Ett lysande jobb och ett lysande namn
Det har stått stilla ganska länge, men nu är det någon som gett klarsignal och hjulen börjar rulla, människor springer längs tågets sida, och just i denna stund påminns jag bakom den ruta som skiljer mig från världen därute om hur mycket jag gillar rörelsen, att vara på väg.
Det har stått stilla ganska länge. Men nu rör det på sig igen!
Jag har fått ett jobb som skolbibliotekarie, det är ganska omvälvande! Börjar i mitten av augusti. Slut på den osäkra och deprimerande tillvaron som springvikarie i handikappvården, början på en annan och mer tillfredställande tillvaro. Hettan är tung och jag klär mig så lätt som möjligt, dricker mycket vatten, springer runt Härlanda tjärn en gång om dagen med tjocka droppar av svett i pannan och ögonbrynen. Springer med en ny lätthet i steget nu. Jag är fattig, fattigare än någonsin efter den sista dusören från Vidbo (bara 2100 kronor i lönekuvertet denna månad - det är nästan komiskt lite pengar! - och a-kassa var det länge sedan jag var berättigad till) men jag är också mycket lycklig, för nu vänder det!
På den alldeles nyligen frisläppta nättidskriften www.ettlysandenamn.se finns en text som jag skrivit när det varit som mörkast den gångna våren, tillsammans med andra bra texter av skribenter som jag gillar, såsom Viktor Johansson (som är den som ligger bakom sidan), Therese Bohman och Ulrika Revenäs Strollo. Min text är en kommentar till Viktor Johanssons dikter, men står också för sig själv som en del av en poetik, något som ständigt måste arbetas om och byggas vidare.
Och projektet rullar förstås vidare i det tysta. Att bygga upp ett poetiskt språk i stället för att bryta ner det - en motståndsstrategi i en tid av splittring och förvirring. I skärvorna av glaset ser vi nya mönster. Skål!
Det har stått stilla ganska länge. Men nu rör det på sig igen!
Jag har fått ett jobb som skolbibliotekarie, det är ganska omvälvande! Börjar i mitten av augusti. Slut på den osäkra och deprimerande tillvaron som springvikarie i handikappvården, början på en annan och mer tillfredställande tillvaro. Hettan är tung och jag klär mig så lätt som möjligt, dricker mycket vatten, springer runt Härlanda tjärn en gång om dagen med tjocka droppar av svett i pannan och ögonbrynen. Springer med en ny lätthet i steget nu. Jag är fattig, fattigare än någonsin efter den sista dusören från Vidbo (bara 2100 kronor i lönekuvertet denna månad - det är nästan komiskt lite pengar! - och a-kassa var det länge sedan jag var berättigad till) men jag är också mycket lycklig, för nu vänder det!
På den alldeles nyligen frisläppta nättidskriften www.ettlysandenamn.se finns en text som jag skrivit när det varit som mörkast den gångna våren, tillsammans med andra bra texter av skribenter som jag gillar, såsom Viktor Johansson (som är den som ligger bakom sidan), Therese Bohman och Ulrika Revenäs Strollo. Min text är en kommentar till Viktor Johanssons dikter, men står också för sig själv som en del av en poetik, något som ständigt måste arbetas om och byggas vidare.
Och projektet rullar förstås vidare i det tysta. Att bygga upp ett poetiskt språk i stället för att bryta ner det - en motståndsstrategi i en tid av splittring och förvirring. I skärvorna av glaset ser vi nya mönster. Skål!