Childe Jakob

Historien om västerlandets undergång och mannen som stod bredvid med ett leende. (c) Jakob Simonson

Mutant är inte fy skam i sammanhanget!

Nej, det har ju med ämnet att göra, efter katastrofen så att säga.

Jag har inte läst Spengler och borde därmed hålla käft. Men har inte det civilisationskritiska tankegodset ändå förädlats sen mellankrigstiden, kokats ner i nya brygder av globalisering, vetenskap, humanism och konsumism. Det finns alltid allmänmänskliga aspekter på vårt beteende och vår natur som är tidlösa, men civilisationer är per definition samtida. Så om vi nu inte har några andra att krama än Spengler och Benjamin, båda med likstanken kvar i sina näsor efter första världskrigets skyttegravar, så blir jag lite orolig över själva Tänkandet. Jag hade under några år på 80- och 90-talen Georg Henrik von Wright som husgud, men när jag bläddrat honom på senare år känns han faktiskt lite mossig. Spenglers framtida krambjörn borde väl vara här nu.

En mer modern filosof är Arne Naess, som grundade ekosofin och vars idéer jag gillar mycket.
Naess formulerar en plattform för ekologisk verksamhet i åtta punkter:

Livskraften hos mänskligt och icke mänskligt liv på jorden har ett inneboende värde. Värdet av icke mänskliga livsformer är oberoende av nyttan dessa kan ha för inskränkta mänskliga syften. Med icke mänskligt liv menar han t.ex. flodsystem, landskap och ekosystem.

Rikligheten och mångfalden av livsformer har ett eget värde och bidrar till livskraften hos mänskligt och icke mänskligt liv på jorden. Enkla, lägre och primitiva arter av växter och djur bidrar i hög grad till rikligheten och mångfalden av livsformer. De har ett värde i sig och är inte bara steg mot så kallade högre och rationellare livsformer.

Mänskligheten har ingen rätt att reducera denna riklighet och mångfald utom för att tillfredsställa vitala behov. I ett rikt land med en hög levnadsstandard kan man inte försvara valjakt för att rädda valjägarnas inkomster. Bibehållandet av valjägarnas inkomster, menar Naess, uppfyller inte kravet på vitala behov.

Nuvarande mänskliga störningar i den icke mänskliga världen är svåra och situationen försämras snabbt. Kampen att bevara och utöka vildmarksområden eller andra orörda områden måste fortsätta och också fokuseras på att bevara fungerande bio- och ekosystem.

Livskraften hos mänskligt liv och kulturer är förenlig med en påtaglig minskning av jordens befolkning. Livskraften hos icke mänskligt liv på jorden kräver en sådan befolkningsminskning. Denna begränsning av befolkningen kommer att ta tid. Tillfälliga lösningar måste därför utvecklas. Tekniska och ekonomiska förändringar ger dock inte tillräckligt resultat.

Betydande förändringar i levnadsvillkoren till det bättre kräver politiska förändringar. Dessa beslut får påverkan inom ekonomiska, tekniska och politiska strukturer. Stöd för globala aktioner genom frivilliga organisationer har också stor betydelse.

Den politiska förändringen är huvudsakligen att värdesätta livskvalité snarare än hålla fast vid en hög levnadstandard.

De som instämmer i de tidigare angivna punkterna har en skyldighet direkt eller indirekt att delta i försöken att utföra de nödvändiga förändringarna.

Von Wrights "Myten Om Framsteget" tycker jag lägger fram övertygande argument för att Upplysningens huvudsakliga motivation - att befria individen från olika auktoriteters tyranniserande inflytande - har lett till utvecklandet av en ny slags tyranni. I stora drag säger han att teknosystemet (vetenskap och teknologi i samspel)är på väg att dominera över det demokratiska systemet; att demokratiska beslut ofta inte är något annat än en bekräftelse av fullbordade fakta som åstadkommits inom teknosystemet. Med andra ord: idén om ekonomisk tillväxt via impulser från ny teknologi dominerar politiska beslut och i sista hand människans dagliga liv. Individens självständighet i detta system "hotas av nödvändigheten att anpassa sig till opinionstryck samt regler" (vars stiftande individen inte har haft aktiv del i). Detta leder enligt von Wright till att "individen alieneras från den sociala apparaten, friheten reduceras till narcissistisk dyrkan av de yttre symboler för status och välfärd som konsumtionsvaror och materiella ägodelar erbjuder".


Det upplysta systemet har således slagit tillbaka mot sig självt och gjort människan ofri. Men gamle Georg erbjuder inga förslag på hur man skulle kunna strukturera om den moderna civilisationen för att undvika denna ofrihet. Han är i detta avseende lika handfallen som Lewis Mumford, vars

skarpa analys av teknosystemets utveckling i "Technics and Civilization" (som kom ut redan i början på trettiotalet) i väldigt hög grad har influerat hans tänkande. Skillnaden är att medan Mumford (som förblev fascinerad av teknologins förhäxande krafter hela livet) var optimistisk inför framtiden var Von Wright nästan lika pessimistisk som Spengler.

