The wild blue yonder
Det är filmfestival i stan och trots att jag är överhopad med både betalt och obetalt arbete försöker jag så gott det går ränna på filmer som verkar intressanta. I lördags såg jag Werner Herzogs nya, en fejkdokumentär om jordens undergång och upptäckten av nya planeter, som var fruktansvärt fascinerande. "The wild blue yonder" heter den och ska ni bara ladda ner en film den här veckan så är det den ni ska satsa er surt förvärvade bandbredd på.
Trots det låga berättartempot är filmen en riktig nagelbitare från början till slut. Brad Dourif är berättaren, en underbar karaktärsskådespelare som ni förmodligen inte hört namnet på men som ni säkert sett i roller som Billy i Gökboet och Ormstunga i Sagan om ringen, för att nu nämna två extremer i hans karriär.
Han spelar utomjording, en ganska människoliknande sådan (Neil Young-liknande närmare bestämt) och han är bitter över att människorna inte lyssnade på honom utan öppnade den där rymdfarkosten i Roswell, och på så vis drog på sig en biologisk katastrof som sakta men säkert gjorde slut på livet på den här planeten. Jag ska inte avslöja turerna kring kampen för att hitta en ny beboelig planet, men låt mig säga som så att jag aldrig trodde att man kunde sitta som fastnaglad av spänning inför en matematisk uträkning som man inte begriper ett smack av.
Det handlar om matematiker som mellan tics och nervösa ögonkast in i kameran förklarar principerna för snabbare rymdfärder till beboeliga galaxer, och det är tydligen verkliga matematiker från amerikanska universitet som Herzog skakat fram, vilket förklarar deras nördighet, som ingen skådespelare hade kunnat fånga så på pricken. Stor komik! Sedan får man följa själva rymdresan.
Tempot är som sagt lågt och det är en meditativ och skrämmande upplevelse att följa sekvenserna från insidan av rymdskeppet där det far fram i Deep space, och där stämningen sakta blir mer och mer hopplös.
Jag vet inte hur det blir med den svenska distributionen av denna film, antagligen blir det inget med det, förmodligen prioriterar man på SF och Astoria hellre Adam Sandlers senaste. Tänkte bara jag skulle starta en egen liten hype för "The wild blue yonder" här.
Trots det låga berättartempot är filmen en riktig nagelbitare från början till slut. Brad Dourif är berättaren, en underbar karaktärsskådespelare som ni förmodligen inte hört namnet på men som ni säkert sett i roller som Billy i Gökboet och Ormstunga i Sagan om ringen, för att nu nämna två extremer i hans karriär.
Han spelar utomjording, en ganska människoliknande sådan (Neil Young-liknande närmare bestämt) och han är bitter över att människorna inte lyssnade på honom utan öppnade den där rymdfarkosten i Roswell, och på så vis drog på sig en biologisk katastrof som sakta men säkert gjorde slut på livet på den här planeten. Jag ska inte avslöja turerna kring kampen för att hitta en ny beboelig planet, men låt mig säga som så att jag aldrig trodde att man kunde sitta som fastnaglad av spänning inför en matematisk uträkning som man inte begriper ett smack av.
Det handlar om matematiker som mellan tics och nervösa ögonkast in i kameran förklarar principerna för snabbare rymdfärder till beboeliga galaxer, och det är tydligen verkliga matematiker från amerikanska universitet som Herzog skakat fram, vilket förklarar deras nördighet, som ingen skådespelare hade kunnat fånga så på pricken. Stor komik! Sedan får man följa själva rymdresan.
Tempot är som sagt lågt och det är en meditativ och skrämmande upplevelse att följa sekvenserna från insidan av rymdskeppet där det far fram i Deep space, och där stämningen sakta blir mer och mer hopplös.
Jag vet inte hur det blir med den svenska distributionen av denna film, antagligen blir det inget med det, förmodligen prioriterar man på SF och Astoria hellre Adam Sandlers senaste. Tänkte bara jag skulle starta en egen liten hype för "The wild blue yonder" här.
Min världsbild, del tre
När jag påbörjade den här följetongen om hur min världsbild utvecklats, tog jag nog min utgångspunkt lite för sent i livet, i tonåren. Jag inser nu att jag måste söka mig ännu längre tillbaka, till huset vid Idefjorden (längst norrut i Bohuslän bildar den gräns mellan Norge och Sverige), mitt ute i den närmast totala avskildheten. Vi bodde där mellan 1980 och 1987.
