Matthew Santos for president
Eftersom jag slaviskt följde TV-serien Vita huset och faktiskt blev genuint lycklig när det till slut visade sig att Matthew Santos vann presidentvalet i serien, blir jag nu lika lycklig när jag läser i The Guardian att manusförfattarna baserade figuren på den unge Barack Obama, som då ännu inte blivit guvernör i Illinois.
I serien börjar Santos som outsidern som ställer upp mot den berömda kandidaten som stått vid den populäre demokratiske presidentens sida. Det finns tvivel rörande hans brist på erfarenhet och hans förmåga att övertyga folk om att stödja en icke-vit kandidat. Men hans retoriska förmåga, hans energi och löftet om något nytt i amerikansk politik, gör att han äter upp det försprång som hans från början övermäktiga motståndare haft. På alla punkter har detta kommit att stämma på Barack Obama.
Och TV-seriens Arnold Vinick är ju inte heller helt olik John McCain. Så, folks, det verkar som om valet redan är avgjort, och det för flera år sedan. Låt oss hoppas att verkligheten kommer att imitera dikten.
Vad vita människor tycker
Det har på kultursidorna, framför allt usla sådana som t ex Expressens, blivit mer och mer populärt med svepande generaliseringar av ibland gigantiska grupper i samhället. Som det här med "medelklassen", som är ett invektiv man drämmer i huvudet på allsköns politiker, konstnärer, till och med näringslivsdirektörer. Kallar man någon medelklass förstår man att denne sagt något förgripligt, ofta oklart på vilket sätt - det har inte skribenten hunnit, orkat eller kunnat formulera. Men lite så här: De gillar dekorativ konst, slow food, har välvilligt liberala politiska idéer, reser till Italien på semestern, ystar kanske sin egen ost osv. Detta är förstås dumt och dåligt enligt de ambitiösa skribenterna. Men låter det inte misstänkt likt - överklassen?
Begreppet överklass har de senaste åren fått stryka på foten och det framstår nästan som om både överklassen och underklassen helt försvunnit i det moderata arbetarpartiets Sverige. Men ta inte miste - nog lever de kvar i högönsklig välmåga respektive oönskad misär. Medelklassen är väl rätt svår att definiera och kan bestå av allt mellan låt oss säga personalchefer på Volvo och politiska tjänstemän, tidningsredigerare eller IT-tekniker. Svårt att säga vad de har gemensamt i åsikter och smak. Men ändå betraktas medelklassen rutinmässigt som någon sorts elit.
Arbetarklassen har det väl rätt väl förspänt i jämförelse. En klasskamrat från högstadiet gick Fyraårig Teknisk linje på gymnasiet (samtidigt som jag själv gick Humanistisk linje), och efteråt fick han jobb direkt på Saab, och 26000 i månadslön. Mitt under brinnande ekonomisk kris. Själv började jag läsa på universitetet och nu har jag fem års studieskulder och 18500 i månadslön. Senaste kvalificerade "jobbet" jag sökte var som frilans på en kultursida för ett par månader sedan. Trots att jag har journalistutbildning, fil mag i litteraturvetenskap och tio års erfarenhet av tidskriftsarbete, fick jag inte ens ett mail tillbaka. Tillhör jag då någon sorts elit? Knappast. Hade jag varit listigare när jag var 16 skulle jag ha satsat på fyraårig Teknisk för att glida in i arbetarklassen, eller Samhäll med internationell inriktning på Samskolan för att glida in i överklassen.
Jag tänker på detta när jag läser om en amerikan vars blogg heter Stuff white people like - nu är det alltså jordens befolkning med s k vit hudfärg som man generaliserar kring! Vi har redan importerat det sjukt rasistiska (åt båda håll) begreppet "White trash", så därifrån är kanske inte steget långt till att också här i Sverige börja tala om smak och åsikter bland "vita" svenskar i stället för medelklassen. Bara ännu en liten glidning, ännu en liten eftergift åt förenklandet och fördummandet av det offentliga samtalet.
I dag gör jag för övrigt min sista dag på skolbiblioteket och går därmed från arbetarklass till underklass, åtminstone i ekonomiskt hänseende. Å andra sidan åker jag snart till San Fransisco och intervjuar Obama-anhängare och bokhandelsbiträden - jävligt medelklass! Eller är det överklass? Vit är jag åtminstone, i alla händelser. Och har ett svenskt namn, annars hade jag ju varit fullständigt körd på arbetsmarknaden. Men det är en helt annan och ännu sjukare historia.
Begreppet överklass har de senaste åren fått stryka på foten och det framstår nästan som om både överklassen och underklassen helt försvunnit i det moderata arbetarpartiets Sverige. Men ta inte miste - nog lever de kvar i högönsklig välmåga respektive oönskad misär. Medelklassen är väl rätt svår att definiera och kan bestå av allt mellan låt oss säga personalchefer på Volvo och politiska tjänstemän, tidningsredigerare eller IT-tekniker. Svårt att säga vad de har gemensamt i åsikter och smak. Men ändå betraktas medelklassen rutinmässigt som någon sorts elit.