Båda hävdar att vi måste göra avkall på våra behov för att kunna ta oss förbi den katastrof som närmar sig. Mumfords ambitiösa program för denna samhällsomvandling (som han presenterar i slutet av "Technics and Civilization") är i mångt och mycket en ren utopi, men han kom åtminstone med förslag. Det fanns en hoppfullhet då som numera ekar falskt. Hos Von Wright kunde man fortfarande finna spår av denna hoppfullhet och rekommendationer i böcker som "Humanismen som livshållning" och "Vetenskapet och Förnuftet", men i "Myten om Framsteget" finner man i princip bara domedagsklockor.

Vilka förslag finner man idag? Författare som Joanna Macey, Thomas Berry och David Abram tror att tomheten i den moderna världsbilden kommer att leda till en ny, mer spirituell inställning till den naturliga världen som i sin tur förvandlar vår önskan efter ökad bekvämlighet och välfärd till en önskan efter att skydda naturens heliga och livgivande krafter. Flower power...


Lovelocks vetenskapligt (?) grundade, pragmatiska vision om att slopa alternativa energikällor och istället bygga ut kärnkraften, leva på syntetiskt framställd mat ("The Revenge of Gaia" - 2006) och lägga ner äldreomsorgen för att reducera folkmängden i snabbare takt låter nästan lika deprimerande som ovanstående profeters budskap.

Vad alla tycks vara överens om är att det krävs en total omdefiniering av vad som är ett gott liv. Hur detta ska gå till är en annan sak. Jag misstänker att det behövs en hundra gånger mer radikal revolution än de som tidigare har transformerat det västerländska samhället för att detta ska bli möjligt. Idén om linjär tid ligger till grund för den världsbild som Spengler, Toynbee, Mumford och Von Wright pekar ut som boven i dramat. Vill man bli av med denna världsbild blir man därför kanske tvungen att ta sig an det hyfsat ambitiösa projketet att avveckla Tiden.


Och detta har ju sina risker - se bara hur det gick för Peter Fonda i Easy Rider när han kastade sitt armbandsur och försökte reformera sin vision av Amerika...

Martin: Jag har svårt att förstå varför folk ständigt håller på och famlar efter lösningar på allt detta. Jag har nu själv levt mig fram på erfarenhetens väg till en ganska självklar hållning - ja, den enda acceptabla hållningen, enligt min åsikt, som är ytterst, ytterst enkel; stig ut ur systemet och lev som en indian i skogen. Bli munk eller vad som helst. Bara du stiger ut och reducerar ditt yttre liv till ett boende i kåtor och tält i skogarna, utanför det ekonomiska systemet. Jag har levt så nu i snart två år, och det fungerar tillfredsställande, så jag vet vad jag pratar om. Det är helt vansinnigt idealistiskt att tro att det finns någon lösning inne i systemet, det är värsta samhällsromantik. Man ska inte famla efter lösningar inne i systemet, för det finns bara en enda vettig lösning - att stiga ut ur systemet genom den kenotiska fattigdomens myndigförklarande oberoende. Det är dessutom det enda kristna alternativet, om vi ska prata Kristus.

T.o.m. von Wright erkänner i "Myten om framsteget" att det avgörande, grundläggande misstaget skedde när vi övergick från jägarsamhället till jordbrukssamhället.

Jag tycker verkligen synd om alla som använder hela sitt liv på att lappa på det gamla lapptäcket. Stackars människor, säger jag bara, som gör det så invecklat och tungt för sig! Måtte desillusionens befriande kristusnåd skänkas dem i tid.

Lars: Jag håller med om att man måste förpassa sig ut ur systemet för att kunna bli fri, särskilt om systemet bygger helt och hållet på framstegstänkande, och sympatiserar helt och fullt med alla som försöker sig på det. Thoreau var ett exempel, du tycks vara ett annat. Problemet för en sentimental stackare som jag själv är hur man ska kunna undvika att känna sig betryckt om man helt och hållet vänder ryggen åt omvärlden. Denna sorts lösning känns för mig bara hållbar på lång sikt så länge man kan nära någon slags hopp om (eller aktivt verkar för att) andra följer ens exempel, eller åtminstone att de överger illusionen om det oändliga framsteget och inriktar sina egna liv på att omdefiniera sin världsbild - vare sig det nu är i Kristus eller Gaias eller Simon & Garfunkels namn - så att deras liv blir mer existensberättigat (enligt den ovan citerade Naess kriterier, som tycks mig goda nog för dagsläget).

Alla kan ju inte träda ur samhällena: vart skall de ta vägen? Då blir ju själva utträdandet systematiserat och därigenom ett system i sig...:)

Du har en poäng där Johan. Dessutom. System kan bara påverkas inifrån. Tillåt mig bifoga en text från Peter Englunds blogg. Ytterst välfunnet!

"Häromkvällen gjorde jag vaniljkräm till äppelkakan, och tog fram elvispen. Den är gammal, klossliknande, från mitten av 80-talet och av märke ?Elram?. Utsidan är repig, sladden lite styv och det finns ett glapp i knappen mellan läge två och tre, men annars fungerar den felfritt.

