Childe Jakob

Minns du hur du älskade mig i hemlighet,
och hur din åtrå lämnade spår i mitt anlete?
Minns du hur du åtrådde mig med din blick,
och hur dina läppar skänkte mig livets andedräkt?

Minns du hur vi drack ur bägaren mellan fyra ögon?
Bara du och jag, och Gud var hos oss.
Minns du hur ditt anlete strålade älskvärt likt en låga,
och hur mitt förtärda hjärtas fjäril orädd sökte dig?

Minns du hur de förnämas högtidliga bjudning
fann berusande vällust i vinets klara fnitter?
Minns du hur brisen smekte den rubinröda bägaren
och hur jag utbytte hemligheter med dina läppar?

Minns du hur du gjorde dig fin för mig, min älskade,
och hur nymånen följde din väg med bud till en värld?
Minns du hur hänförd jag var i sällskap av de berusade i ruinen?
Det som jag står utan i moskén fanns där i svunnet överflöd.

Minns du hur nätt du avtäckte Hafiz innersta hjärterum
och trädde hans pärlor på en tråd - vers efter vers?




Dikten är skriven av Hafiz (ca 1324-1390) och tolkad från persiskan av Ashk Dahlén år 2007.

Vansinne - är det inte egentligen den enda sunda reaktionen på att leva i ett samhälle som är så i grunden urspårat och groteskt som vårt? När Bofors VD pratar lyriskt om att det numera inte är något fult att sälja vapen till krigförande länder, vilket gör att vi kan profitera på till exempel USA:s krigföring i Mellanöstern på ett formidabelt vis. Det är djupt omoraliskt. Det är ren ondska. Men vem bryr sig? Inte många. Det är därför det kan fortgå. Nu är ett amerikanskt anfall mot Iran på gång. Det vore jättebra för Sveriges BNI.

Jag hade en diskussion med min gode vän A. i helgen som gick, om huruvida Sverige är ett stängt eller öppet land. Om vi svenskar är tillåtande och toleranta, eller om vi tvärtom är förbudsivrande och sluter oss inom våra egna täta led så fort något främmande uppenbarar sig vid horisonten.
Det är naturligtvis omöjligt att säga något generaliserande om en hel nations psykologi, det kom vi genast överens om. Och sedan fortsatte vi att göra just detta.

Vi tjänar alltså grova pengar på att amerikanska unga män skjuter ihjäl arabiska unga män på bekvämt avstånd från våra nyrenoverade kök, samtidigt som vi anlägger en förfinad europeisk air av pacifism och neutralitet - detta får mig att hata Sverige, att skämmas för Sverige, att vilja gå ur Sverige. Jag vill inte vara en del av den här skiten. Hur gör man för att bli medborgare i Världen i stället? 

Nej, vänta nu. Är det inte egentligen så att svenskar är ett mycket tolerant folk, eftersom "vi" tycks älska "våra" belackare med en kärlek som gränsar till masochism? Det svenska självhatet känner ju inga gränser.
Fram med piskan då: Vi är så otroligt stela och trista här i Sverige, javisst, fortsätt! Vi har ingen kontakt med våra känslor på samma sätt som människor från sydligare nejder, nä nä. Rapp! Den svenska vintern formar oss till känslomässiga krymplingar som frysande skyndar genom stadens gator till våra egna små radhus, inredda i trist IKEA-stil. Rapp! Japp! Så är det! 

Det finns bara ett sätt att inte bli vansinnig och det är att inte tänka - tyvärr inte en möjlighet för mig.

Med en intensiv klockarkärlek omfamnar vi andra kulturer och kulturyttringar, ett varmare och mer sensuellt sätt att leva, den sydländska spontaniteten, generositeten. Alla typiskt svenska kulturyttringar är ju trista och töntiga. Knätofs och hambo, fy fan. Rembetika däremot, och Zorbas dans, vilken passion! Eller salsa, så ljuvt sensuellt...
Vi faller som käglor för locktonerna från det exotiska, det gröna gräset som växer på andra sidan floden.

När jag skriver "vi" så menar jag förstås bara mig själv. Jag kan inte tala för någon annan, även om många säkerligen delar min kärlek till det exotiska, det främmande, det okända. Många har aldrig känt den lockelsen, många avskyr rentav allt främmande.
Tendenserna till en självtillräcklig svensknationalism som på senare tid vuxit sig starka i det svenska samhället, från botten (Sverigedemokrater i Skåne och Västra Götaland) till toppen (regeringen i allmänhet och Folkpartiet, som jag älskar att hata, i synnerhet) finns ju där. 
Och de kommer att växa sig starkare och starkare, som en svulst på samhällskroppen, tills vi åter är genomsyrade av svensknationalismen. Den förbannade nationalismen som jag trodde att vi hade gjort oss av med på 90-talet. Men nu kommer den tillbaka med en förfinad europeisk air av pacifism och neutralitet.
Åh, denna självtillräcklighet. Denna högröda, lönnfeta mallighet.

Nä, nu ska jag sluta mala på om det här. Festen har ju bara börjat, varför ska jag vara partycrasher? Nu fortsätter vi att sälja avancerade vapen till USA och andra krigförande länder. Det är en underbart lukrativ marknad.
Dessutom har vi några illegala invandrare att utvisa, de kostar också mycket pengar. Där finns det en hel del att spara.
Vem bryr sig om mänskliga hänsyn när det finns pengar att tjäna? Skål tamejfan!