Childe Jakob

Jag skrattade och grät om vartannat när jag läste en "lyrik"-recension i DN i dag. Ett par utdrag:

"Den som ger sig in i Agneta Enckells "innanför/utanför" möter en inte alldeles lättforcerad språkterräng, präglad av stup, gungflyn och sprickor. Enligt bokens ena undertitel handlar det om "4 olika sätt att närma sig ett landskap". När man väl ser sig om i textens inre finner man att den är strängt komponerad. Boken har anlagts enligt en matematisk formel som även fungerar som dess andra undertitel:
((1+)3 x 13 + (1+)13).
I sig är dessa omständliga angivelser knappast någon försäkran om att poesi ska gro mellan pärmarna (skojar du? Min anm.). Men de fyra partierna svarar mot talseriens lika många enheter och dikterna bygger genomgående på permutationer av 1, 3 och 13, samt summorna 4 och 14. Med andra ord: måtten är beräknade, fast landskapet skiftar (ahaaa! min anm.) /.../
Den matematiska vägledningen till trots känner man sig stundom utanför i Enckells bok. Mycket förblir otillgängligt. Men till avancerade textterränger hör att man inte behöver fatta allt för att erfara något. Enckell söker det snedstreck som visar vad världen och obegripligheten delar. Kalla det poesins division."

Okej, då har vi väl nått botten av vad en konstform på fallrepet kan prestera när det gäller att utestänga sina läsare. Eller vad blir nästa steg, en ren matematisk talserie? Andragradsekvationer? Det skulle antagligen bli bra recensioner i alla fall.
Vi måste riva detta för att få ljus och luft!

Fin sommarstad, absolut. Havet kluckade alldeles intill husknutarna, i centrum var den gamla bebyggelsen bevarad, vädret var vackert och människorna log mot varandra. Men under ytan lurade något obehagligt.
Idyllen i Kalmar var sannerligen bedräglig. I nästan varje gathörn satt propagandaaffischer för Nationalsocialistisk front (No less! Här mesas det inte med propaganda för SD eller ND, rena nazister ska det vara). Den mest motbjudande affischen föreställde en ovanligt ondsint neger som la sin stora svarta hand på en blond oskyldig flickas kind. Hon såg klädsmat orolig ut och man föreställde sig hur den mörka handen skulle lämna ett smutsigt spår efter sig, omöjligt att tvätta bort.
"Stoppa det demokratiska folkmordet" stod det på affischerna och jag fick tänka till ett ögonblick för att inse att det var Sveriges (ytterst generösa förstås) invandringspolitik som avsågs. Ovärdiga element i samhället utrotar alltså långsamt den vita rasen, är väl tanken. Fullständigt otroligt att en grupp som kallar sig nationalsocialister ens har mage att använda begreppet folkmord i det här sammanhanget! 
På en affisch hade någon klottrat i tusch: "Hitler var en otäck jävel. Ni också!" och jag andades ut lite när jag såg det.
Enligt Ylva ser man skinheads lite då och då, både i Kalmar och i det lilla Nybro utanför stan där hon har sitt sommarjobb.
Några skinheads såg jag inte till under mitt korta besök, men däremot märkte jag av en oproportionerlig förekomst av förståndshandikappade och lågbegåvade människor. De tycktes stirra på mig överallt, i affärer, på kaféer, på gatorna... en medelålders kvinna med hängbröst ända ner till naveln innanför den fläckiga t-shirten, en man med stelt stirrande blick som pratade för sig själv inne på kaféet, en annan som inte förstod sig på nummerlappssystemet på ett konditori varför han hela tiden missade sitt nummer och gnällde på kassörskan med entonig röst när hon hoppat över honom två gånger.
Ylva berättar att det ofta kommer utvecklingsstörda till hennes tandläkarmottagning i Nybro, hon föredrar dem framför de "normala" eftersom de inte är några viktigpettrar som mästrar henne. fast ibland har de ju tvångsföreställningar... men nu börjar jag närma mig sekrettesbrott.
Men märkligt är det - man vill ju inte dra några förhastade slutsatser, men... inavel...?