Det är dock inte bara därför som jag motstår min egen impuls och andras uppmaningar att skaffa en ny.

Jag avskyr nämligen uppgraderingar. Av vilket slag de vara månde.

Den mäktiga kommersiella logik som vill ha oss att byta ut något som ännu fungerar mot något med exakt samma funktion - bara en aning snyggare - står mig upp i halsen. Och det oavsett om det handlar om operativsystem, mobiltelefoner, bilar, skor eller elvispar. Gränsen mellan behov och begär fortsätter att förflyttas, förskjutas, förblandas.

Jag avskyr uppgraderingar inte bara för att det simpla motivet (att lura av mig pengar som jag kunde använda, exempelvis till att vara ledig) är så uppenbart att man känner sin intelligens förolämpad. Utan också för att uppgraderingens tankefigur smittar hela vårt sätt att leva. Vi uppgraderar partners, vi uppgraderar vänner, vi står och ser oss själva i spegeln på morgonen och undrar dystert vart man går för att uppgradera sig själv. Obeständighetens osäkerhet griper omkring sig.

Jag och och min elvisp har åldrats tillsammans, och i ungefär samma takt. Och så skall det förbli. Så länge den vill leva med mig tänker jag leva med den."

Peter Englund

Nilsson: Ljuvlig text av Peter! Exakt så!

Johan: Visst är det så. Men man kan inte använda det som argument för att inte träda ut. Det vore lika idiotiskt som att låta bli att själv radikalt begränsa sitt barnafödande därför att om alla skulle göra det skulle livet stanna upp. Det är dessutom ytterst osannolikt att det uppstår någon massrörelse på den fronten, så du behöver inte bekymra dig för det; människan kommer att vara sig lik även i framtiden - samma bottenlösa hjordmentalitet. Jag lovar.

Martin: Du har rätt när det gäller betryckets känsla så länge man opererar med mycket svartvita modeller. Något sådant är dock inte att förespråka, själv lever jag ett alldeles normalt samhällsliv. Enda skillnaden är att jag bor i en jordkoja i skogen, och är min egen arbetsgivare. Jag deltar normalt i det sociala livet, samt i arbetslivet (författarskap o. föreläsningar). Vad är problemet? Det förstår jag inte. Varför måste man bli fanatiker bara för att man lever utanför systemet? Inte ens Thoreau var särskilt märklig när man går på djupet.

Ahhh, Jakobs blogg lever och frodas. Det gör mig glad!

Mina herrar! Jag ber härmed att förkunna att jag tänker uppgradera min elvisp, endast och allenast för att den är lite besvärlig. Den var ett felköp, en alltför billig och enkel modell, som skvätter vaniljsås och kamksmet omkring sig i köket. Jag hoppas att ni inte misstycker.
Vänliga hälsningar från modern

Min målsättning är att aktivt medverka till en djupgående förändring av attityder. Om man arbetar för det så kan det vara berättigat att använda det rådande ekonomiska systemet mot sig självt - publicera böcker som ges ut på förlag med bred distribution, etc. Om man dessutom själv lever utanför detta system så är det ännu bättre.

Thoreau var inte särskilt radikal i liv och handling, men hans idéer har fortsatt att inspirera till ett motstånd mot te.x. den sortens enfald som Englund talar om i det citerade stycket ovan. Att han inte lyckades leva helt och hållet enligt de principer han förespråkade må honom vara förlåtet - till viss del.


Jag vill veta mer om livet i den där jordkulan och den praktiska tillämpningen av din filosofi, Lars. Jag har ett eget boendeprojekt som syftar till att bli helt och hållet självförsörjande. Det vore intressant med feedback.

Att köpa hållbara och funktionella saker som inte behöver bytas ut vartannat år eller så är att verka mot uppgraderingsmentaliteten, så jag förslår att vi godkänner kamrat Cecilias ansökan om införskaffande av ny elvisp. Dessutom vore det ju stor synd och skam om kaksmet och vaniljsås gick till spillo i onödan.

Martin: Jasså har du också sånt på gång! Det får du gärna också berätta mer om.

För min del vet jag inte om det är så mycket att berätta. Jag har byggt mig ner i jorden, så att kulan är helt kamouflerad och gömd i naturen, kanske 5 m2 stor, med skyddande bergsväggar på båda sidorna. Sen har jag en kamin som jag eldar i, och ett rör från den som går upp ingångshålet. Jag har ca. 250 böcker längs väggarna, ett referensbibliotek. Ved hämtar jag gratis från ett snickeri 500 m. i närheten. Kulan är ganska isolerad av all mossa och torv jag har staplat på den. Värmen hålls ganska bra inne. Jag brukar laga mat på kaminen om kvällarna. Ofta majsbröd och bulgur och linser och omelett.
Jag har en arktisk sovsäck. Jag sover, sitter och läser och sitter och lagar mat på samma lilla utrymme.
Annars är den praktiska tillämpningen av min filosofi helt enkelt ett praktiskt myndigförklarande av mig själv. Jag har blivit vuxen och flyttat hemifrån, från samhällsfarssans förmyndarskap. De flesta är nämligen invävda i detta förmyndarskap, fast de inbillar sig att de är fria. Pengar, status, egendom, positioner, kvinnor, romantisering av samhället överlag, binder dem i en underlig symbios med staten. Frivillig fattigdom är för mig det effektivaste medlet att frigöra mig från den symbiosen. Det är därför jag inte vill ha med pengar att göra, utöver mat och kläder, för att inte behöva börja leka med i samhällsfarssans förlegade mamma-pappa-barn-lek.

