Den nya spännande poesin
Jag skrattade och grät om vartannat när jag läste en "lyrik"-recension i DN i dag. Ett par utdrag:
"Den som ger sig in i Agneta Enckells "innanför/utanför" möter en inte alldeles lättforcerad språkterräng, präglad av stup, gungflyn och sprickor. Enligt bokens ena undertitel handlar det om "4 olika sätt att närma sig ett landskap". När man väl ser sig om i textens inre finner man att den är strängt komponerad. Boken har anlagts enligt en matematisk formel som även fungerar som dess andra undertitel:
((1+)3 x 13 + (1+)13).
I sig är dessa omständliga angivelser knappast någon försäkran om att poesi ska gro mellan pärmarna (skojar du? Min anm.). Men de fyra partierna svarar mot talseriens lika många enheter och dikterna bygger genomgående på permutationer av 1, 3 och 13, samt summorna 4 och 14. Med andra ord: måtten är beräknade, fast landskapet skiftar (ahaaa! min anm.) /.../
Den matematiska vägledningen till trots känner man sig stundom utanför i Enckells bok. Mycket förblir otillgängligt. Men till avancerade textterränger hör att man inte behöver fatta allt för att erfara något. Enckell söker det snedstreck som visar vad världen och obegripligheten delar. Kalla det poesins division."
Okej, då har vi väl nått botten av vad en konstform på fallrepet kan prestera när det gäller att utestänga sina läsare. Eller vad blir nästa steg, en ren matematisk talserie? Andragradsekvationer? Det skulle antagligen bli bra recensioner i alla fall.
Vi måste riva detta för att få ljus och luft!
Det är talande att recensionen tycks rymma mer poesi än den bok som recenseras. Så är det ofta, och jag fnissade också när jag läste nämnda text.
Jo, han har ju ett snyggt sätt att komma runt det där med att det faktiskt är obegripligt.
Även obegriplighetsförsvararna från 40-talets lyrikdebatt skulle nog ställt sig väldigt frågande till de här matematiska beräkningarna.
Frågan är varför kritikerna alltid måste vara så servila gentemot sånt här? Och då letar jag efter mer psykologiska än mediekonspiratoriska förklaringar. Är det så enkelt som att man inte vill verka korkad eftersom alla andra tycks fatta och gilla? Lite kejsarens nya kläder?
"Dem matematiska vägledningen till trots känner man sig stundom utanför i Enckells bok". He he, jag börjar luta åt att hela recensionen är ironiskt menad. Aris Fioretos, var inte han som mest i smöret på 90-talet?
Kejsarens nya kläder, eller kejsarinnans, som jag brukade säga om ann jäderlund. Det kan stämma att fioretos smyger in ironi. Vad jag tror är han mera inne på mustigare saker, översatte Grünbein, osv.
Värre är väl personer som Anna Hallberg, Malte Persson, Jenny Tunedal. Maktspel, osv.
Anna Hallberg och Jörgen Gassilewski är leskiast anser jag. Deras barn kommer att bli ett språkmaterialistiskt monster som bara kommer att kunna prata med upphackade meningar, blandade med nonsens.
Och Daniel Sjölin, han är riktigt skum. Man undrar vad han sysslade med i somras för att få ta över Lyrikvännen, SVT:s Babel och DN:s kultursidas trånande kärlek.
Att de är gifta med varandra och således förökar sig - det är mkt allvarligt.
Perhaps this sounds a bit crude, men lever verkligen poesin? I annan form än som ackompanjemang till musik?
Kritiker som Walter Ong, i "From Orality to Literacy" menar att grunden till poesins död i västerlandet lades redan i mitten av 1000-talet före Kristus, med det skrivna sprakets intrang.
Borges, under en serie föreläsningar vid Harvard (tror jag) pa sextiotalet, ansag att den moderna poesin inte var mer än en patetisk spillra efter detta skeppsbrott och för länge sedan förlorat sin förmaga att kommunicera effektivt. Han rekommenderade en fusion mellan modern poesi (där han ocksa inkluderade musik) och episka narrativa strategier för att aterfa kontakten.
En brittisk antropolog (fan, jag glömmer alltid vad karln heter, är inte tillräckligt bra pa kalenderbitande, möjlighen hette han Milton nanting) shockades pa 1930-talet av serbiska vandrande barders otroliga minne när de reciterade "hemkörda" (dvs lokalt nedärvda) episka berättelser i versform under manga timmar i sträck. Vad som är intressant är att denna sorts populärpoesi bara tycks fungera i kretsar som aldrig var i kontakt med den "moderna civilisationen".
I dagens läge (och även gardagens i stor utsträckning)kommuniceras poesi till breda massor huvudsakligen i symbios med musik. En modern motsvarighet till musikaliteten i episk diktning fast kortare?
