Childe Jakob

Petter Bergman debuterade 1952, som 18-åring, med ett litet stencilerat häfte med titeln "varje skiftande gestalt" i Metamorfos lyrikserie. Det är tolv korta, romantiskt inspirerade dikter. Också den efterföljande "Dikter" gavs ut på Metamorfos förlag. Lars Forssell har sagt om den att "sällan har ett ungdomligt kaos och en brådmogen sorg fått en skönare och mer disciplinerad röst, en mörkare celloton".
Just berömmet från Lars Forssell var viktigt för den unge poeten - han var en föregångare och en vägvisare för de romantiska 50-talspoeterna, och då tänker jag främst på kretsen kring Metamorfos: Paul Andersson, Petter Bergman, Lasse Söderberg och Urban Torhamn.
Annars var dåtidens kritik ganska njugg. I Sverige har det ju alltid från litteraturkitiken funnits ett motstånd mot den bildrika, metafortäta poesin. Det fanns inte då, och finns kanske ännu inte, någon beredskap för den typen av poesi. Men den har funnit läsare ändå, mycket tack vare att dessa poeter ofta haft en stark muntlig inriktning - de har helt enkelt gillat att läsa sin poesi från scen och haft förmågan att kommunicera med sin publik. Petter Bergman var dock alltid mer av en lågmäld grubblare än den extroverte Paul Andersson.
I sitt diktbidrag till Ryska huset nummer fyra, betitlat "Vox humana", inledde Kristian Lundberg med ett citat av Petter Bergman. Det är en intressant korrespondens, eftersom Lundberg är den som kanske tydligast för vidare arvet från den nästan bortglömde Petter Bergman i sin poesi. Samma grund i en fundamental känsla av brist i tillvaron och hur frånvaron av detta något blir tydlig i tematiseringen av skrivprocessen. Samma starka anknytning till en plats, i Bergmans fall är det förorten till Stockholm och i Lundbergs fall Malmö.

Men åter till femtiotalet - att verkligen läsa de författare som debuterade under det decenniet punkterar en hel del vanföreställningar. I slutet av 60-talet, då det var fjäderlätt enkelt att vara radikal, befästes bilden av det föregående decenniet som en introvert epok då man mest ägnade sig åt att besöka poesiaftnar anordnade av kristna gymnasistföreningen. Men det fanns en stark rörelse på 50-talet av verkligt radikala, i sin individualism och sin totala längtan efter den frihet som erbjöds utanför det borgerliga samhället. I den större samhälleliga kontexten sågs individualismen som opassande. Efterkrigstidens stora projekt var att befästa den begynnande välfärden, och då fanns det inte plats för några rebeller. Som medborgare förväntades man utgöra en kugge i ett större socialt maskineri. De som bröt mot denna konsensus fick finna sig i att bli helt utstötta, på ett sätt som man slapp riskera från 60-talet och framåt. Paul Andersson gick i exil utomlands och levde fattigt och självförbrännande, och den som sagt mer lågmälde Petter Bergman isolerade sig i stället i sitt hus i förorten och söp långsamt ihjäl sig.  

Romantiken har överlevt som en underström i lyriken genom seklerna. De romantiska poeterna dyker ideligen upp, ofta när man minst anar det, efter tider av förnuftsdyrkan eller anemiska språkspel. Men romantiken som genre är egentligen tudelad, som jag ser det.
Den ena inriktningen, som vi kan kalla Wordworth-romantiken, är en meditiativ, naturromantisk inriktning, som hyllar det balanserade sinnelaget och beskriver idylliska scenarier med stor skärpa i detaljerna. Den arketypiska huvudpersonen i denna typ av romantik är naturvandraren som visslande promenerar bland grönskande skogar och höga berg.
Den andra riktningen kan vi kalla Byron-romantiken, och den är av en mörkare art. Den präglas av en sammanblandning av skräck, smärta och skönhet. Arketypen för denna typ av romantik är den långväga resenären, kanske bannlyst från sitt land och sin familj, oförmögen att finna kärlek eller mening i tillvaron. Han är en vandrare, precis som Wordsworth-romantikern, men till skillnad från denne finner han ingen frid i de dramatiska scenerier han genomströvar.

Rainer Maria Rilke beskriver denne dystre hjälte i dikten Höstdag:

"Den som är hemlös nu, ohjälplig han!
den som är ensam nu skall så förbliva,
skall vaka, läsa, långa vänbrev skriva
och i alléer -evigt av och an -
oroligt vandra, medan bladen driva."

Sverige har frambringat åtminstone två genier i Lord Byrons efterföljd: Paul Andersson och Bruno K Öijer. Den förre var under långa tider bokstavligen hemlös och utdriven ur landet, och dog ung efter många års narkotikamissbruk, missförstådd av kritiken i en tid av bister rationalitet. Öijer var också länge ringaktad av kritiken, som jag beskrev i mitt förra inlägg, men bättre tider stundade för honom och i dag är han en av våra mest lästa och uppskattade poeter. I höst är han aktuell med en ny diktsamling, den första på sju år: Svart som silver. Snacka om att man har sett fram emot den!

På söndag blir det paneldebatt med mig, Axessredaktören Johan Lundberg och DN-skribenten Kerstin Vinterhed om romantiken och samtidspoesin.
Är känslan, fantasin och inte minst begripligheten för läsaren något som ånyo värdesätts i poesin efter en period av tröttsam språkmekanism? Så är frågeställningen formulerad av moderatorn Andreas Björsten, redaktör för tidskriften Aurora.

Platsen är ABF-huset på Sveavägen i Stockholm, och drabbningen sker alltså på söndag den 13 april, kl 13.
Alla som finns där i krokarna är synnerligen välkomna till en förhoppningsvis underhållande och intressant eftermiddag!