Beundransvärt.

Jag har nu läst lite om Lars munkorden, Den Heliga Naturens Orden, och tar mig friheten att rekommendera alla att göra detsamma.

http://lars2.blogg.se/dhno/

(Hemskt ledsen, Lars, men jag kunde inte låta bli.)

Jag kan avslöja såpass mycket att ungefär 99 procent av de som läser det hela förmodligen kommer att anse att det är en regelrätt galning det är fråga om. Dit räknar jag dock inte mig själv... ännu. Jag kan också drista mig att säga att Franciskus av Assisi skulle ha applåderat detta initiativ helhjärtat. Detta hindrar förvisso inte att jag alltid, varje gång jag tänker på den mannen, förvånas över att han inte omhändertogs av Inkvisitionens bödlar då det begav sig.

Som fenomen betraktat, denna verksamhet i onyttans namn borde uppmärksammas på bred front. Ni journalister och språkrör som läser och skriver här: ett (helst flera) reportage är av nöden.

Lars, vad menar du? "De flesta är... invävda i detta förmyndarskap...
Pengar, status, egendom, positioner, kvinnor...." De flesta, är det män du talar om då? Är ditt projekt helt och hållet en manlig angelägenhet?
Som vi kvinnor förväntas försöka förhindra? Och varför skulle det i så fall vara så? Förklara!

Lars talar nog utifrån sin egen utgångspunkt, som jag uppfattar det. I hans klosterordning öppnar han för kvinnliga medlemmar i paragrafen om kyskhet (som nog är den mest svåråtlydda för en människa av kött och blod):

"2) Kyskhet

Vi omfattar hela den västerländska kulturtraditionens samlade desillusion på kärlekens område. Vi förbinder oss till ett slags inre celibat, som inte består av en utifrån påtvingad avhållsamhet, utan av ett ur inre nödvändighet framsprunget behov av integritet. Vi förbjuder inte en yttre sexuell aktivitet om vi kan förena den med denna inre celibat, denna inre integritet och avskildhet. Vår förlorade tro på sexuell framgång sammanhänger med vår övergripande förlust av framgångstro. Vi gör oss inga förväntningar på något håll, och säljer inte vår själ eller vårt munk-/nunneliv för att få en kvinna/man eller en statusposition i samhället. Vi tar dock del i samhällslivet på normalt sätt i den mån vi kan förena detta med vårt klosterliv och vår inre avskildhet. Vi sätter inga regler för detta, så sant vi inte börjar bryta mot klosterregeln i övrigt, som t.ex. lagen om att vi skall bo i kåtor/tält ute i naturen."

Martin: Lustigt att höra din reaktion. Du är dock den förste jag har hört nämna galenskapen med tanke på mig. Jag kan dock säga så mycket att jag har gått in i en frivillig galenskap för Kristi skull. Ryssarna kallar det "Dåre i Kristus" (Per-Arne Bodin har skrivit om detta). Så för mig är det en stor ära att bli misstänkt som galen, faktiskt den största ära jag kan tänka mig näst efter att bli korsfäst som min Herre och Mästare.

När det gäller reportage har jag märkt att dom börjar bli så många nu att jag numera måste säga stopp till alla härefter. Inte för att jag bryr mig om mitt rykte, utan för att jag inte har tid att prata med tråkiga, obildade mediafolk, jag har viktigare saker att göra som ständige sekreterare i Döda Akademien.

Modern: Jakob har rätt. Var fick du mitt kvinnohat från? Tvärtom, här är platsen för starka kvinnor. Jag accepterar endast en feminism som går till rötterna, dvs. hoppar av systemet, istället för den ynkansvärda pseudofeminism som i sina mindervärdeskomplex inte har annat att apa efter än sina manliga fäder och deras ruttna positioner.

Mycket intressant det här. Men Lars - utan att ifrågasätta dig - du har Internet i din jordkula? :)

Lars: detta blir mer och mer intressant.

Om jag har förstått dig rätt så är du förtjust i onyttighet. Ligger detta också till grund för ditt beslut att inte ge fler intervjuer? För att gå djupare i denna fråga - predikar du utan syfte att övertyga folk om fördelarna med att acceptera dina tankar? Eller är det i första hand för att du tycker att priset blir för högt för att det ska vara värt besväret - att de som har intervjuat dig inte har den intellektuella bakgrund (eller vision?) som krävs för att förstå vad du menar och förvanskar dina ord?

