Staël von Holstein vill avskaffa demokratin
Dokusåpan Expedition Kulturrådet fortsätter: Johan Staël von Holstein kom med nya omvälvande förslag i sin krönika i gårdagens Metro, där han vill åsidosätta grundlagen på några avgörande punkter.
Han anser att Norden bör slås ihop till en enda nation, men att politikerna inte ska ha något med processen att göra:
"En sammanslagning skulle utgöra ett ypperligt tillfälle att se över våra politiska system, partipolitik och alla annan byråkrati. Det viktiga är att inte låta politiker sitta och förhandla fram den nya konstitutionen utan att låta affärskonsulter göra det."
Tja, vad ska man säga? En av regeringen tillsatt tjänsteman vill alltså slopa det demokratiska systemet och låta affärsmännen bestämma över huvudet på politikerna och medborgarna. Hisnande idéer, onekligen.
Återigen kan vi konstatera att den nya borgerliga regeringen och dess hantlangare omöjliggör all satir - de överträffar den hela tiden.
Kulturrådet fortsätter envist att gräva sin egen grav
Malmöbaserade tidningen Mana riskerar att mista Kulturrådets kulturtidskriftsstöd på 250 000 kronor, sedan en medlem av rådets referensgrupp, Dilsa Demirbag-Sten, kritiserat Manas sätt att skriva om Israelfrågan.
En av referensgruppens ledamöter, Dilsa Demirbag-Sten, reserverade sig mot gruppens beslut av ge tidskriften Mana fortsatt stöd. Hon motiverar sitt ställningstagande med att "tidskriften inte har tillräckligt hög kvalité då den innehåller en skruvad retorik och glider mellan Israelkritik och antisemitism."
De andra i gruppen är ense om att Manas kvalité visserligen har sjunkit men att bidraget ändå ska fortsätta utgå.
Gruppens ordförande Arne Ruth, utvecklar i mötesprotokollet varför han tycker att Mana ska ha bidrag. Han skriver att "gruppen inte ska fungera som censurinstans" och menar att om tidskriften verkar vara rasistisk får man bedöma om uttrycket är olagligt och i så fall ta bort stödet.
Arne Ruth håller inte med om Manas politiska ståndpunkter, men tycker ändå att tidskriften ska ha stöd. "Jag kan inte se att Babak Rahimi [chefredaktör för Mana] kan inrangeras i gruppen förintelseförnekare", skriver han i protokollet. Han framhåller också vad han tycker är Manas förtjänster och tar som exempel att man har försvarat rätten till yttrandefrihet i fallet med Jyllands-Posten.
Det är alltså som det brukar vara när Expressen-skribenter som Demirbag-Sten tillåts breda ut sig: om man är kritisk till Israels politik så är man antisemit. Där kunde det ha stannat, om inte Kulturrådets styrelse plötsligt bestämt sig för att gå emot referensgruppens samlade omdöme och i stället gå på Dilsa Demirbag-Stens linje i frågan. Drivande här är ledamoten Liljana Dufgran (Johan Staël von Holstein var inte närvarande, annars hade han säkerligen hängt på), och hon fick fyra ledamöter med sig, som alltså också anser att Mana har en nedvärderande syn på kvinnor och att tidningen har antisemitiska och antidemokratiska texter, och att man bör ta bort det ekonomiska stödet till Mana.
Kritiken av Mana är nu skärpt och formuleras så här: "För deras nedvärderande syn på kvinnor, för onyanserad politisk analys och debatt och ofta bristande faktakunskap som leder till en förvrängd tolkning av verkligheten. För de antidemokratiska, antisemitiska och intoleranta, på gränsen till rasistiska, toner och undertoner som ofta återkommer i deras texter."
Frågan är nu bordlagd till den 25 januari, då beslut ska fattas.
Kulturrådet har också varit i blåsväder av andra skäl den senaste tiden. Efter att man halverat och avlägsnat stödet till ett antal tidskrifter, anklagas man för jävighet från flera håll, bland annat på den här sidan och på tidskrift.nu.
- De här anklagelserna kommer från besvikna personer som inte fått pengar. Så låter det varje år, säger Dilsa Demirbag-Sten.
