All you need is love
Poänglöst kanske, att klippa och klistra i gamla sextiotalslåtar, men oerhört skönt är det att dras in i hela den här Beatlesvärlden och höra alla låtarna på nytt. Det förflyttar mig tillbaka till gymnasiet i Uddevalla då The Fab Four utgjorde soundtracket till mitt liv. Jag kan knappt komma på att jag älskat någon musik lika förbehållslöst som jag gjorde då. Jag vet att det är föga originellt, men: The white album, Revolver, Rubber soul, Abbey road... Linus som insisterade på att bli kallad John. "Kalla mig John!" Fredrik och jag som dansade gatan fram sjungande "I wanna hold your hand". Det fortsätter i Lund sedan, universitetet, alla små mögliga hyresrum som jag flyttade in och ut ur, fyra-fem gånger om året, med en lika möglig liten CD-spelare som en av få ägodelar. Ola och Martin på efterfest, sjungande "I want you (She´s so heavy)". Indietjejerna som inte riktigt fattade, som ville ha Oasis och Brainpool. Hela tiden gitarrer och sång. Som på sextiotalet, kanske. Varför finns det inte bootlegs från den tiden, Lund 1997? Men det här blir för introvert.
Rösterna glider in i och ut ur varandra och harmonierar perfekt. Det syrliga lilla bettet från John, den ljuva smekningen från Paul, det lite stela leendet hos George, Ringo som är... Ringo, helt enkelt.
Jag ska som vanligt damma av en käpphäst och hävda att Paul McCartney är vansinnigt underskattad, vad vore Beatles utan hans melodier och hans texter? Nåt i stil med "Mind games"? Primalskrik och svängdörrpolitik? Inte så kul. Alla pratar om John som det stora geniet, och Pauls solokarriär efter 1972 gör kanske inte många glada, men under Beatlestiden var det i mångt och mycket Pauls ambitioner, melodisnickeri och höga krav på sig själv och de andra som gjorde det hela till vad det blev. Inget från "Sgt. Pepper" och framåt hade blivit av om John varit gruppens ledare. Pauls båda första soloskivor, "McCartney" och "Ram" är det mycket hög klass på. Sedan ballade det ur.
Men varför hålla på och tjata om skillnader hit och dit? Det är Beatles, för fan, som Sigge Eklund skrev på sin blogg i ett av de sista inläggen, och det summerar det hela rätt bra. Man kan behöva påminnas om det ibland.
Madrid, var det ja. Jag ska återkomma till det.
Beatles ÄR bra. Man ska inte behöva skämmas för att säga det, tycker jag. Själv älskade jag dem mest under högstadiet - det var den första musiken som blev MIN. Ett skönt motvärn till Take that som alla tjejer dyrkade på den tiden. Sedan när jag var 16 drabbades jag av Dylan. End of story.
Ja! Jag säger det hela tiden: Paul McCartney är underskattad. Ta bara hans röst. Han kan ju sjunga vad som helst. Våga välja Paul!
Ja, Paul hade en enormt bred röst-repertoar - Allt från "Blackbird" till "Helter Skelter" kan han sjunga med bravur. Särskilt den sistnämnda låten komplicerar fallet för dem som avfärdar Paul som den som enbart stod för det schmaltzy i Beatles!
För övrigt gillar jag Beatles-referenserna i Jan Kjaerstads trilogi skarpt, kanske den bästa invävningen av musikaliska referenser jag läst. Kanske mest för att jag älskar både Beatles och Jan Kjaerstad - låter det bekant?
Ja, varför skulle man inte välja Beatles? De är dock bäst när de inte är för polerade, troligen också i bootleg-form, utan efterkonstruktioner (den där fånige producenten). Jag väljer Paul framför George, och Paul för breddens skull.
Ja, det är snygga referenser i trilogin. Särskilt Rubber Soul har ju stor betydelse där. Men framför allt väver han in Bach oerhört tjusigt, inte bara som referens utan även tematiskt: fugan och orgeln är ju en direkt metafor för själva budskapet i trilogin, och narratologin.
Jag läser "Kongen av Europa" just nu, och sorgligt nog är referenserna inte lika snygga där. Han använder massor av 60-talsmusik, men det blir lite patetiskt när han slänger in Oasis och så vidare bara för sakens skull, för att verka up to date. Och så är den så lik trilogin - alldeles för lik. Det är samma grej fast Alf istället för Jonas.