För övrigt håller jag med dig beträffande pseudofeminism - denna sorts feminism är lika korkad som den allmäna, av män grundade kultur, som är redo att göra så stora offer för den fixa idén om framsteg och ekonomisk tillväxt. Å andra sidan är det naturligtvis lätt att förstå varför kvinnor använder sig av tillvägagångssätt som etablerats av män. Reaktionen är i detta snarlik den som har börjat bli alltmer påtaglig i länder som Kina, Indien och Brasilien, där man först på senare år ser chansen att leva på samma villkor och med samma energikonsumerande levnadsstandard som länder i västvärlden. Har man någon moralisk rätt att neka dem detta? Knappast.

Det skulle vara en sann befrielse med en matriarkalisk kultur om den kunde leda oss bort från vår sjukliga besatthet vid framsteg och ekonomisk tillväxt.

Johan: Internet i kulan? Nej, jag skriver från biblioteket i Skarpnäck, min arbetsplats.

Lars: är du medveten om att en del av dom du samtalar med på denna plats är just tråkiga, obildade mediefolk? Jag anklagar dig förresten inte alls för kvinnohat, det kan jag inte se några tecken på i dina texter. Däremot tycker jag mig se i ett av dina ovanstående inlägg att du definierar världen utifrån begreppet människa=man. Något som man inte behöver vara kvinnohatare för att göra, en stor del av världens kvinnor gör det själva utan att vara medvetna om det.
Jag är glad att du kan bereda plats för starka kvinnor. Men vart ska dom svaga ta vägen?

Modern: Tråkiga, obildade mediafolk kan vara gemytliga att umgås med när de håller sig utanför sitt förvridna arbete som mediafolk.

Jag erkänner att jag är en del av den tanketradition som definierar världen utifrån begreppet människa = man. Ett fångenskap som jag förtvivlar över i vanmakt, och som därför får mig att ropa till en Gud jag hoppas att ska finnas, om en kommande rättvis världsdom och världsuppståndelse.

Vart de svaga kvinnorna skall ta vägen? Till Guds fattigdom i Kristus.

Martin: Jag tror du har fattat mig rätt ifråga om onyttigheten. Jag står helt i arvet från kynikerna.
Attt någon inte förstår mig eller förvanskar mina ord bryr jag mig inte om. Det är nog mera fråga om en avsmak för massmediet, och ett ointresse för folk som kommer till mig och ska prata med mig på dessa sjukliga massmediers vägnar. Bättre att prata med dem utanför deras arbete.

Nu har jag läst igenom hela denna vindlande tankeväv från Jakobs försök att utropa Spengler till kramdjur till Lars Larsens kvinnobefriade jordkula. Och kommer fram till att vi behöver snarare en moralfilosof än en civiliationskritiker.

Ehuru och emedan jag ifrågasatte Spenglers samtidighet, kom Jakob fram med Naess och Martin gav mig von Wright i retur och spädde på med bl a Lovelock. Med den gemensamma slutsatsen enkelt uttryckt; att vi är för många på den här planeten.

Samtidigt kan vi backa ett snäpp till kritiken av västerlandet och den civilisatoriska inskränktheten.
För vad hände efter kriget? Förenta Nationerna bildades, i huvudsak frampiskat av Västerlandet.

1948 antogs deklarationen om de mänskliga rättigheterna: All human beings are born free and equal in dignity and rights. Osv.

Under hela efterkrigstiden har vi utvecklat mediciner, behandlingsmetoder, hygienrekommendationer, ökat utbildningsinsatser, bistånd, frivilligorganisationer och demokratier.
Västerlandet förtjänar cred.
Men med resultat att allt färre dör i förtid. Allt fler människor (relativt sett) lever i fred och sedda med ett ökat människovärde.

Alltså kommer vi att vara så där tio miljarder runt 2050 (eller om det var tidigare/senare). Och med betraktande av de humanistiska framstegen ovan, så går det inte ihop för mig. Jag vill betrakta dem som just humanistiska goda segrar, och inser samtidigt att det inte håller.

Jag har glömt hur många Lovelock räknat fram att vi kan vara för att Gaia ska hållas i balans, men väldigt, väldigt många måste bort.

Och nu behöver jag filosofisk vägledning. Om vi upphör att förbarma oss över varje enskilt liv för kollektivets överlevnad. Vad gör det oss till?

Och Lars Larsen, du får gärna komma med Jesus som moralfilosof och kyniker, men jag köper honom inte i rollen som Guds son. Vi som inte har för avsikt att stå upp på den yttersta dagen, behöver verkligen bekymra oss över dessa frågor i jordelivet.

Nilsson: Hur kan man orka engagera sig i omvärlden med verklig profetisk eld och djup, utan att hoppas på något Större än vår egen futtiga, obefintliga möjlighet till att skipa rättvisa? Jag har prövat, och slutade i en cynism och en anorektisk likgiltighet utan gränser. Man måste ha en skruv lös om man orkar engagera sig utan att hoppas på en Guds kommande ingripande i världshistorien. Ja, snacka om storhetsvansinne och förvriden, evolutionistisk-modernistisk tro på människans möjligheter!

