Byron en ironiker? Skäms, Malte!

Fragment ur en Facebook-diskussion om poesiskrivande och inspirationens villkor.

Den bardiska traditionen.
Jag tror mer på att låna den bardiska inställningen till poesin än på att låna ur deras stil och motivkrets. Samtiden kan vi inte tränga undan ur poesin. Samtidsfetischiserande poesi har vi visserligen till leda, men det mesta har samma torra akademiska och ironiska tonfall - därav ledan. Ett exempel här kan vara Malte Persson, som nyligen skrev på sin blogg att han uppskattar Lord Byron för dennes ironiska distans - men då visar han att han sannerligen inte begripit Byron, som förvisso skrev på blodigt allvar, åtminstone i sina större epos. Det säger mer om Malte Persson än om Byron att han tror att Don Juan är en parodi på en pikaresk, det är den långt ifrån. Ironin finns där, men den kommer inte utifrån utan inifrån. Det finns starka skäl att tro att Byron levde sig mer in i sin huvudperson än vad som kanske var nyttigt för honom.

Det är visserligen skillnad på ironi och ironi, och den romantiska ironin, så som den till exempel formuleras av Pope, är något annat än generation X-ironin. Ändå kan jag bara finna att det som överlevt från den engelska romantiken är det som tycks vara skrivet i nöd, och under någon form av visionära infall, snarare än "til lyst". Keats, Shelley, Byron, De Quincey, det är de som är läsvärda i dag, till skillnad från Pope och Wordsworth, de tråkmånsarna.

Jag märker att jag raljerar en smula här, jag behöver mer lugn och ro (sitter nu på skolbiblioteket) men den här frågan om allvar och att man bottnar i sina egna motiv, tycker jag står i centrum av en nödvändig lyrikdiskussion i dag. När OEI blir hyllade för att de lyfter fram nonsensverser i sitt senaste nummer... med allvar menar jag inte gravallvarlig malmklang och förkastande av alla former av ironi och humor, nog behövs det ett småleende i mungipan ibland, men då på en annan nivå, liksom inne i fiktionen, inte utanför den.


SM-slutspelet i litteratur har dragit igång

Det är lätt att få känslan av att hela bokåret, i mediernas rapportering, bara leder fram till ett enda mål - de fina litteraära priserna som delas ut under våren. Bokåret liknar i medielogiken en sorts grundserie, som ishockeyns elitserie, där det handlar om att synas, sätta sig i respekt och plocka tillräckligt mycket poäng för att placera sig bra till slutspelet, där det i sin tur endast handlar om utslagning och "the winner takes it all".

Logiken är densamma i de av tidningar, radio och TV upphaussade pristävlingarna. Vinnarna blir de som säljer mest, syns mest, får ihop littkredd och goodwill nog att kunna skapa sig en god karriär som krönikör, recensent och proffstyckare tills det är dags för nästa bok och grundserien drar igång igen.

De fula tacklingarna och utvisningarna har varit märkligt enkelriktade i förra årets grundserie. Maja Lundgren har fått utstå mycket spott och spe bland huvudstadens kritiker för den i mitt tycke suveräna Myggor och tigrar, som jag dessvärre inte läst färdigt, jag har haft alltför mycket obligatorisk litteratur hängande över mig.
Den har egentligen alla kriterier för att bli en riktig kioskvältare, det är i Strindbergs anda större och mindre skandaler bland kulturmyggorna i Stockholm, självutlämnande passager i Birgitta Stenbergs närmast lakoniskt konstaterande stil bland maffiatigrarna i Neapel, det är utpekanden av sjaskiga typer med namn och befattning noggrannt noterade.
Och det bjuds på verkligen vackra och helt distanslösa kärleksförklaringar till både människor och platser i det mindre sjaskiga men betydligt farligare Italien. Kort och gott en sedesskildring av hög klass, och mycket riktigt också en publiksuccé, till förtret för de utpekade kulturkoftorna och deras vänner på kultursidorna, särskilt då Aftonbladet.
Men några priser blir det ju inte där. Vilka är det som sitter i prisnämnderna? Jo, myggorna från Stockholms kultursidor...

Borås Tidnings debutantpris på 100 000 kronor delas ut på torsdag, och här blir det närmast pinsamt tydligt hur omöjligt det är att tävla i litteratur. För vad förenar den brett självbiografiska Åsa Linderborg med den modernistiskt bildsnickrande poeten Viktor Johansson? Enbart det att de gett ut sina debutböcker under 2007.
Åsa Linderborg är en krönikör på Aftonbladet som jag verkligen uppskattar för hennes fräna och osminkade analyser av makten, hennes bitska och humoristiska utfall mot företeelser och personer som hycklar och skor sig på andra, de antifeminister och nyliberaler som i dag styr såväl vårt land som världen. Dessvärre har jag inte läst hennes självbiografi Mig äger ingen ännu (jag väntar på pocketutgåvan) men allt tyder på att det blir hon som tar hem priset. Lite synd att Viktor Johansson ställs mot en så övermäktig motståndare. Lite är det kanske som när det missförstådda geniet Lasse Lindh möter schlagerproffset Carola Häggkvist i Melodifestivalen i kväll (oj vad folklig den här bloggen börjar bli!), utan några personliga jämförelser mellan Carola och Åsa Linderborg...