Det här later kanske som en självklarhet, men vilka nittonhundratalspoeter har blivit hjälteförklarade fran andra hall än det litteraturkritiska etablissemanget? Knappast figurer som Pound, Eliot, eller ens den publikfriande e.e.cummins. Finns det överhuvudtaget nagon modernistpoet som fortfarande "läses för nöjes skull" av andra än litteraturstudenter, kritiker och poeter?(Jag talar nu fran ett förvisso snävt WAS(P) perspektiv, men ni ser poängen.) Senare poeter? Möjligen Robert Frost. Jämför med den populära responsen pa typer som Dylan, Springsteen eller Cohen.
Namnen fran det svenska kulturetablissemanget som nämns i inläggen ovan g
...inläggen ovan ger en bild av hur nischad affären tycks vara i Sverige. Är detta namn som finns pa gemene mans ("lekmäns") läppar när man talar om poesi i Sverige? Vilken status har figurer som Evert Taube eller Ulf Lundell vid en jämförelse?
Fragan är hur "debatten" som har initierats här ska kunna bära frukt. Kan man kommunicera till folk utanför etablissemanget med poesi idag utan att ta till berättande diktningen och/eller musik som knep? Jag hoppas det. Förslag?
Det har inget egenvärde att kommunicera med folk utanför en relativt liten, upplyst krets. Den muntliga kulturens diktning förutsatte viss hemmastaddhet i motivsfärer, mytologi, lyssning, osv.
Hahaha!, så jävla roligt! Jag kastade en blick på recensionen och avfärdade den, jag måste sluta vara så slarvig.
Jakob förresten, jag tänkte på Strindberg och esplanadsystemet igår, hur visste du det?
Det där citatet fanns liksom i rummet och gav ifrån sig ett surrande, det var omöjligt att ta miste på dess kvalitet...
Nej, jag tänker ofta på Esplanadsystemet, eller åtminstone det där citatet. Det beror väl på att jag ofta läser DN:s kultursidor!
För att anknyta till det anonyma inlägget här ovan:
jag tror att det är mycket svårt att nå utanför den snäva kretsen av litteraturvetare och kulturredaktörer om man vill skriva poesi som är varken berättande eller musikalisk. Ser man på de poeter ur efterkrigstiden som faktiskt åtnjutit stor popularitet, som Lars Forssell, Paul Andersson, Tomas Tranströmer, Majken Johansson, Werner Aspenström, Sonja Åkesson, Bruno K Öijer (ja, här framåt 80-talet börjar listan tunnas ut lite), så ser man att de allesammans framgångsrikt kombinerar berättande och musikaliska kvalitéer. Lars Forssell är väl i särklass i musikaliskt hänseende, han skrev ju också många visor som bland annat Cornelis Vreeswijk sjöng in och fick väl en del popularitet den vägen. Paul Andersson och Bruno K Öijer har varit mycket skickliga på att iscensätta sig själva, skapa en farlig subversiv image, ungefär som rockstjärnor, och på det viset har de vunnit en stor publik. Sedan är ju deras poesi mycket suggestiv också, och fastnar i huvudet i små ramsor.
I dag har poeter som Marcus Birro och Daniel Boyacioglu försökt skapa sig en liknande subversiv image, men utan samma litterära framgång. Förklaringen kan väl ligga i att de är så upptagna med imagen att de glömmer (eller förmår inte) skriva om något annat än hur subversiva och anarkistiska de är, och det blir ju inte så kul att läsa om.
Är det Roberth Ericsson jag pratar med förresten?
Snarare än Roberth, alltsa.
Hmm.
Det ligger förvisso nagot i Anders kommentar kring de inre upplysta kretsarna. De är bade attraktiva (egenvärdet?) men elitistiska, till exempel signaturen ovan som bara Jakob kan första. Kul men med ett mycket begränsat "universellt" värde, eller hur man nu ska uttrycka saken. C.S. Lewis irriterade sig pa det fenomenet samtidigt som han drogs till det i essän "The Closed Circle" fran samlingen "Screwtape proposes a toast and other pieces". Intressant läsning, speciellt om man betraktar det i sin historiska kontext (Cambridge pa sextiotalet). Det är dock inte sa mycket ambitionen att kommunicera till en större krets som MÖJLIGHETEN till detsamma i den skrivna lyrikens medium som jag finner intressant i den här debatten. Vilken slags lyrisk text kan tilltala en bred publik utan musik eller berättande?
Kanske är det, som Anders menar, inte ens önskvärt.