Nilsson, i Karl Barths och Sören Kierkegaards namn befaller jag dig att lägga dig ner och dö om du inte hoppas på en Gud.

Människan är ett hopplöst vrak...

Lars Larsen, jag vet inte vad du vill uppnå med ditt inlägg. Är du ironisk eller är du förvirrad? Kanske ska vi släppa alltsammans och återgå till Spengler och elvispar?

Swondra: Vad jag är? Skulle kanske helst karakterisera mig själv som en klassisk humanist som blivit dåre för Kristi skull. Duger det som förklaring?

Hm, här börjar det osa svavel, Lars... kanske är det att gå lite väl långt (ett understatement) att befalla icke-kristna att lägga sig ner och dö?

Det skulle kanske lösa överbefolkningsfrågan i och för sig...

Spengler har väl inspirerat de flesta av 20-talets intellektuella. Speer och Burroughs var två anhängare och den senare introducerade Spengler för resten av beatsen som anammade honom varmt. Ska tillägga att jag inte har läst honom. Det får bli ett projekt när jag återvänder från Las Vegas.

Jakob: Ni får nog ta ärevördiga soptunnsprästen med en nypa salt...(man måste nog känna varann och diskutera live för att kunna uppfatta vissa humoristiska nyanser..)

Plötsligt händer det.
Jakob: Styrbjörn befinner sig i en djup dvala!

Västerlandets undergång ja... jag slår på TV:n och en upphetsad Peter Jihde förkunnar att två miljoner svenskar röstat i Idol-finalen. Valet står mellan två blonderade gaphalsar som sjunger coverlåtar inför gråtande fans i Globen. En kurvig och en anorektisk. Den kurviga vinner. Helt galet, säger Jidhe. Publiken gråter, skriker, jublar. I morgon kommer tidningarna att vara fulla med detaljer om den fantastiska Idol-finalen.
Kanske ska vi låta den här civilisationen gå under trots allt.

jag tror att massorna, oavsett civilisation, behöver något att falla i extas över. Det gick till exempel bra med Snoddas på femtiotalet. Om det var bättre eller sämre än Idolflickorna kan väl debatteras- men - i vilken känd civilisation faller inte massor i extas?
För övrigt kan noteras att en live-spelning på fritidsgården med några lokala band i Henån lockade ett stort gäng tonåringar. Trots att det var Idolfinal på TV och trots att varken Goldrush eller Sunday´s Variety spelade... Jag tror att Idol-hajpen numera mest är något som TV 4 försöker visa upp i rutan. Vi som ingår i massorna har nog kroknat lite.

Jakob och Martin: ny anekdot från Mos Mosel uppladdad!

Martin:
Langdon Winner påpekar i sin i bok Autonomous Technology från 1977 att det främst är teknikens Omfattning, själva Mängden teknik vi omger oss med, som gör att den inte går att kontrollera.
Enskilda individer har ingen möjlighet att förstå tillräckligt mycket om tillräckligt många av de tekniska system man möter i vardagen för att skapa någon sorts övergripande förståelse. Det gör att var och en på sin höjd kan bli expert på någon del, att helheten fungerar får vi helt enkelt lita på. En tillit som han beskriver som religiös förtröstan snarare än rationell förståelse. Utöver detta innebär vår oförståelse enligt Winner att själva grunden för att vi ska kunna bli fullvärdiga medborgare undergrävs. Jag minns inte exakt, men Winner nämner ett exempel om en viss typ av kommunala dubelldäckade bussar inte kunde passera den tunnel som ledde till de fina områdena i USA. På så sätt så åkte inte svarta medborgare till de mer exklusiva områdena i någon större utsträckning. Tekniska system blir därmed ett hinder för människor och får segregerande konsekvenser.

Anonymous: Det låter troligt, teknosystemet är en del av samma opersonliga, självgående ekonomiska system som rullar världen vidare mot sin undergång. Jag skulle vilja kalla det en förhäxning, en fix idé, en besatthet vid att varsebli världen på ett givet sätt, som vi fått i arv av Kristendomen, det fonetiska alfabetet,linjär tidsuppfattning, jordbrukskulturer, medeltida bankväsende, urban livsstil, humanismen, Upplysningen, industriella revolutionen... etc. Att gå tillbaka till ett tidigare skede är varken möjligt eller önskvärt. Att avvika från den destruktiva kursen kan vara det, om man vandrar med eftertänksamma steg.

