Nattarbete

Juli 2005

Den här dagen som just skulle börja skulle komma att öppna upp en ny värld för mig, en värld jag drömt om men aldrig riktigt blivit insläppt i. I ett mail berättade Richard om Barcelona, om sena nätter på väg ingenstans, knarkare och prostituerade, nätter då tiden stod stilla, och invävt i det han berättade fanns Bukowski, Burroughs... jag fyllde i det outsagda med mina egna funderingar och fantasier.
Jag var bara antingen nedstämd eller upptrissad. Långa stunder av melankoli och sorg följdes av glädje, energi och inspiration, alltsammans mycket intensivt på ett sätt som jag inte känt på flera år. Jag var extremt mottaglig för intryck.

Men inget i den nya litteraturen, eller något de nya proffstyckarna skrev i sina krönikor och bloggar kunde riktigt engagera mig. Jag sökte något tidlöst, något som förenade oss i stället för att separera oss, och jag visste att jag säkerligen inte skulle finna det här.
I den här tiden fanns det ingen möjlighet att ställa sig utanför det etablerade samhället som avfälling, någon som inte följde ett bestämt mönster och därför blev fördömd. Allt var som upplöst, alla rebelliska statements hade frusit i en pose och var redan institutionaliserade och den enda som i bästa fall upprörde människor var att man hade en attityd som blivit urmodig.

Men jag kände något annat växa inom mig, det vibrerade, något måste komma ut, och jag tror att folk såg det och vissa drogs till det, andra stöttes bort.
Vibrationerna kunde slå lock för folks öron, de kunde spräcka glas, föröda skogar och städer. och de lockade till sig människor som gav ifrån sig liknande vibrationer.

Jag försökte söka jobb och vara entusiastisk och användbar medan min arbetsmoral samtidigt eroderades bort. Eftersom inte många numera lever för popmusik och poesi och tar det skrivna eller sjungna ordet på allvar och ad notam så kanske det är svårt att förstå att jag gjorde just det.
Morrissey sjöng "I never had a job because I never wanted one", Henry Miller berättade om hur han lämnar allt, säger upp sig och sticker till Paris där han lever utsvävande, ljuger, tigger, snyltar... och till slut lyckas nå sitt mål - att inrätta livet precis som han vill ha det.


Kommentarer:
Postat av: Martin

Är det möjligt att lämna allt och börja om fran tystnaden?

Är det praktiskt genomförbart att säga upp sig, fara ut pa äventyr och ljuga, tigga, snylta tills man skaffar sig den tillvaro man vill ha?

Vilka är de bästa strategierna för att aterfa känslan av äventyr som omvälvde en under barndomens sejourer i "det farliga landet" , eller under ungdomens lajvsessions?

Hur ska man som smabarnsfar och heltidsarbetande lantagare undslippa de lebemannsfientliga rutiner som kopplar greppet om ens tillvaro?

Bilden tycks bli alltmer komplicerad.

Broder, lat mig till en början uttrycka min djupaste sympati för Lord Byron, och lat mig sedan fran detta ga vidare in i skymningslandet där möjligheterna ateruppstar.

Skymningssökarnas brödraskap vill fanga äventyret pa nytt, genom en blandning av fantasi, taktkänsla och handlingskraft. Jag skickade dig ett par korta texter som redogjorde för de grundläggande teoretiska och teologiska principerna för skymningssökandet.

Historieberättande är en essentiell del av äventyret. Sartre skrev nagonstans (i "Äcklet" tror jag) att ingenting tycks fa äventyrliga konturer innan man berättar om det.

Vardagliga platser är till bristningsgränsen fyllda av historier. I skymningen ser man dem bäst.

Läs mina reflektioner kring Skymningssökandet och Fagelskrämman och skicka din respons. De finns dessvärre bara pa spanska men lingvist och Mexicovivör som du är (tänker ofta pa "Y Tu Mamá También" - en utmärkt film - när jag försöker skapa mig en bild av dina dagar i Oaxaca) lär du inte ha nagra problem med förstaelsen.

Natten faller...

2005-07-28 @ 21:49:24
Postat av: Jakob

Martin, he he, mycket trevligt att du tittade in och skrev vidare om detta. Jag ska läsa om Fågelskrämman och Crepusculo-manifestet under natten. Jag jobbar på handikappboendet en del nätter den här månaden. Just när det gäller de som bor här i sina små lägenheter, är det slående vilka märkliga liv de haft och har. Sekretessen förbjuder mig att gå närmare in på detta, men det har varit mycket förtryck och ibland ren misshandel. Detta är de av sin egen natur förhindrade att berätta om, men det står i deras arkiv. Grymt udda livshistorier som man kan sitta och läsa om i deras pärmar.
Lämna allt - jag vet inte, är det önskvärt ens? Många går under på kuppen, som Paul Andersson, som jag just nu läser mycket om och av. Han ville i Rimbauds anda skjuta ifrån sig alla samhällets normer och regler, och så underkastade han sig i stället ett narkotikamissbruk som till sist tog livet av honom vid 40 års ålder eller så. Knappast ett värdigt alternativ - men vilken poesi han hann skapa! Och hans biografi är oerhört fängslande läsning.


Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback