neråt
det doftar rött ljus och stängda dörrar
rosslande andetag markerar sekunder
Jag drömmer om en lång vandring
Var är jag när den verkliga natten tänder sina lampor,
och de som roar sig med ironi sover djupt i mjuka sängar
kanske bär jag på ett ansikte som kommer fram i mörker
Jag får vara dina ögon den här natten, du får nya klockan sex
Anar du vad som väntar dig på andra sidan?
Din mor såg ett lodjur vid vägkanten
och det förflyttade sig in i dig
Ögonen, klorna, allt fanns där
långt innan du föddes
En stege leder till nedersta grenen, där sitter ett äpple, rött
Barnen står tysta i nedre högra hörnet
Mellanrummet mellan dina andetag
Det snöar utanför fönstret, stora vita luftiga flingor
det är ett litet, kringskuret liv, men ändå ett liv
Om hösten flyger alla svalor till de varma länderna,
men om någon blir fösenad fryser den
så att den faller död ner, blir liggande där den fallit,
och den kalla snön lägger sig som ett täcke över den
Ingen vit kostym, ingen vit kista
När en av oss är på väg upp
rasar den andra neråt
det doftar rött ljus och stängda dörrar
Dagarna denna vår är som år
Varje dag går jag igenom alla mina möjligheter, kastar linan i vattnet och försöker dra så fort det rycker till, tyvärr har jag hittills inte fått något på kroken. Mer som verkligt fiske i en försurad sjö än som fiskdamm, när man var på barnkalas fick man ju napp så fort man drog - tjoho, en påse Palle Kuling! Ack, denna prepubertala känsla av att allt är möjligt. Nu är den långt borta.
Men denna morgon kastade jag ut linan på nytt och kanske får jag någonting med mig där. Nästa vecka får jag reda på mer om det där, ska återigen inte skriva för mycket om det - jag är en hopplöst vidskeplig person. Senast gick det tyvärr åt helvete - nu kanske paradiset väntar? Tack Johan, i alla fall, för att du lagt ett gott ord för mig. Det kan visa sig vara guld värt!
Jag skriver inte dagbok just nu. Det där går ju i vågor. När jag var i fjortonårsåldern och livet var riktigt tråkigt förde jag en dagbok som gick ut på att jag skrev vad jag ville skulle hända, vad jag ville säga till folk eller vad jag ville göra, och så gick dagarna ut på att försöka uppfylla de här önskningarna. Jag levde livet liksom retroaktivt utifrån det skrivna ordet. Jag kanske skulle ta upp det igen? fast kanske inte. Livet och vardagen innehåller så oändligt mycket mer i dag och det är synd att försöka styra det alltför mycket. Men den här våren skulle onekligen behöva jazzas upp ganska ordentligt.
En god tröst i den fattiga, regniga våren är åtminstone Kjell Höglunds senaste skiva, "Pandoras ask". Texterna är en smula sinnessjuka, och samtidigt fulla av visdom och melankoli. Gubben kan än!
Men denna morgon kastade jag ut linan på nytt och kanske får jag någonting med mig där. Nästa vecka får jag reda på mer om det där, ska återigen inte skriva för mycket om det - jag är en hopplöst vidskeplig person. Senast gick det tyvärr åt helvete - nu kanske paradiset väntar? Tack Johan, i alla fall, för att du lagt ett gott ord för mig. Det kan visa sig vara guld värt!
Jag skriver inte dagbok just nu. Det där går ju i vågor. När jag var i fjortonårsåldern och livet var riktigt tråkigt förde jag en dagbok som gick ut på att jag skrev vad jag ville skulle hända, vad jag ville säga till folk eller vad jag ville göra, och så gick dagarna ut på att försöka uppfylla de här önskningarna. Jag levde livet liksom retroaktivt utifrån det skrivna ordet. Jag kanske skulle ta upp det igen? fast kanske inte. Livet och vardagen innehåller så oändligt mycket mer i dag och det är synd att försöka styra det alltför mycket. Men den här våren skulle onekligen behöva jazzas upp ganska ordentligt.
En god tröst i den fattiga, regniga våren är åtminstone Kjell Höglunds senaste skiva, "Pandoras ask". Texterna är en smula sinnessjuka, och samtidigt fulla av visdom och melankoli. Gubben kan än!
Stefan Hammarén
Vid en dataskärm igen, efter att ha varit avskärmad i några dagar. Uppgiften: Skapa ett internationellt nyhetsbrev om åldrande på arbetsmarknaden.
Jag upptäcker att jag fått lite märklig post, bland annat från författaren Stefan Hammarén, som blivit väldigt hyllad på sistone, bland annat gjorde Daniel Sjölin en förvirrad och förvirrande intervju med honom i SVT:s Babel, där Hammarén hade en halvtäckande mask på sig och pratade finlandssvenska. När Sjölin blev för närgången flydde den hemlige författaren genom snåren. Det hela verkade mycket regisserat och mer än en aning studentikost.
Är det någon som egentligen begriper sig på den där Stefan Hammarén? Han har skickat några extremt osammanhängande texter som han undrar om Ryska huset vill publicera, men jag förstår inte vad det skulle vara för mening med det. Det är inte ens humor.
Jag upptäcker att jag fått lite märklig post, bland annat från författaren Stefan Hammarén, som blivit väldigt hyllad på sistone, bland annat gjorde Daniel Sjölin en förvirrad och förvirrande intervju med honom i SVT:s Babel, där Hammarén hade en halvtäckande mask på sig och pratade finlandssvenska. När Sjölin blev för närgången flydde den hemlige författaren genom snåren. Det hela verkade mycket regisserat och mer än en aning studentikost.
Är det någon som egentligen begriper sig på den där Stefan Hammarén? Han har skickat några extremt osammanhängande texter som han undrar om Ryska huset vill publicera, men jag förstår inte vad det skulle vara för mening med det. Det är inte ens humor.