(forts.) Det finns en viktig fördel med att göra avkall på teknologisk effektivitet för att använda sig av de resurser som ekosystemets energier skänker oss. Det gör världen mer levande och betydelsefull att arbeta sig fram genom, under och över den med nakna händer, eller med verktyg som kräver en fysisk ansträngning och en direkt kontakt med källan till resurserna. Om målsättningen är att skapa en ny relation till den naturliga världen som inte bygger på linjärt tänkande i fråga om tid och tillväxt, måste man sätta sig utanför det aktuella samhällssystemet. Varje person som på allvar vill göra sig av med de illusioner som samhällsapparaten prackar på en borde därför skaffa en bit mark, bygga sig ett eget hem där och sträva efter att skapa ett självförsörjande hushåll i så stor utsträckning som möjligt. Relationen till närmiljön, hemmet, landet man lever av, blir då nödvändigtvis annorlunda jämfört med, till exempel, en person som växer upp i en stad, omgiven av artificiella strukturer, och studerar med den huvudsakliga motivationen att via officiellt godtagna studier kunna skaffa sig ett jobb som ger honom eller henne tillräckligt bra betalt för att han/hon ska kunna köpa några rum i ett sterilt bostadsblock i en steril stadsdel i en lika steril och verklighetsfrånvänd stad... Till vilket enormt pris en så fundamental och enkel och till synes självklar sak som en människas boende erhålls i denna absurda era! Och när väl denna långa och mödosamma strävan (under vilken man oftast får göra avkall på sina verkliga intressen till förmån för mer marknadsanpassade strategier) har ?burit frukt? och man kan flytta in i sina tre rum, som egentligen ägs av banken, har kanske redan halva livet gått, och man får finna sig i att ägna andra halvan åt att jobba för att betala lånet och räntorna. Och allt detta bara för att ha en plats där man kan sova, äta och värma sig...

Thoreau klagade över exakt samma sak på 1840-talet, men trots att han fortfarande är en av de mest uppmärksammade amerikanska samhälls- och naturfilosoferna, och trots att teknosystemet har gjort livet oändligt mycket mer bekvämt, så har saker och ting knappast förbättrats i detta avseende. Den stora majoriteten är fortfarande redo att offra enorma mängder pengar och oerhört mycket tid, som de skulle ha kunnat ägna åt mer tillfredsställande aktiviteter, på att skaffa sina patetiska rum i det lika patetiska bostadsblocket, till synes avskilda från det ekosystem som gör det möjligt för dem att leva.

(jag fortsätter att tråckla mig igenom spamfiltret...):

Denna artificiellt konstruerade ekonomiska verklighet, där tillväxtkurvan är det enda indexet på framgång, har så till den grad förhäxat mänskligheten att den gjort oss blinda för andra alternativ. För att uttrycka det hela i drastiska termer har besattheten av tillväxt och framsteg försatt oss i ett slags schack-matt position, där vi slår ut oss själva varthelst vi går. Vår oförmåga att tillämpa andra alternativ, eller att ens ta dem i anspråk, är därför samtidens stora tragedi ? frågan är om vi överhuvudtaget kan se dem längre. Problemet är att individen må vara klarsynt, men massornas rörelse dikteras av ett maskineri som, när det väl har satts igång, fortsätter att rulla på av sig självt. Vi svettas och lider i vår strävan att följa dess obönhörliga rörelse framåt, uppåt, mot diffusa mål som ingen riktigt känner till, men där varje steg på vägen är klart markerat av kortsiktiga målsättningar beträffande ökad tillväxt. De som protesterar kan försöka förändra attityder genom att skriva böcker eller göra dokumentärer om saken, men det är bara på politisk väg som någonting kan genomföras. Och så länge mänsklighetens attityd bygger på idén om att ekonomisk tillväxt är den enda giltiga formeln för att uppnå lycka, kommer inte dessa politiska förändringar att ske.

Ja, väl talat Martin.
Dekretet om den ständiga tillväxten, som alla aktörer i det politiska och ekonomiska livet måste skriva under för att få finnas med vid köttgrytorna, är en dödsdom mot allt vi håller kärt här på jordklotet.
Dårar rusar in dit änglar inte vågar gå.

Vi saknar vördnad för naturen och för de efterkommande, en vördnad som finns i alla kända kulturer, historiska och nu levande, förutom vår västliga civilisation. Tänk exempelvis på det faktum att alla tidigare kända kulturer räknat med ett liv efter döden. Räknar man, som vi, med att dessa cirka åttio år är allt vi har att laborera med, så är ju fältet fritt för att roffa åt sig så mycket man bara kan och leva högt i detta liv på vad man kan komma åt. Materialismen är vår tids dogm, och har fram tills nu varit omöjlig att ifrågasätta utan att betraktas som en förvirrad flummare - se bara på hur Harry Martinson behandlades av sina hånfulla kritiker när han manade till besinning i framstegshysterins tid. Han var långt före sin tid i sina tankar om naturen och miljön och föreslog bland annat ett "sanitetsministerium", dvs det miljöministerium som senare kom att instiftas. Men detta förslag ledde bara till hån - vilken bakåtsträvare!

Men genom historien löper en mystisk tankeådra, en underjordisk ström som ser världen som förtrollad och helig, en levande organism värd respekt.
James Hilton skrev i början av trettiotalet sin berömda roman "Lost Horizon", som bygger på att världen närmar sig en fullständig kollaps, den avancerade tekniken leder oss till sammanbrott. J.R.R. Tolkien beskriver i sagans form en liknande utveckling, en närmast biblisk parabel där vilddjuret stiger upp ur avgrunden och tar jorden i besittning.

