Childe Jakob

Historien om västerlandets undergång och mannen som stod bredvid med ett leende. (c) Jakob Simonson

Sufierna, ja, de var i allmänhet väldigt kritiska till "de skriftlärde", och Hafiz i synnerhet driver en hel del med präster och imamer i sina dikter. Det är rätt underhållande läsning.
Själv skryter han med att ingen är så Koranlärd som han själv:
"Av alla de som bevarar Koranen i sina hjärtan
kan ingen uttyda dess sköna visdom som jag."
Han är dessutom en alkoholromantiker av Allahs nåde.
Vilket ju är grymt intressant med tanke på att iranierna tydligen läser Hafiz ord nästan som Profetens, och utgår från hans dikter när de ska göra val i livet, både i vardagssituationer och i svårare lägen. Det är nog hans humor och hans hyperromantiska kärleksdikter som ligger bakom denna massiva popularitet.
Omar Khayyam är mer av en nihilist, ingen slump att han skriver att han kom till moskén för att stjäla bönemattan! Khayyam är inte en diktare för alla precis. Men jag gillar honom skarpt efter att ha läst baron Eric Hermelins översättningar och kommentarer (jag hade en Hermelin-period sommaren och hösten 2003).

Iranisten Ashk Dahlén har tidigare presenterat de sufiska poeterna Jalal al-Din Rumi och Fakhr al-Din 'Araqi på svenska. Han är en av Sveriges främsta kännare av persisk poesi och muslimsk mystik och väl lämpad uppgiften att ta sig an Hafiz. Dahlén är medveten om företagets svårigheter och har omgärdat översättningarna med inledande essäer, ordlista och notsystem. Redan i ett förord av den norske Hafiz-kännaren Finn Thiesen möts vi av en mild kritik av Dahléns tolkningar. Thiesen upprepar att Hafiz inte går att översätta, men låter samtidigt berätta att han själv snart kommer med ett eget försök till norska. Lockelsen tycks vara för stor. Men visst är det så att varje översättning samtidigt också är en tolkning. Detta gäller inte minst hos en så medvetet mångtydig poet som Hafiz. Det är ett modigt arbete.
Dahlén inleder boken med fem korta och matnyttiga betraktelser över diktarens liv, poesi, mystik, symbolspråk samt en kort genomgång av tidigare försök att överflytta honom till europeiska språk. Vi får här en mycket bra introduktion till Hafiz och den persiska lyriken. Därefter följer ett femtiotal översättningar. Till vissa verser följer kommentarer och sist i boken finner vi en lång ordlista över platser, företeelser, symboler, personer och myter vilka inte kan anses ingå i svensk allmänbildning. Av boken dryga 150 sidor utgör dikterna blott en tredjedel. Detta ställer naturligtvis höga krav på läsaren, men är troligen nödvändigt då man ska introducera en poet av Hafiz kaliber, vars symbolvärld och motiv är fullständigt okänd för större delen av den tilltänkta publiken. Detta är dikter att läsa sakta och eftertänksamt. Först kanske på egen hand, sedan får man konsultera ordlista och kommentarer, sedan läsa om, både en och två gånger. Dahlén bjuder härigenom in den tålmodige läsaren till en djupare förståelse av Hafiz tankevärld.
Dahlén har inte försökt återge originalens rim och meter, utan koncentrerat sig på innehållet. Den persiska ghazalen är en kvantitativ vers med genomgående rim och därför mycket svår att ens nödtorftigt efterhärma på svenska. Men översättningarna är ofta melodiska och översättaren har vinnlagt sig om en vacker, lite ålderdomlig, svenska som ger dikterna en högtidlig, tidlös prägel. Ghazalen leker med ett ständigt växelbruk mellan del och helhet och detta har översättaren med bravur lyckats överföra till svenskan. Man kan därför, om man vill, strunta i kommentarer och noter och läsa dikterna ändå - som mystiska budskap från en annan tid, en annan värld - full av näktergalar, rosor, harpospel och raka cypresser, exotiska namn och beslöjade kvinnor med brunnsdjupa ögon. Har man aldrig läst någon orientalisk lyrik så är det nog ändå såhär man tänker sig den. Genom Dahléns översättningar har äntligen en av världens absolut främsta poeter blivit tillgänglig på svenska!

Klas: Tack! En väldigt initierad och genomarbetad recension av boken.