Sofia Rapp Johanssons bok Silverfisken fick jag ett erbjudande om att recensera. Men jag kunde inte ro i land med det utan lämnade faktiskt tillbaka boken. Första gången det händer. Jag blev helt enkelt för illa berörd av innehållet, samtidigt som dikterna rent tekniskt var så usla att det hade varit skrattretande, om alltså innehållet inte varit så upprörande och kräkframkallande.
Det handlar om en far som förgriper sig på sin dotter sexuellt, och enligt fiktionen har detta hänt författaren Sofia själv. Tommy Olofsson på SvD svalde betet och skrev om hur synd han tyckte om Sofia och att förlaget kanske borde klivit in och refuserat hennes manus av omsorg om henne själv, varpå det blev ett jävla liv i tidningar och bloggar om dagskritikens patriarkala struktur.
En succé för Sofia Rapp Johansson således? Tja, jag vill inte verka cynisk, men hade diktsamlingen fått den uppmärksamheten den fick och nu blivit nominerad till debutantpriset om den handlat om... ung kärlek? Konflikten mellan natur och civilisation? Eh... språkets oförmåga att förmedla våra känslor? Knappast. Jo, kanske det sista.

Men vem vet. Kanske Elise Karlssons prosalyriska berättelse Fly snor åt sig priset. Hon har nog de rätta kontakterna i kulturvärlden i alla fall, och hennes fall och i ännu högre grad hennes förlagskollega på Modernista, Martina Lowdens, visar ju tydligt hur viktigt det är om man vill slå sig fram och göra sig ett namn.
Efter att Pietro Maglio, PR-geniet på Modernista, upprepar orden "ungt litterärt geni" om Martina Lowden tillräckligt många gånger i pressreleaser, intervjuer, bloggar och blänkare (och förmodligen även i sömnen) började formuleringen leva sitt eget liv och förekom plötsligt överallt så fort hennes namn nämndes. Skickligt manövrerat. Och den som skriver pressmeddelandena åt Modernista förlag är numera... trumvirvel... Elise Karlsson själv, anställd på förlaget som ger ut hennes böcker!

Nåväl. Jag tror nu inte att jag vinner något litterärt pris med den (om jag nu inte får Pietro Maglio på min sida) men jag har nu lagt upp min diktsamling Allt står på spel på Sigge Eklunds suveräna förlag www.vulkan.se.
Man kan beställa den som tryckt bok för 89 kr eller PDF för 40 kr - gör nu det i stället för att ringa och rösta som en galning på Lasse Lindh i kväll. Det är ju jag som är det missförstådda geniet! Vi tar det igen - det missförstådda geniet! Det missförstådda geniet! Hör ni mig, DN Kultur?

Den banala ondskans ansikte och demokratins omöjlighet i superkapitalismens land

Glädjande nog insåg USA:s senat det absurda i att en demokratisk stat använder sig av tortyr för att framtvinga bekännelser från krigsfångar, och röstade för ett förbud mot skendränkning, vilket är en metod som går ut på att hälla litervis med vatten ner i strupen på en liggande fånge tills han kollapsar, alternativt berättar allt han vet om vilken grotta Usama bin Laden bor i. Senaten röstade alltså för ett förbud av dessa tortyrmetoder.

Mindre glädjande är att allt nu pekar på att George W Bush inte tänker respektera senatens beslut utan planerar att lägga in sitt veto, och alltså tillåta denna tortyr att fortgå. "Vi måste få använda oss av de mest effektiva metoderna för att förhöra misstänkta terrorister", menar han, med sitt Alfred E Neuman-ansikte ("what - me worry?") aldrig med en min speglande skuggan av ett tvivel på det rättfärdiga i sin kamp. Den banala ondskan i sin prydno. Hans ansikte är lika obekymrat som när han lät avrätta 15-åriga förståndshandikappade i Texas, en stat som han aldrig borde tillåtits lämna. Brott mot mänskligheten har blivit hans signum, och kommer att helt dominera hans eftermäle som den sämsta och mest förödande president det stora landet i väst någonsin haft.    

Jag såg den strålande tyska filmen De andras liv i går. Där beskrivs den östtyska spionorganisationen Stasis metoder för att tvinga fram bekännelser, genom psykisk press och utnötning av de misstänkta. Det intressanta är att Stasis metoder som de beskrivs i filmen är långtifrån så brutala som de metoder som används mot USA:s fångar i Guantanamo, Afghanistan och Irak. Det som kommit fram om fångarnas situation där kan snarare jämföras med nazisternas behandling av judar, zigenare och oppositionella i Tredje Riket.

Denna jämförelse syftar inte till att ytterligare demonisera Bush-regimen utan bara till att sakligt konstatera vilken liga den har valt att spela i. Faktum är att Bush och Hitler har en hel del gemensamt i sin iver att inte låta något stå i vägen för sin agenda att föra fram sin nation som det starkaste imperiet i världen, ett imperium som måste krossa alla både inre och yttre fiender för att säkra sin makt. Båda insåg nyttan av ett ständigt krigstillstånd för att hålla befolkningen skrämd och lojal. Båda manövrerade sig fram till makten genom låga men tillräckliga röstsiffror, byggda på valfusk och illegalt fiffel kring valkampanjerna, lågt valdeltagande och ett folkligt ointresse för politik och okunskap om sakfrågor. 

Detta sagt, så är naturligtvis USA till namnet en demokratisk stat, medan Nazityskland var en fullfjädrad diktatur. Men någon helgjuten folklig demokrati kan USA aldrig bli så länge politiskt inflytande och makt stavas pengar. För att vinna den högsta makten i "The land of the free and the home of the righteous" måste man göra så många kompromisser med de mäktiga industrierna att man till slut har bundit upp sig till att utgå från deras politiska agenda. Således ingen miljöpolitik att tala om, ingen vapenbegränsning, ingen nedrustning. Ingen fred.

Så när Barack Obama väl står där på podiet med sin kärnfamilj och jublar över valsegern kommer han att upptäcka några stadiga män strax bakom honom som inte jublar och hejar, utan bara ler, belåtet och stelt. De vet att det är de som vinner alla val i slutändan.