Vår enda granne var stenhuggaren John Bratteklev och hans fru Margit, frid över deras minne. John var en man med en högst begränsad vokabulär. Oftast sa han "ja" och "jo" på alla frågor, med olika grader av eftertryck och eftertänksamhet. Margit gav oss barn varsin glass under högtidliga ceremonier en gång i veckan.
Tillsammans med Hannes och Thomas Wingate utgjorde min bror Martin och jag vad som kallades "Krokstrands skräck" (nu minns jag inte vem det var som kallade oss så, kanske var det vi själva som hittade på det), fast mer skräckinjagande än att vi körde med hartsfiol och ärtrör tror jag inte vi var. Krokstrand är ett gammalt stenhuggarsamhälle några kilometer neråt Idefjorden, dess främsta claim to fame i dag är väl "Man must dance"-festivalen som arrangeras där varje sommar.
"Krokstrands skräck" hade i och för sig värre saker för sig än att syssla med bus på Anderssonskans Kalle-nivå. Det handlade mycket om att klättra i berg och höga träd, kasta sig mellan träd på höga höjder, simma över fjorden etc. Detta kallades "att ta blodrisker" och det var något jag såg fram mot med skräckblandad förtjusning, jag har ju varit höjdrädd i hela mitt liv så några av övningarna var förstås förenade med verklig dödsskräck. Och Martin var illa ute en gång när han föll från ett träd, tre meter ner med huvudet före.
Vid ett annat tillfälle startade vi ett äppelkrig mot Norge. Det gick till så att vi rodde gummibåten, fullastad med äpplen, över till den norska sidan, och när vi såg norrmän vid stranden bombarderade vi dem med äpplen. Medan norrmännen flydde rodde vi snabbt därifrån, skrattande. Otroligt nog klarade vi oss från stryk.
Jag tror att det var Thomas som hade fått Drakar & Demoner, den svarta boxen, i julklapp, och efter det kom vi att ägna enormt mycket tid åt rollspelens fantastiska värld. Detta var Äventyrsspels mest gloriösa tid, och vi spelade allt de gav ut: Mutant, Chock, Sagan om ringen, Stjärnornas krig... några år senare, när tiderna blivit hårdare, kom jag nästan att försvinna helt och hållet in i rollspelens värld. Ereb Altor var en vackrare och mer meningsfull värld än den pennalistiska högstadieskolan. Jag kunde ägna timmar åt att förse mina rollpersoner med bakgrundshistoria och personlighet, och att omsorgsfullt teckna personen i olika situationer. Ibland var det hjältar, ibland antihjältar. Man kunde prova ut olika personligheter åt sig själv, i en tid då identiteten var en högst bräcklig historia.
Vid samma tid, mot slutet av åttiotalet, fick Sverige en släng av den gamla vanliga moralpaniken. Kommer ni ihåg debatten om videovåldet? Ja, detta var väl något liknande. Någon ung människa hade begått självmord och det konstaterades att han hade spelat rollspel. Alltså måste det vara rollspelens fel. En kompis föräldrar hade sett ett debattprogram på TV där oroliga föräldrar höll upp omslaget till Mutant där muterade grävlingar stod och poserade med automatgevär. Detta kunde inte vara bra. Kompisen blev därefter förbjuden att spela rollspel, vilket ledde till att vi spelade hemma hos mig i fortsättningen.
Och visst var det ett beroende, det där med rollspel. Jag känner fortfarande suget, men har inte längre den tid som krävs. Men i motsats till moraltanterna och -farbröderna på 80-talet vill jag hävda att rollspelen snarare räddade mitt liv, hjälpte mig med den livsviktiga verklighetsflykten, precis som böckerna och musiken - och, långt senare, kärleken. Det är bara i flykten från den krassa verkligheten som livet kan upplevas som riktigt meningsfullt.
Vår enda granne var stenhuggaren John Bratteklev och hans fru Margit, frid över deras minne. John var en man med en högst begränsad vokabulär. Oftast sa han "ja" och "jo" på alla frågor, med olika grader av eftertryck och eftertänksamhet. Margit gav oss barn varsin glass under högtidliga ceremonier en gång i veckan.
Tillsammans med Hannes och Thomas Wingate utgjorde min bror Martin och jag vad som kallades "Krokstrands skräck" (nu minns jag inte vem det var som kallade oss så, kanske var det vi själva som hittade på det), fast mer skräckinjagande än att vi körde med hartsfiol och ärtrör tror jag inte vi var. Krokstrand är ett gammalt stenhuggarsamhälle några kilometer neråt Idefjorden, dess främsta claim to fame i dag är väl "Man must dance"-festivalen som arrangeras där varje sommar.