Arbetarklassen har det väl rätt väl förspänt i jämförelse. En klasskamrat från högstadiet gick Fyraårig Teknisk linje på gymnasiet (samtidigt som jag själv gick Humanistisk linje), och efteråt fick han jobb direkt på Saab, och 26000 i månadslön. Mitt under brinnande ekonomisk kris. Själv började jag läsa på universitetet och nu har jag fem års studieskulder och 18500 i månadslön. Senaste kvalificerade "jobbet" jag sökte var som frilans på en kultursida för ett par månader sedan. Trots att jag har journalistutbildning, fil mag i litteraturvetenskap och tio års erfarenhet av tidskriftsarbete, fick jag inte ens ett mail tillbaka. Tillhör jag då någon sorts elit? Knappast. Hade jag varit listigare när jag var 16 skulle jag ha satsat på fyraårig Teknisk för att glida in i arbetarklassen, eller Samhäll med internationell inriktning på Samskolan för att glida in i överklassen.
Jag tänker på detta när jag läser om en amerikan vars blogg heter Stuff white people like - nu är det alltså jordens befolkning med s k vit hudfärg som man generaliserar kring! Vi har redan importerat det sjukt rasistiska (åt båda håll) begreppet "White trash", så därifrån är kanske inte steget långt till att också här i Sverige börja tala om smak och åsikter bland "vita" svenskar i stället för medelklassen. Bara ännu en liten glidning, ännu en liten eftergift åt förenklandet och fördummandet av det offentliga samtalet.
I dag gör jag för övrigt min sista dag på skolbiblioteket och går därmed från arbetarklass till underklass, åtminstone i ekonomiskt hänseende. Å andra sidan åker jag snart till San Fransisco och intervjuar Obama-anhängare och bokhandelsbiträden - jävligt medelklass! Eller är det överklass? Vit är jag åtminstone, i alla händelser. Och har ett svenskt namn, annars hade jag ju varit fullständigt körd på arbetsmarknaden. Men det är en helt annan och ännu sjukare historia.
"So young"
Jag blev så sorgsen när jag förstod (alldeles nyligen faktiskt) att Suedes fantastiska låt "So young" i själva verket handlar om något så opoetiskt och idiotiskt som att skjuta i sig heroin. "Let´s chase the dragon" är en omskrivning för hur det känns när heroinet virvlar in i blodet och skapar en känsla av eufori. Och jag som trodde att det var ungdomens yra euforiska stämningar det handlade om. Jag är faktiskt riktigt besviken. Det här var en låt som, tillsammans med de övriga på Suedes två första skivor, var viktig för min tidiga ungdom, från 1993 och fram till kanske 1998 eller så, när Brett Anderson hade jagat draken lite för flitigt och Suede började bli riktigt trista.
Because we´re young
because we´re gone
we´ll scare the skies
with tiger´s eyes, oh yeah
So young, so gone
let´s chase the dragon, oh...
Det ser kanske inte så märkvärdigt ut i tryck. Men lyssna på hur Brett Anderson fraserar texten, hur han verkligen sjunger ut, hur Bernard Butlers stilfulla gitarrspel elegant ramar in de här raderna, så får ni receptet på hur man fullständigt förför en indiegeneration som sedan tio år senare skulle rodna så fort gubbrockbandet Suede kom på tal.
För mig har ingenting fortfarande i musikväg lyckats bräcka känslan av att sitta med Dog man star och Suede i hörlurarna på färjan från Aten ut till de gungande öarna som skulle rycka mitt liv ur den behagliga slummer det dittills hade befunnit sig i, ur skolans trygga famn in i ett moras av hopp och tvivel, misslyckande och framgång, svält och extas. Och Suede, liksom även Stone Roses och The Smiths, utgjorde soundtracket under den sommaren. De låtarna har fastnat för alltid i minnet och kommer aldrig att raderas. Jag kan dem alla utantill och kommer förmodligen att stå och skråla "Because we´re young, because we´re gone" timme efter timme på äldreboendets karaokekvällar år 2060.
Because we´re young
because we´re gone
we´ll scare the skies
with tiger´s eyes, oh yeah
So young, so gone
let´s chase the dragon, oh...
Det ser kanske inte så märkvärdigt ut i tryck. Men lyssna på hur Brett Anderson fraserar texten, hur han verkligen sjunger ut, hur Bernard Butlers stilfulla gitarrspel elegant ramar in de här raderna, så får ni receptet på hur man fullständigt förför en indiegeneration som sedan tio år senare skulle rodna så fort gubbrockbandet Suede kom på tal.
För mig har ingenting fortfarande i musikväg lyckats bräcka känslan av att sitta med Dog man star och Suede i hörlurarna på färjan från Aten ut till de gungande öarna som skulle rycka mitt liv ur den behagliga slummer det dittills hade befunnit sig i, ur skolans trygga famn in i ett moras av hopp och tvivel, misslyckande och framgång, svält och extas. Och Suede, liksom även Stone Roses och The Smiths, utgjorde soundtracket under den sommaren. De låtarna har fastnat för alltid i minnet och kommer aldrig att raderas. Jag kan dem alla utantill och kommer förmodligen att stå och skråla "Because we´re young, because we´re gone" timme efter timme på äldreboendets karaokekvällar år 2060.