Filmsprak? Skrivet manus omsatt till bild och ljud? Kan detta betraktas som skriven lyrik? T.e.x en dokumentär om naturens skiftningar utan mänsklig medverkan. (Inte heller här kommer man dock undan berättandet: skapelsemyten är kanske den äldsta av dem alla).
Anders: jo, visst har det ett egenvärde att kommunicera med folk utanför den upplysta kretsen. Men visst har du en poäng i att äldre tiders poeter förutsatte en viss bildning hos sina läsare. Det är bara det att den bildningen inte gick ut på att de hade gått samma skrivarkurs och läst samma språkmaterialistiska manifest från USA. Snarare fanns det en allmän förtrogenhet med gamla myter och historier, som du skriver, och det kan man sörja i dag. Den potentiella lyrikläsaren i dag är väl kanske en 16-årig pandaflicka som kan hela Morrisseys och Broder Daniels backkatalog, men i bästa fall har läst Bob Hansson i dikthänseende. Och då gäller det ju att snärja denna potentiella lyrikläsare, och då kan man inte komma dragande med nån sorts matematiskt uträknade "textterränger". Hur gör man då i dag för att både nå ut och samtidigt inte bli banal? Det är bara att gå till sig själv - skulle jag vilja att man reciterade Agneta Enckell på min begravning? Hade jag börjat med poesi om den enda inspiration som stod till buds var OEI:s språkexperiment? Skulle jag vilja, om jag gav ut en diktsamling, att någon utöver ett antal studenter på Litterär gestaltning i Göteborg skulle läsa den och nicka instämmande eller protestera vilt?
Mitt svar på om det är önskvärt att nå utanför den inre kretsen är ett rungande ja!
enckell har säkert skrivit något som passar på min begravning!
det som fick mig att börja med poesi var »Karawane« av Hugo Ball.
Ja, dadaismen är ju experimentell på ett grymt extrovert sätt, Hugo Ball ville ju verkligen nå ut och visst smittas man av glädjen i det de sysslade med även om det var en återvändsgränd. Dadaismen står ju också för ett uppror mot det konforma, bekväma i litteraturen och samhället, vilket man knappast kan säga att samtidens knappologiska språkexperiment gör. På den tiden var ju det ett sätt att nå ut, men det funkar inte i dag. Ingen förfasar sig eller chockas i dag över att man skriver som Anna Hallberg, snarare blir man uttråkad.
Det som fick mig att börja med poesi (från början!)var för övrigt en kombination av Majakovskij, Gustaf Fröding och Edith Södergran. Inte så originellt kanske, men så var det. Jag skickar frågan vidare - vem var det som fick er att börja med poesi?
Vad minns vi idag av det tidiga 1900-talets poesi? Den rimmade, lättillgängliga versen – eller den brustna, språkmedvetna, ifrågasättande, omkullkastande, ikonoklastiska?
Och vilken sida gick segrande ur obegriplighetsdebatten under 40-talet? Och varför?
Att skylla OEI för något slags korrumperande elitism är lika meningslöst som att tro att det populära och det tillgängliga - the easy beat with a rhythm - är lika med automatisk kvalitet.
Att fråga sig vad "vi" minns av det tidiga 1900-talets poesi är väl att ha en lite förenklad syn på litteraturen. Frågan är vilka "vi" är? Och varför "vi" väljer att minnas endast vissa delar av litteraturhistorien, det som brukar kallas för kanon? (en intressant koppling till detta kan vara att fråga sig varför "vi" inte minns så många kvinnliga författare genom litteraturhistorien)
Den rimmade versen är inte per automatik lättillgänglig och enkel - läs Hjalmar Gullberg eller nämnde Lars Forssell t ex.
Vilken sida som gick "segrande" ur obegriplighetsdebatten är jag ganska ointresserad av. Jag står gärna på förlorarsidan om det är så att de står för ideal som jag sympatiserar med. Men jämför man obegriplighetsförespråkarnas alster från 40-talet med OEI-maffians textterränger så råder det kanppast några tvivel om att de förra producerade enormt mycket mer tillgänglig och engagerande poesi. De skrev för en bred publik, vilket knappast OEI-arna gör. Jag läste Anna hallbergs Friktion härom dagen för att göra en parodi på den, och en mer meningslös bok har jag sällan hållit i mina händer. Vad vill hon ha sagt?
Jag är absolut ingen "alla kan tralla"-förespråkare. För att förenkla det hela: Dikt bör skrivas med eftertanke, den bör vilja något, och i mitt tycke bör den ha lyriska, suggestiva element. Att det populära och tillgängliga inte är lika med automatisk kvalitet trodde jag var så självklart att det knappast behövde skrivas.
3svumj3qrtn3rbv ibpze5zk0o0b x8ge92zra2id
Oj, denna debatt tycks något nedklippt!? Finns den i sin helhet?