Childe Jakob

Den oförglömlige trollkarlens hem
är öppet för alla och envar
och det råkar också vara så att hans trollerilåda
saknar lås, den går att öppna,
ja varsågod!
Ta en titt, prova det lila pulvret
som gör allting synligt och dig själv
oövervinnerlig -
det är bara rekvisitan från dina egna filmer
 ditt eget liv är allt du behöver
för att färdas i ett trollslag
från en punkt till en annan,
du, se inte så rädd ut!
Det är inga farliga substanser,
bara vad som redan strömmar
genom ditt eget blod

Jag har just blivit medarbetare i Göteborgs Fria Tidning! Jag är så lycklig! Äntligen, äntligen!

Detta är den första dagen i mitt nya liv och jag väljer därför att beteckna den som den 1:a germinal år 1, enligt revolutionskalendern.

Låt mig nu endast säga att jag tänker dricka mig riktigt berusad i kväll.

Ciao!

Spårvagnen förbi Grönsakstorget. Vi kikar lite hastigt neråt Magasinsgatan. En gul rengöringsmaskin äter sig fram längs gatan. Huset där kollektivet låg finns inte längre och alla fester är sedan länge slut. Du bor i USA nu och är mitt uppe i en strålande karriär som inredningsarkitekt, Martin har fru och barn och bor i Spanien, och Alex håller för sin del fortfarande på att återhämta sig efter det fall som nästan tog livet av honom. 
1995 vandrar fortfarande omkring som en osalig ande någonstans i tomheten där huset en gång stod. Men i verkligheten finns ingenting annat kvar än drömmarna om dem vi var och om dem vi ville vara.

Medan du väntade på barnet blev det höst, och med hösten kom stormarna och regnet. Snön skulle aldrig mer falla i gnistrande kristaller. Regndropparna rann nerför fönstren och samlades innanför de otäta glasen, och du visste inte då vad det innebar och vad som skulle komma senare, när allt till slut lugnat ner sig.

Du betalar ölen med ett Amex Gold och när jag letar bland mina tjugolappar hejdar du mig. "Du får betala tillbaka om tio år, när du är en berömd poet". OK.
Vi går nerför Linnégatan för att ta spårvagn åt varsitt håll, du uppåt Marklandsgatan och jag hemåt, mot Studiegången. Men alla vagnar har redan gått och det finns inget vi kan göra åt det. Vi är inte i takt med tidtabellen och har aldrig varit det. Varken fattigdomens eller rikedomens olika versioner av frihet kan ändra på det.

I andra änden av caféet sitter en äldre man med grått flygigt hår och säckiga manchesterbyxor och pratar med sig själv. Utan handsfreemobil, alltså tittar folk demonstrativt bort när han riktar sig till dem. Servitrisen kommer fram till hans bord och sätter höger pekfinger för munnen: tyst!
Efter en stund börjar han mumla igen och några ord han säger om och om igen etsar sig fast i mig och får mitt blod att isas: "Jag är ensam... det är ingen som vill prata med mig... jag är ensam..."
Jag höjer blicken från boken och lyssnar på honom en stund. Han talar en verserad "fingöteborgska".
"Är det något speciellt du oroar dig för? Sover man inte så mår man inte bra. Du vet ju mycket mer än jag trodde att du visste. Varför är du så orolig?"
n märker att jag betraktar honom och säger: "Du grabben, vad läser du för något?"
Jag vill inte skrika över hela caféet, så jag går fram till hans bord.
"Jerusalem av Selma Lagerlöf."
"Jaha, den ja." Han tittar ner i bordet nu, ser lite förlägen ut. "Vet du vad en förläst person är?"
Jag dröjer lite med svaret. "Förläst... ja, tänker du en sån som Don Quijote till exempel?"
"Nej, det är en sån som jag!" säger han lite ilsket. "När man läser för mycket så kan man varken äta eller sova."
"Vad läser du för något?" frågar jag lite nervöst.
"Det är latin" säger han.
"Jaså, latin."
"Kan du latin?" frågar han högdraget.
"Jo, ja... jag läste en termin latin i Lund... men det var nog åtta år sen."
Han tittar misstänksamt på mig. "Jaha. Vad betyder det här då? "Italia pulchra est."
Jag funderar lite. "Njaee... Italien är... nej, pulchra vet jag inte vad det betyder."
"Det betyder vackert. Italien är vackert!" Han tittar triumferande på mig. "Nu får du lämna mig i fred så att jag får läsa."
"Öh, OK, visst. Ursäkta. Hej då."
Jag går tillbaka till mitt bord. Han tittar lite sorgset efter mig, och jag hör honom säga för sig själv: "Det var ju du som började prata med honom. Det var ju inte hans fel."
Sen går han på toaletten. Kring bordet bredvid mitt återupptar det svartklädda unga paret sin diskussion om vilka teman som ska vara representerade på Filmfestivalen. "Det får ju inte bli för politiskt korrekt heller...","Nänä, det är ju klart..."
Jag passar på att smita innan den förläste gubben kommer ut från toaletten. Ute haglar det fortfarande och jag bestämmer mig för att lämna cykeln vid Redbergsplatsen och ta bussen hem. Dagen efter snurrar den här scenen fortfarande omkring i mitt huvud.