Juli 2005

Den här dagen som just skulle börja skulle komma att öppna upp en ny värld för mig, en värld jag drömt om men aldrig riktigt blivit insläppt i. I ett mail berättade Richard om Barcelona, om sena nätter på väg ingenstans, knarkare och prostituerade, nätter då tiden stod stilla, och invävt i det han berättade fanns Bukowski, Burroughs... jag fyllde i det outsagda med mina egna funderingar och fantasier.
Jag var bara antingen nedstämd eller upptrissad. Långa stunder av melankoli och sorg följdes av glädje, energi och inspiration, alltsammans mycket intensivt på ett sätt som jag inte känt på flera år. Jag var extremt mottaglig för intryck.

Men inget i den nya litteraturen, eller något de nya proffstyckarna skrev i sina krönikor och bloggar kunde riktigt engagera mig. Jag sökte något tidlöst, något som förenade oss i stället för att separera oss, och jag visste att jag säkerligen inte skulle finna det här.
I den här tiden fanns det ingen möjlighet att ställa sig utanför det etablerade samhället som avfälling, någon som inte följde ett bestämt mönster och därför blev fördömd. Allt var som upplöst, alla rebelliska statements hade frusit i en pose och var redan institutionaliserade och den enda som i bästa fall upprörde människor var att man hade en attityd som blivit urmodig.

Men jag kände något annat växa inom mig, det vibrerade, något måste komma ut, och jag tror att folk såg det och vissa drogs till det, andra stöttes bort.
Vibrationerna kunde slå lock för folks öron, de kunde spräcka glas, föröda skogar och städer. och de lockade till sig människor som gav ifrån sig liknande vibrationer.

Jag försökte söka jobb och vara entusiastisk och användbar medan min arbetsmoral samtidigt eroderades bort. Eftersom inte många numera lever för popmusik och poesi och tar det skrivna eller sjungna ordet på allvar och ad notam så kanske det är svårt att förstå att jag gjorde just det.
Morrissey sjöng "I never had a job because I never wanted one", Henry Miller berättade om hur han lämnar allt, säger upp sig och sticker till Paris där han lever utsvävande, ljuger, tigger, snyltar... och till slut lyckas nå sitt mål - att inrätta livet precis som han vill ha det.

Jag har fallit för grupptrycket och har nu en egen blogg.
Jag vet att jag sagt några gånger med emfas att jag aldrig skulle göra det, men det brukar vara så när jag är på väg att göra något som jag är lite tveksam till. Kommer t ex ihåg att jag talade mig varm för särboskapet innan jag flyttade ihop med C. Jag lyckades tömma ett helt rum på en fest genom att prata högre och högre och överrösta alla andra. Hänvisade nog t o m till ”Det går an”. Ack, hemska ungdom. Men i backspegeln hade jag ju trots allt rätt den gången, åtminstone i fallet med C. Nu bor jag i stället med Y, och det funkar desto bättre. Så kanske ska jag ge upp mitt motstånd även mot bloggandet? 
Kommer det att funka att föra en offentlig dagbok? I mina bloggfientliga utläggningar har jag hävdat att en dagbok aldrig kan bli lika bra om man skriver för en publik. Intima förtroenden, svagheterna, funderingarna som inte leder någonvart och som inte går att sätta någon klatschig rubrik på, vart tar de vägen?
Jag får väl helt enkelt se den här bloggen som ett komplement till min hemligare dagbok som jag kommer att fortsätta föra, och ibland kanske det sipprar över något därifrån och hit. Jag är helt enkelt lite sugen på att få respons på mina funderingar om högt och lågt, och kanske diskutera med människor jag inte känner om intressanta ting. Då så, tärningen är kastad!
Och bloggens rubrik då? Tja, jag är inne i en period då den engelska romantiska poesin är viktig för mig, och då jag är ute på för mig djupt vatten här har jag bestämt mig för att lord Byron, med sitt aldrig sviktande självförtroende ska bli den här bloggens beskyddare. Så de som muckar med mig, muckar med lord Byron (men låt för fan inte det avskräcka er!). 

Välkommen till min blogg!