Hm, där var hon igen, Dilsa Demirbag-Sten. Det var ju ett högst primitivt försvar, "de är bara avundsjuka". Har inte hon förresten uttalat sig i väldigt negativa ordalag om Islam och muslimer i bland annat Expressen och GP? Efter att ha konsulterat Mediearkivet hittar jag en intervju med henne ur GP den 11 mars 2006. Håll i er nu, för nu blir det primitiv anti-islamism så det står härliga till:
"DILSA DEMIRBAG-STEN GILLAR INTE religioners makt. Det är en makt som begränsar kvinnor och barn. Och i toleransens namn är det alltid någon annan som vinner på att få diktera villkor. I dag kan man tycka och skriva att man inte gillar kristna i Sverige. Men att inte gilla islam går inte. Om det handlar om okunskap eller naivitet eller politisk korrekthet låter hon vara osagt. Kanske en kombination av alltsammans, tror hon.
- Jag gillar inte islam, jag tycker att det finns många dåliga sidor. Det finns de som pratar om en vacker religion - fine. Men det finns komponenter i alla religioner som inte är bra och det måste man få kritisera. Jag anser till exempel att slöjan är kvinnoförtryckande, säger hon. Och om nu religiösa muslimer känner sig kränkta måste man se lite längre, menar hon. Denna grupp av män trampar på och förtrycker till exempel kvinnor i religionens namn. Det finns inga muslimska demokratier, säger hon. Att det är okej att förtrycka kvinnor inom islam uppmärksammas inte när Muhammed-teckningarna kommer på tal, att det är inbyggt i tänkandet. Den västerländska liberalismen är lite lat och det kollektiva minnet kort, påpekar hon.
- Jag kan säga: I Sverige, hej, vad är problemet?"
Okej, Dilsa Demirbag-Sten "gillar inte islam"? Och det är alltså inbyggt i tänkandet inom Islam att kvinnor ska förtryckas? Slutklämmen är fin också - "I Sverige, hej, vad är problemet?" Vi ska alltså inte kritisera fenomen vi ogillar i Sverige eftersom vi kommit så långt i jämlikhet och demokrati, däremot får inte muslimer känna sig kränkta om vi kritiserar deras religion?
Om det handlar om okunskap eller naivitet låter jag vara osagt, men Dilsa Demirbag-Sten är uppenbarligen lika primitiv i sitt politiska tänkande som kollegan på Kulturrådet, Johan Staël von Holstein (som nyligen i en intervju rapade ur sig att han inte tycker att socialistiska och feministiska tidskrifter bör få statliga bidrag). Timbrofieringen inom Kulturrådet och den politiska styrning som den för med sig är ett växande problem, minst sagt.
För övrigt anser jag att Kulturrådets referensgrupper bör förstöras.
Ett nytt tidskriftsstöd - några alternativa strategier
Formerna för vårt nuvarande tidskriftsstöd, beskrivna i ett inlägg nedan, lider av svår korruption och bör genast förändras i grunden. Slopa det gamla och för in något nytt, mer rättvist, med omedelbar verkan! Några idéer till hur detta ska gå till kan återfinnas på nära håll - det ena förslaget är redan genomfört i vårt västra grannland, det andra las fram av Johan Ehrenberg på senaste Bok- och biblioteksmässan i Göteborg.
Låt oss först ta en titt på hur de inrättat det i Norge, "den sista sovjetstaten" för att tala med Björn Rosengren:
För 2008 lanserar Norsk kulturråd en ny ordning med inköp av allmänna kulturtidskrifter til folkbiblioteken. Detta innebär at hela 2008-årgången av följande tidskrifter kommer att finnas i alla folkbibliotek över hela Norge: Samtiden, Vinduet, Vagant, Syn og Segn, Kultmag, Marg, Norsk Shakespeare- og teatertidsskrift, Bokvennen, Kunsthåndverk, Z, Nytt Norsk Tidsskrift, Arr, Fett, Levende Historie og Historie. Av dessa tidskrifter är Tromsø-baserade Marg den yngsta med knappt ett år på nacken, medan 117 år gamla Samtiden är den äldsta.
Över 40 andra tidskrifter har fått stöd på från 30 000 till 100 000 norska kronor. Totalt har Kulturrådet fördelat närmare 4,5 miljoner norska kronor på tidskrifter i denna omgång.