Releasefesten blev väldigt lyckad. Men det var nära att det gick åt helvete redan innan det ens börjat. Medan vi höll på att göra i ordning bokhandeln inför uppläsningarna, flytta borden och ställa fram de tjeckiska ölflaskorna, cidern och tilltugget, kom det in några unga killar som började ta för sig av cider, nötter och liknande (dock inte av ölen). Vi sa vänligt till dem att vi inte hade öppnat än och att de fick vänta till sju, då gick de ut på gatan igen och ställde sig och väntade.
Då kom Jan Magnusson fram till mig och berättade att det här var det ökända Majorna-gänget, och att han hade anmält en av dem för misshandel. Lätt kallsvettig funderade jag ett par ögonblick, och sen gick jag in bakom draperiet och ringde 112. Det kändes i och för sig för jävligt, men som Paul Soares sa så handlade det bara om att skicka Leviathan på Leviathan, och ungefär så tänkte jag själv. Bekämpa eld med eld.
Det tog en jäkla stund för polisen att dyka upp. Detta var ungefär samtidigt som Birgitta Stenberg gjorde entré med den självklara pondus och star quality hon har, och plötsligt kände jag mig förflyttad till källarklubben Tunneln i Stockholm där hon och de andra i Metamorfoskretsen höll till på 50-talet, och där polisen ibland gjorde razzior i jakt på narkotikahandlare. Jag och några till ställde oss under tiden och stirrade ut gänget, som efter en stunds gratisätande smet iväg ut och nerför Andra Långgatan. Så när polisen kom fanns det inga ligister att puckla på. Och tur var väl det, kanske.

Det hela inleddes med att jag läste upp några dikter av Paul Andersson, interfolierat med att jag berättade kort om hans liv. Sen presenterade jag GENDER, som körde en helt fantastisk, halvt improviserad, show där både Johan och Jesper omväxlande spelade synt och sjöng i stämmor. Jag har faktiskt aldrig sett dem i bättre form, och när de kom av sig eller sjöng fel ökade det bara på charmen i deras uppträdande. Dessa syntpopens underbarn kan helt enkelt inte göra fel just nu.
Jan Magnusson för sin del höll ett mycket intressant föredrag om berättarpositionen i Birgitta Stenbergs självbiografiska romaner. Det blev riktigt kul när han sa att Birgitta som författare inte var identisk med Birgitta som romangestalt, varpå den verkliga Birgitta Stenberg replikerade "Jo!" från sin plats i ett hörn av lokalen, och Jan Magnusson insisterade "Nej, Birgitta! Man måste faktiskt skilja författaren från hennes romangestalter." Det var ett föredrag som präglades av både djup och elegans.
Avslutningsvis tog Paul Soares över micken och gjorde en mycket fin uppläsning av sina Nu songes, en blandning mellan poesi och rockmusik som skrivits av honom själv och sedan tonsatts av Prinzessin Primitif. Han berättade väldigt engagerat och inspirerat (och inspirerande) om tillkomsten av dikterna, och så spelade han upp låtarna som blivit resultatet.

Nu har jag arbetat färdigt med Ryska huset för den här gången. Klistrat alla omslag och skrivit alla prenumeranters namn på alla kuvert. Gett mig ut i den pinande höstvinden för att posta tidskriften till 55 prenumeranter. På väg med cykeln, vinglande i vinden mellan Centralstationen och Ullevi, visualiserade jag Seychellernas vita stränder, den eviga ljumma havsbrisen, en liten bungalow vid havet med en aldrig sviktande bredbandsuppkoppling. Kanske kommer jag att posta tidskriften därifrån om ett par år? 
"Säg mig vilken tid jag måste bäras ombord."

Äntligen är Ryska huset # 5 klar, och i morgon ska den ligga färdigtryckt på tryckeriet i Västra Frölunda. Jag är verkligen oerhört stolt över innehållet.
Temat är den romantiska poesin på femtiotalet.
Bland annat bjuds det på en intervju med Birgitta Stenberg samt hittills opublicerade dikter från 1958 av densamma, och en essä om femtiotalet sett från ett krogbord av David Lagercrantz.
Jan Magnusson skriver om Metamorfosgruppen och den sociala ingenjörskonsten, Andreas Björsten diskuterar femtiotalets litterära romantik, Albert Orrling bidrar med en pamflett mot miljonprogrammet och Hanna Flyckt intervjuar Izzy Young, en antediluviansk hjälte som bland mycket annat fixade Bob Dylans första konsert. Vi har också äran att få trycka en dikt och en sång som Dylan skrev till Izzys ära.
Åsa Norén berättar om tidskriften Metamorfos som startades på 50-talet och fortfarande ges ut av några riktiga eldsjälar. 
Sist men inte minst, mina damer och herrar, så kan vi presentera första kapitlet i Lemmy Kilminsters självbiografi. Det är sångaren i Motörhead som bjuder oss på en tripp genom sin oväntat pigga hjärna.

Och varmt välkomna ska ni vara allesammans, till releasefesten på bokhandeln Vänder sig om på Andra Långgatan i Göteborg på lördag, insläpp från kl 19. Där kommer GENDER, Jan Magnusson, Paul Soares och jag själv att framträda. Dessutom har vi en hemlig gäst som kommer att sprida glans över tillställningen. Hennes namn vill jag inte här avslöja, men jag kan ju säga att hon är en mycket framgångsrik och skicklig författarinna.
Varmt välkomna, som sagt! Roll up for the Magical Mystery Tour!