Jag läste i en intervju att Kjaerstad hade planlagt en fjärde del av Wergeland-trilogin som skulle heta "Bedragaren". Jag undrar om inte den här nya boken är denna fjärde del.
Lars Saabye Christensen har skrivit en roman som heter Beatles. Den kom ut i mitten av åttiotalet på W&W. Fruktansvärt nog har den aldrig funnits i pocket på svenska. Men hitta den och läs den!
Den vill jag läsa! Har inte läst något av honom alls faktiskt. Tror jag. Jag blandar ihop de där norrmännen.
Vem blandar inte ihop norrmän? De är som kineser, bara något mer rödkindade, lika oironiska.
Jag har aldrig förstått vad som är så bra med Beatles. De är tråkiga. Tacka vet jag Rob Zombie. Kan förresten rekommendera en zombiefilm av Lucio Fulci: Zombie: Flesh Eaters. Där har ni kvalité!
Anders: Norrmännen är mer ironiska än några andra! Hihi.
Gustaf: Menar du på allvar att Beatles är tråkiga? Nä hörru! Revolver får grundvalarna att skaka, skulle jag vilja påstå. Och roliga var de definitivt. Humor nästan i klass med Python.
"Beatlarna" har aldrig presenterats bättre än av Kersti Adams-Ray!
Hanna: Ja, och The White Album... och Abbey Road... till och med en mellanplatta som "´With the Beatles" tycker jag är väldigt underhållande, med "Please Mr Postman" och "You´ve really got a hold on me" som höjdare.
The Beatles var väldigt kul på ett sextiotalsvis. I en BBC-presentation säger till exempel John: "I´m John, and I play the guitar. Sometimes I play the fool." Ja, inte så roligt i skriven text kanske, men det låter ganska kul när man hör det. På sextiotalsvis. Och det är ju alltid roligt när Ringo sjunger.
Hur presenterade Kersti Adams-Ray Beatles? Hon var väl rätt så klämkäck, antar jag. Jag tänker i det sammanhanget ibland på när Lennart Swahn intervjuade Dylan i mitten av 60-talet, då han anmärker på hans osedvanligt skrynkliga byxor. Bob tittar ner och säger med spelad förvåning: "Why, I just had them pressed last night!" Swahn konkluderar att Dylan helt enkelt var ouppfostrad och inte tänkte på sin stackars publik. Annat var det med Beatlarna, får man förmoda.
Hon presenterade dem som en poporkester, helsnyggt. Kersti Adams-Ray och andra som "var med" brukar ofta uttala sig om saker som hände "då det begav sig". När George Harrison gick bort konstaterade Ray i epitafium i något tv-program: "han var sologitarrist i Beatles och då måste man vara oerhört skicklig". En tondöv näsapa kan spela det Harrison spelar på de flesta Beatles-plattor, hans storhet måste väl ha legat i stämsången, i viss mån i de egna låtarna, som en länk, inte som en instrumental stjärna? Och Dylan, befria honom från überlallare som Wiehe, befria honom från allt, särskilt från översättningar och tolkningar till andra språk och av andra.
Ja, de hade en sådär torr prydlig humor. Som när de blev intervjuade efter sitt första USA-besök: "We borrowed a couple of millionaires' houses."
När man talar om beatlarnas humor är det svårt att bortse från deras filmer. Där var replikerna i och för sig skrivna på förhand, säkerligen av andra, men det skulle ha kunnat vara spontant alltihop. A hard day's night innehåller en massa sköna oneliners:
"How did you find America?"
"Turned left at Greenland."
Jag blir riktigt exalterad när jag tänker på det - måste se filmen omedelbart när jag återvänder från min mellansvenska turné!
Anders: Ja, Harrison kan vara nyckeln i stämsången. Han är liksom kittet mellan Paul och John.
Beatles representerar samma sorts oskuld som HasseåTage, omöjliga annat än just då och där.
Men är det verkligen omöjligt med intelligent och sarkastisk humor i dag? Jag råkade titta på Let´s dance i går, Sveriges kanske mest populära program, och humorn där... brrr. Efter "The line of beauty" var det ett brutalt uppvaknande till svensk underhållnings-TV.
Visst finns det bra humor idag, det gör det ju. Men många slänger in en massa sex- och bögskämt helt i onödan.
