Den vita gudinnan
Jag har nu åter införskaffat ett exemplar av Robert Graves The White Goddess, denna kombination av poetik, poetisk historik och mysticistisk urkund. Det är det tredje exemplaret jag köper, de andra två har båda försvunnit under mystiska omständigheter, faktiskt har jag ingen aning om var, när eller hur.
Kanske är det mitt eget undermedvetna som försöker hjälpa mitt sensitiva jag genom att göra sig av med boken, för som Graves själv varnar i inledningen:
"But it is only fair to warn readers that this remains a very difficult book, as well as a very queer one, to be avoided by anyone with a distracted, tired or rigidly scientific mind."
Som en vän till mig fick tragiskt erfara för några år sedan, så är det lätt att dras in i Graves mytiska labyrinter men svårt att hitta vägen ut därifrån.
Clemens Altgård hade tveklöst förläst sig på Graves när han i en studie av Bruno K Öijers "Giljotin" tyckte sig se spår av Den vita gudinnan överallt i diktsamlingen, till exempel följande rader:
03.00
lägger hon
vit frukt
i brevlådorna
Men jag tar risken och slår åter upp boken där jag slutade senast, den gången var det på ett café i Greenwich Village, och kapitelrubriken lyder: The Tree Alphabet.