Al Gore sa i en intervju härom dagen att vi kanske har åtta år på oss att vända den destruktiva utvecklingen, annars kommer vi inte längre att ha någon makt över den - naturens krafter kommer då att ha tagit över dirigentpinnen från människan och vi kan bara moloket betrakta det dystra skådespelet.

Det gäller att vara hoppfull, och för att citera Martin Gore:

You can't change the world
But you can change the facts
And when you change the facts
You change points of view
If you change points of view
You may change a vote
And when you change a vote
You may change the world

/Depeche Mode, "New Dress"

Ja Bokaj, den "mystiska tankeådran" som du träffande kallar den pulserar fortfarande en liten bit ner under ytan, menos mal! Jag tror att fler kommer att gräva efter den under de kommande åren, och istället för en ström av glittrande svart olja är det kanske en ny version av Shelleys "glorious Phantom" som till sist sliter sig upp ur underjorden "to illumine our tempestuous day". För den gamle gasten måste modifieras... Vad romantikens tänkare och poeter saknade var bredare perspektiv på Upplysningen, medan vi kan se dess brister tydligare. Problemet är att vi har slukats av monstret, medan Shelley och co. fortfarande dinglade i dess käftar. Martin Gores budskap bygger på att ändra fakta (förutsättningar) innan man kan ändra attityder, men jag tror att vi måste ut ur monstrets mage för att kunna ändra dessa förutsättningar till att börja med - en flykt mot det befriande mörkret utanför vår brinnande, upplysta verklighet.

Hm, Aase Berg på Expressen kanske har följt den här bloggdiskussionen? i vilket fall som helst har hon just skrivit en krönika om självhushållning, jag citerar en stump:

"Extremen i återbruk är förstås självhushållningen. Knuten till Tidskriften Åter finns sajten http://www.alternativ.nu.
Här finns tips om allt från djurhållning, husrenovering och traktorreparationer till indiskt flum.
Här samlas chakrafreaks, byggnadsvårdsnördar, lantbrukare, proggare, skrotsamlargubbar, rättshaverister och bindgalna eremiter som bor i skogskojor. Det är som att dimpa ner i 70-talet på nytt, med ett ? avgörande ? undantag: den ideologiska bredden.
Jag har aldrig stött på en tolerantare sajt än Alternativ, och nu talar jag inte om velourmysig aggressionshämning ? debatten är ofta het ? utan om den imponerande förmågan att respektera varandras olikheter.

Det som förenar alternativarna är oviljan att syssla med onödig konsumtion, men var gränsen ska dras är upp till var och en. Som jag har förstått 70-talet, fanns det en starkare ideologisk polarisering, ett ideal man kunde anklaga andra för att inte vara tillräckligt trogna. I 2000-talets variant av Gröna vågen är det själva viljan som är idealet. Den nya Gröna vågen fungerar dessutom bättre som livshållning på längre sikt, eftersom den snarare är pragmatisk än moraliserande.
Det är mycket möjligt att den nya Gröna vågen är en biprodukt av det samhälle den vänder sig emot: det marknadsekonomiskt individualistiska, exhibitionistiska och narcissistiska. Individualismen har nämligen gjort en nyttig sak, som i slutändan kommer att motverka dess egen, inneboende egotripp: banat väg för den originella individen inom kollektivet, tillåtit muppar att samsas med normaler, möjliggjort en ny sorts personlig integritet inom de radikala kretsarna. Den marknadsekonomiska personligheten som narcissistisk handelsvara kan ganska obehindrat ersättas med personligheten som ett icke konsumistiskt svängrum."

Naturligtvis är den nya Gröna vågen en biprodukt av det samhälle det vänder sig mot, hur skulle den kunna undgå att vara det?

Självhushållning är emellertid knappast en biprodukt av sjuttiotalets alternativa rörelser; det är en stark mänsklig drift som alltid har funnits och som sjuttiotalets alternativare så att säga införlivade i sin egen ofta ganska förvirrade credo.

Nittonhundratalets store självhushållningsprofet är förstås John Seymour och i hans klassiker "The self sufficient life and how to live it" från just sjuttiotalet finns det knappast någon ideologisk polarisering av den sort som kommunister, vegetarianer, buddhister osv höll vid liv på sjuttiotalet. Seymours polarisering bygger på ett generellt missnöje med konsumtionssamhällets konsekvenser: futtigheten och hjälplösheten, och den destruktiva alieneringen från den naturliga världen. Texten uttrycker en tidlös, praktisk småbondeattityd. En smula opoetisk, kan tyckas (och illustrationerna gör knappast saken bättre i det avseendet), men i grund och botten just som Aase Berg skriver om den moderna alternativrörelsen, snarare pragmatisk än moralisk.
Men varför den på grund av detta skulle "fungera bättre som livshållning" i det långa loppet har jag svårt att se - var det inte just vetenskaplig och teknologisk pragmatik i kombination med brist på moraliska ställningstaganden som lade grunden till det kapitalistiska system som har försatt oss i det nuvarande schack-matt läget? Kompatibel är en sak, hållbar i det långa loppet är en helt annan. Men kanske får man nöja sig med kompatibilitet till en början...