"The line of beaaty" var bra, särskilt sista avsnittet. Jag är dålig på att följa tv-serier annars.
Jag såg ett avsnitt av Humorlabbet (del 2 tror jag, olika personal varje gång) som var det roligaste jag sett på evigheter. Bl a stod en deprimerad finlandssvensk man och förklarade vilken bra far han skulle bli om han bara fick adoptera ett litet kinesbarn: "Det ska vara blomkål...blomkålspuré, ingen jävla kokt blomkål...och så ska det vara hårda tag, ramar - inte bara kramar".
Jag minns när jag lyssnade på några samarbeten mellan Harrison och Ravi Shankar. Jag klarade inte av att lyssna vidare. Georgie boy förstörde alltihop. Men visst jag får väl tillstå att än och annan låt på sergeant pepper och abby road är lyssningsbara. Men nu ska jag återvända till fight club på eurosport. Där har ni äkta action.
Appropå humor så ser jag inget fel i sex- bög- eller rasistskämt. En fråga: varför finns det så inga flataskämt? Månne nån som har en på lur?
I väntan på flatskämt förbereder jag ett flatskratt - och under tiden fortsätter jag försöka skriva hemtenta om kulturpolitik.
Hemtentan ska vara färdig till i morgon (det blir den inte), då arbetsveckan börjar om med förnyad kraft. Ack, att jobba 100 procent och studera 50 procent - var det en så lyckad idé?
Det är en lyckad idé att arbeta, kan aldrig vara annat.
Nej, jobbet kan jag inte klaga över, naturligtvis... ej heller utbildningen, den behövs... men kombinationen, den är svår att få ihop.
Det är egentligen dumt att man måste utbilda sig så länge för ett så här simpelt jobb. Särskilt med tanke på lönen...men det kulturella kapital vi besitter har vi å andra sidan aldrig fått betalt för att skaffa oss.
Tackar för sällskapet i måndags.
Bra jobbat av dig med din blogg!
Yo bro,
Jag kopte 'Love' i julklapp till nagon. Kanske till dig. Men nu borjar det bli pinsamt att skicka julklappar till folk, och i och med detta blogg-inlagg kande jag inga skrupler i att igar av-plombera skivan och sticka in den i bil-stereon. Ah... pa vag till universitetet pa engelska vagar, with love. Det var lite som om allt foll pa plats. Det gick over sedan, i Top-Bars rokiga lokal da konversationen foll in pa the Beatles och det blev till en tavling om vem som bast kunde diskutera den mest obskyra laten fran den mest obskyra skivan (jag forlorade stort). Allt kulminerade i att herr Tim utropade 'I fucking hate the Beatles!'. Tystnad.
Det är ju det jobbiga med Beatles! Alla känner till dem, alla måste ha en åsikt om dem, och ju mer obskyrt material man lyssnat in sig på desto bättre. Det där kalenderbitarbeteendet känner jag i och för sig igen från många håll och är väl mer ett personlighetsdrag, dina kursare diskuterar säkert obskyra vändningar hos Fichte med samma frenesi. Problemet uppstår när det handlar om något som vinner mer på ett emotionellt förhållningssätt...
Jag känner också igen detta förhållningssätt från poesidiskussioner på D-seminariet (och på Café Ariman) i Lund, särskilt en tunnhårig figur var väldigt förtjust i att med pekfingret i luften undervisa alla som ville och inte ville lyssna. Jag har fortfarande svårt att läsa Ted Hughes efter den tunnhåriges knastertorra föreläsningar.
Det är lite jobbigt med kalenderbitandet, går prestige i det, som med bootlegs. Därför föredrar jag att försöka hålla isär det tekniska och det emotionella, vilket en sådan som den tunnhårige kälkborgarsonen på D-seminarierna inte gjorde. Den tunnhårige förstörde också Paul Auster för mig, men nu återerövrar jag honom bok för bok. Ibland gör det inget att han förstörde vissa (John Ashbery, vem bryr sig) men med Hughes och särskilt Auster är det ju lite synd.
Det tycks mig som om ett Skalmancitat är lämpligt här:
"Det finns för många tävlings-knasar."
Älskade, hur väl finner du inte ut hur du ska använda din skatt av citat, synnerligen välfunnet!
