Den vita gudinnan
Jag har nu åter införskaffat ett exemplar av Robert Graves The White Goddess, denna kombination av poetik, poetisk historik och mysticistisk urkund. Det är det tredje exemplaret jag köper, de andra två har båda försvunnit under mystiska omständigheter, faktiskt har jag ingen aning om var, när eller hur.
Kanske är det mitt eget undermedvetna som försöker hjälpa mitt sensitiva jag genom att göra sig av med boken, för som Graves själv varnar i inledningen:
"But it is only fair to warn readers that this remains a very difficult book, as well as a very queer one, to be avoided by anyone with a distracted, tired or rigidly scientific mind."
Som en vän till mig fick tragiskt erfara för några år sedan, så är det lätt att dras in i Graves mytiska labyrinter men svårt att hitta vägen ut därifrån.
Clemens Altgård hade tveklöst förläst sig på Graves när han i en studie av Bruno K Öijers "Giljotin" tyckte sig se spår av Den vita gudinnan överallt i diktsamlingen, till exempel följande rader:
03.00
lägger hon
vit frukt
i brevlådorna
Men jag tar risken och slår åter upp boken där jag slutade senast, den gången var det på ett café i Greenwich Village, och kapitelrubriken lyder: The Tree Alphabet.
Den boken är det bästa som skrivits om man älskar poesins väsen. Saknar dig, kamrat.
Altgårds exempel är ju helskönt. Frukten är vit, aha!
La Diosa Blanca... Till och med min svärfar, professor i fysik, skaffade boken men gav snart upp, kanske efter att ha läst inledningen. Jag själv kom lite längre men tröttnade på Graves knastertorra stil. Han är ju så satans allvarlig, mannen. Men jag borde nog göra ett nytt försök... Jag har fått för mig att jag borde gilla karln, trots att hans poesi från första världskriget är så hopplöst cynisk (medan Wilfred Owen kom förbi det där). "Good-bye to All That" var förstås en skrupelfri skildring av en edvardiansk uppfostran som är festlig att läsa. Och mannens tillbakadragna liv på Mallorca eller var det nu var tycktes ha sin charm, ett slags flykt undan den kontinentala apokalypsen för att studera densamma från ett annat perspektiv.
Apropå temat i Graves bok rekommenderar jag annars David Abrams "The Spell of the Sensuous: Perception and language in a more than human world". Abrams dissar det fonetiska alfabetet för att det gjorde slut på människans intuitiva och transcendentala relation till den naturliga världen. Owen Barfield är i "Poetic Diction" inne på samma spår, fast han hyllar metaforer för att de bevisar männisdkans berikande inflytande på den naturliga världen genom en "multiple effoliation of creation".
Jakob, Anders: ge mig en kort syntes av The White Goddess och berätta varför jag borde göra ett nytt försök.
Nörd-nytt: Vi har fått en fjärde medlem i vår lilla Mutant-grupp och kan snart köra igång! Hurra!
Nu är jag tillbaka här. Jag har sysslat med allt annat än bloggen på sistone och beklagar min brist på aktivitet. Men i dag kan det bli lite bot och bättring.
The White Goddess: ja, onekligen kan det bli lite torrt och överdivet allvarligt i sina stycken, särskilt i de långa utläggningarna om de iriska bokstävernas proveniens. Men bokens storhet ligger för mig i att Graves som få lyckas gifta ihop mytologi och historia med poesins utveckling, och han hittar helt egna linjer i denna syntes som jag finner uppfriskande och inspirerande. Just de stora anspråken tycker jag känns som ett välbehövligt motgift i en tid då poesin monterats ner till mindre än ett trevligt tidsfördriv.
Vi har bokat in onsdag för nya drabbningar i Mos Mosel!