"Krokstrands skräck" hade i och för sig värre saker för sig än att syssla med bus på Anderssonskans Kalle-nivå. Det handlade mycket om att klättra i berg och höga träd, kasta sig mellan träd på höga höjder, simma över fjorden etc. Detta kallades "att ta blodrisker" och det var något jag såg fram mot med skräckblandad förtjusning, jag har ju varit höjdrädd i hela mitt liv så några av övningarna var förstås förenade med verklig dödsskräck. Och Martin var illa ute en gång när han föll från ett träd, tre meter ner med huvudet före.
Vid ett annat tillfälle startade vi ett äppelkrig mot Norge. Det gick till så att vi rodde gummibåten, fullastad med äpplen, över till den norska sidan, och när vi såg norrmän vid stranden bombarderade vi dem med äpplen. Medan norrmännen flydde rodde vi snabbt därifrån, skrattande. Otroligt nog klarade vi oss från stryk.
Jag tror att det var Thomas som hade fått Drakar & Demoner, den svarta boxen, i julklapp, och efter det kom vi att ägna enormt mycket tid åt rollspelens fantastiska värld. Detta var Äventyrsspels mest gloriösa tid, och vi spelade allt de gav ut: Mutant, Chock, Sagan om ringen, Stjärnornas krig... några år senare, när tiderna blivit hårdare, kom jag nästan att försvinna helt och hållet in i rollspelens värld. Ereb Altor var en vackrare och mer meningsfull värld än den pennalistiska högstadieskolan. Jag kunde ägna timmar åt att förse mina rollpersoner med bakgrundshistoria och personlighet, och att omsorgsfullt teckna personen i olika situationer. Ibland var det hjältar, ibland antihjältar. Man kunde prova ut olika personligheter åt sig själv, i en tid då identiteten var en högst bräcklig historia.
Vid samma tid, mot slutet av åttiotalet, fick Sverige en släng av den gamla vanliga moralpaniken. Kommer ni ihåg debatten om videovåldet? Ja, detta var väl något liknande. Någon ung människa hade begått självmord och det konstaterades att han hade spelat rollspel. Alltså måste det vara rollspelens fel. En kompis föräldrar hade sett ett debattprogram på TV där oroliga föräldrar höll upp omslaget till Mutant där muterade grävlingar stod och poserade med automatgevär. Detta kunde inte vara bra. Kompisen blev därefter förbjuden att spela rollspel, vilket ledde till att vi spelade hemma hos mig i fortsättningen.
Och visst var det ett beroende, det där med rollspel. Jag känner fortfarande suget, men har inte längre den tid som krävs. Men i motsats till moraltanterna och -farbröderna på 80-talet vill jag hävda att rollspelen snarare räddade mitt liv, hjälpte mig med den livsviktiga verklighetsflykten, precis som böckerna och musiken - och, långt senare, kärleken. Det är bara i flykten från den krassa verkligheten som livet kan upplevas som riktigt meningsfullt.
Göteborg december 2106
Kunde inte låta bli att bifoga denna ganska ruggiga text från bilagan "Kalenderliv" i senaste numret av Göteborgs Fria Tidning:
"GÖTEBORG DECEMBER 2106: Prognosen för vintern utlovar riklig nederbörd, kraftiga sydliga och sydvästliga vindar. Stormen fällde i går det sista skyddade granskogsbeståndet i Götaland. Tråkigt, men vi kan glädja oss åt att det numera finns bokskogar ända upp i Haparanda. Varning utfärdas för förhöjt vattenstånd längs kusten och i alla vattendrag på grund av ovädret.
Det gula pulver som setts i rikliga mängder på länets åkrar är inte föroreningar utan ökensand som vindarna burit med sig från Medelhavsområdet.
Pollensäsongen förväntas börja i slutet av januari. Prognosen tyder på höga halter av björkpollen men också ek, bok och hassel."
Malin Pers och Helena Andersson
"GÖTEBORG DECEMBER 2106: Prognosen för vintern utlovar riklig nederbörd, kraftiga sydliga och sydvästliga vindar. Stormen fällde i går det sista skyddade granskogsbeståndet i Götaland. Tråkigt, men vi kan glädja oss åt att det numera finns bokskogar ända upp i Haparanda. Varning utfärdas för förhöjt vattenstånd längs kusten och i alla vattendrag på grund av ovädret.
Det gula pulver som setts i rikliga mängder på länets åkrar är inte föroreningar utan ökensand som vindarna burit med sig från Medelhavsområdet.