Ha ha, det här är underhallning pa hög niva. Far nog ägna mig at skriva en egen sang om helt privata nederlag för att bryta igenom pa den här fronten antar jag, familjefäder har sa svart att halla sig à jour med vad som pagar och vad som pagick med bade Bankbaggar och andra utdöda raser -bara Skalman blir till sist kvar och jag skrattar därför i vemod. Ja, det är lite sorgligt det där, även om Skalman naturligtvis inte är fy skam. Naväl, sangen kommer snart, Bokaj, Elin och alla andra djur som har lust att sitta i gläntan och yla med.
Johan: för tusan bövlar. Vi far banka plank i sommar istället.
Elin: du anar inte hur imponerad Juan Ramón blev av gniststickan. Hade du sett karlns blick hade du förstatt att det var värt besväret att bära runt pa den under hela hösten. Han AT gnistorna, tuggade pa dem, fick fradga i mungiporna, svalde och log. Det blir sällan bättre.
Bokaj: det här med antologin va totalmente en serio; jag vill ha dig som editor och förordsskrivare. Tänk pa det som ett... ja, ett sommarprojekt, kanske? En last man vill dela med sig av.
Jag är med! Som redaktör, och förord - visst, jag skriver, I´m game. Jag håller på och letar material för fullt, detaljer finns i ett kommande brev. Sommaren låter som en mycket bra tid för ett sådant arbete - en fördel med att arbeta för den svenska skolan är ju att man har minst två månaders semester.
Och privata nederlag - det låter kul! Jag har kasserat minst femtio idéer till sådana blogginlägg för att det blir för privat, det är svårt. Men i sångform, kanske?
Yyyyyyyyyyyyyyyyl!
Björnen är i huset. Duva är på väg, Tigern!
Bokaj: Hurra hurra!
Snart kommer brev med sanger om personliga nederlag och annat.
Björnen: Har läst duvan - storartad text och musik. Svarar när sangen är klar.
Grattis pa flosedan!!! Har forsokt fa tag i dig, men det ar svart....hoppas middagen ar god och atmosfaren ratt for tillfallet.
Ha en bra kvall, kare broderutt!
Ja. Maria ar skyldig till inlagget harovan.
Maria har igen. Ar syskonen game for juli, forresten?
Just det, du fyller år: Gratulerar!
Jag undrar: är du game för december?
Datorer är underbara och de enda förutom Kristus (vår käre vän) som verkligen förstår mig!!!
Det var alltså jag, Johan, som skrev det sista!!!!
Ja, 31 nu! Maria: Jag satsar på att vara ledig från mitten av juni till mitten av augusti, hur det än blir med arbetet till hösten! Så juli låter som en utmärkt tid för rendez-vous. Allt väl med tösongen, förresten? Ska hon med till svensk mark?
Shame on me: Jak, du fyllde ju år igår!
Gratulerar såhär i efterhand!
Gratulerar, Räven!!! Vad tyckte du om mitt förslag (via sms) förrestem?
tigern: tackar, jag väntar med spänning!
Tack! Hittills har året börjat ganska bra. Ja, Pablo, det låter som en mycket bra idé tycker jag. Fortfarande lite osäker på min ekonomiska status i mars dock, men vad tusan... När måste man bestämma sig, för att beställa biljetter?
Hallå där, herr risktagare! Jag har första, eller åtminstone andra tjing på eventuella ekonomiska överskott!
Shylock: Ja, ett skålpund kött har jag förstås redan räknat bort i kalkylen!
Jesper jämför - föga ödmjukt - GENDER:s musikskapande med Beatles titt som tätt. Men stämsång funkar alltid och där ligger vårt band i bräschen.
Martin: jag vet, det var snöpligt. Men självklart skall trädhusbygget fortsätta i sommar. Jag postar ett brev idag med skisser och idéer!
Jakob: grattis i efterskott. jag har redan gratulerat i förskott...
Ja, sjalvklart foljer tossongen med! Vi stannar nog i 3 veckor eller sa...
Vill ses garna och mycket!!!!
Jakob, jag bokar två biljetter imorgon (det finns kvar), de kostar ca 500 pix styck. Det är mycket dukater, men jag tänker att det är dags att se karln innan det är försent. Hör av dig om du vill att jag ska boka fler (om Ylva vill följa med, t ex).
Intressant f ö, att det är via bloggen som man lättast får tag på dig... hehe.