En helt annan tanke på prenumerationsstöd - eller kanske snarare tidskriftsstöd i allmänhet - är den som Johan Ehrenberg har framfört, bland annat på ett miniseminarium vid förra årets bokmässa - läs mer här http://www.alba.nu/artikel/artikel.php?id=391.
Det hela går ut på att stödja distributionsledet för tidskrifter istället för produktionsledet. Alla Sveriges 3.200 bibliotek skulle i så fall ha möjlighet att beställa prenumerationer på vilken tidskrift som helst, och få kostnaden betald från Kulturrådet. Med en teoretiskt möjlig upplaga på 3.200 exemplar skulle därmed en hel del av dagens kulturtidskrifter höja sin upplaga rejält. Det handlar här, som jag uppfattar Ehrenbergs förslag, om en möjlighet snarare än ett tvång. Har man inte plats för alla tidskrifter så väljer man helt enkelt bort ett antal som man inte tycker passar in på just det biblioteket. Men eftersom det är gratis för biblioteken kan det tänkas att man ändå chansar lite och provar på okända tidskrifter som man kanske inte skulle ha brytt sig om annars.
Jag lutar personligen mer åt Ehrenbergs förslag, av ett antal skäl. Den demokratiska folkbildningsaspekten är förstås den viktigaste (om nu våra kära borgerliga führers bryr sig om en sådan aspekt, vid närmare eftertanke troligen inte, men what the hell). Det skulle bli en enorm mångfald av kulturtidskrifter att välja mellan för medborgarna, att läsa gratis på biblioteken runtom i landet.
108 tidskrifter får i år ekonomiskt stöd av Kulturrådet, till en sammanlagd kostnad av 15 miljoner, en i och för sig nog så liten summa i budgetsammanhang. Jag tror inte att det här stödet skulle bli särskilt mycket dyrare, och folkbildningsaspekten är ju som sagt ovärderlig. För tidskrifternas del skulle det givetvis röra sig om mycket mer pengar på fickan varje år, och de skulle potentiellt kunna synas i varje liten håla runtom i hela Sverige.
Antalet tidskrifter på ett bibliotek har ju också visat sig höra ihop med antalet besökare - se Biblioteksföreningens forskningsrapport "Fler besök och utlån" på http://www.biblioteksforeningen.org/.
Även ur den aspekten skulle alltså detta förslag vara förmånligt för biblioteken.
Vad säger ni?
Allt står på spel
På samma sätt ska jag under det kommande året, främst under de långsamma eftermiddagarna, i idévärlden bygga upp ett hus av nostalgiska minnen och visionära förhoppningar, under arbetstiteln Allt står på spel. Det förväntade resultatet är en diktsamling och kanske mer än så, jag vet inte än. Steg för steg kommer utvecklingen att kunna följas på den här bloggen.
Inspirationen till den här öppna processen kommer från Viktor Johansson på Aftonbladets Kulturblogg, som jag härmed tackar för den impulsen, en knuff i ryggen som hjälper mig på samma gång framåt och tillbaka sex år, då jag gav ut diktsamlingen Hur högt på lilla Serum förlag, det var alltså hösten 2001.
Om den vackra men i mitt tycke något introverta och stundtals väl nihilistiska Hur högt var frukten av en lång serie av ingivelser, så har jag sedan dess mödosamt byggt upp en estetisk ryggrad att fästa de poetiska ingivelserna vid. Utgångspunkten för den förra diktsamlingen var dikten med det talande namnet "Viktlös". Utkastet till den dikten skrev jag i min fuktskadade anteckningsbok från de grekiska öarna under sommaren 1997, en tid som i mitt minne definieras av kasten mellan eufori och depression. Och det känns när jag bläddrar igenom anteckningarna, som består av både liv och dikt i ibland skön och ibland otäck förening. Hur spretigt materialet än var kom det att utvecklas till en sorts elegi över en förlorad sommar, för att tala med Paul Andersson, och en hyllning till någon vars identitet, roll och form var mångskiftande och mångtydig. Det rörde sig kring någon jag ännu inte lärt känna. Klarare än så kan det tyvärr inte sägas utan att magin går förlorad.
Allt står på spel är en annan historia som tar sin början i Lund under våren 2003. Varför jag nu måste spika det kronologiskt? Det handlar nog om att stega upp avstånden i tid och rum och slå ner pålarna inför bygget. Ritningarna är klara, det fysiska arbetet tar sin början här.