Pollensäsongen förväntas börja i slutet av januari. Prognosen tyder på höga halter av björkpollen men också ek, bok och hassel."
Malin Pers och Helena Andersson
Mitt CV inför 30-årsdagen
Jag sitter framför datorn, den enda fasta punkten i ett hem som långsamt faller sönder (bara bokstavligt talat förstås: mögel i duschen, stolar som går i bitar, räkningar som hopar sig, skivsamlingar som sakta urholkas...). Tänker på romanen som jag håller på och skriver, som jag föga metodiskt har filat på, lagt till och dragit ifrån, förkastat och imponerats av under nästan två år. Just nu går den under arbetsnamnet "Desperat"; jag tror det är en passande titel.
Jag håller på och skriver mitt CV, men det går inte så bra, kör fast där också. Nu ska vi se här:
På min 30-årsdag kommer jag att kunna visa upp:
10 diktsamlingar (bara en av dem, "Hur högt", har hittills blivit publicerad, det var år 2000 på Serum förlag) varav den senaste, "Allt står på spel", förstås är den jag själv gillar bäst;
en journalistutbildning vid Göteborgs universitet och en fil mag i litteraturvetenskap vid Lunds universitet plus en fjärdedels bibliotekarieutbildning vid Borås Högskola;
fem nummer av min kulturomstörtande tidskrift Ryska huset, utgiven sedan våren 2003;
en knappt inledd bana som skribent för Göteborgs Fria Tidning.
Det är alltså sammanfattningen av mitt yrkesliv hittills, kanske inte ägnad att imponera på några arbetsgivare in spe, men för min del har det varit några väldigt spännande och intressanta år. Det har mest handlat om förberedelser hittills, nu är det dags att omsätta alla dessa grejer i praktiken, vända upp och ner på allt. Jag kan inte bärga mig!
Jag håller på och skriver mitt CV, men det går inte så bra, kör fast där också. Nu ska vi se här:
På min 30-årsdag kommer jag att kunna visa upp:
10 diktsamlingar (bara en av dem, "Hur högt", har hittills blivit publicerad, det var år 2000 på Serum förlag) varav den senaste, "Allt står på spel", förstås är den jag själv gillar bäst;
en journalistutbildning vid Göteborgs universitet och en fil mag i litteraturvetenskap vid Lunds universitet plus en fjärdedels bibliotekarieutbildning vid Borås Högskola;
fem nummer av min kulturomstörtande tidskrift Ryska huset, utgiven sedan våren 2003;
en knappt inledd bana som skribent för Göteborgs Fria Tidning.
Det är alltså sammanfattningen av mitt yrkesliv hittills, kanske inte ägnad att imponera på några arbetsgivare in spe, men för min del har det varit några väldigt spännande och intressanta år. Det har mest handlat om förberedelser hittills, nu är det dags att omsätta alla dessa grejer i praktiken, vända upp och ner på allt. Jag kan inte bärga mig!
En besvärjelse för år 2006
Det här årets början markerar starten för en ny sorts revolution - den substantiella skönhetens revolution. Allt gammalt, sunkigt, fjantflabbigt, kasst, osmält och nervöst stryks härmed bort som svett ur pannan.
Våren har börjat - ovanligt tidigt i år.
Detta är en besvärjelse och kan alltså inte snackas bort med förnuftsbaserade argument.
Om jorden nu, som det verkar, kommer att gå under i mars 2006, gäller det att handla snabbt, och handla rätt!
Våren har börjat - ovanligt tidigt i år.
Detta är en besvärjelse och kan alltså inte snackas bort med förnuftsbaserade argument.
Om jorden nu, som det verkar, kommer att gå under i mars 2006, gäller det att handla snabbt, och handla rätt!
Du tror du kuvar mig, Kulturråd?
Mina föräldrars bröllopsresa gick till Andalusien. Det var 1973. Jag drömde om Andalusien när jag var liten, Andalusien med ständig sol, apelsinträd, tjurfäktningsarenor sprängfyllda med aficionados, barer som man kunde börja frekventera och ganska snabbt bli stamgäst och señor Simonson...
Jag tjuvläste pappas resedagbok från bröllopsresan, kommer ihåg en passage från en tågresa: "En fjäril med vackra färger fladdrar förbi och stannar till ett ögonblick utanför tågfönstret. Cecilia blir förtjust."
Jag tjuvläste pappas resedagbok från bröllopsresan, kommer ihåg en passage från en tågresa: "En fjäril med vackra färger fladdrar förbi och stannar till ett ögonblick utanför tågfönstret. Cecilia blir förtjust."