Ett möte med djävulen
En av de vackra höstdagarna i Köpenhamn mötte jag djävulen i hörnet av Frederiksberggade och Kattesundet. Glad och rörd av att se en landsman och gammal bekant skyndade jag fram till honom och tryckte hans hand. Djävulen tycktes å sin sida angenämt berörd av att träffa mig.
- Hur mår du, min gosse? frågade han.
– Tack bra. Hur mår farbror själv?
– Utmärkt, utmärkt! Har aldrig mått så bra som nu! Men det var väl en liten överraskning för dig att träffa mig här i Köpenhamn?
– Bäste farbror, svarade jag, livet bjuder på många överraskningar, det vet jag på förhand, och därför blir jag sällan överraskad. Och då man av ett eller annat skäl inte längre trivs riktigt i Sverige, ligger det ju närmast till hands att fara till Köpenhamn.
- Det är inte därför, svarade djävulen med ett litet ilsket morrande. Jag trivs mycket bra i Sverige. Men jag är här i affärer.
Mitt i virrvarret av cyklister och bilar stannade Fan och brast i gapskratt.:
- Är du tokig, pojke, sa han. Tror du att jag har rest till Köpenhamn därför att jag har blivit avvisad av Migrationsverket? Nej, jag har alltid mina trogna där hemma. Folkpartiet hade en liten avskedsfest för mig i smårummen på Prinsen innan jag reste. Vi skulle ha haft det riktigt gemytligt om de bara hade kunnat hålla sams med varandra. Men Lars Leijonborg kunde förstås inte låta bli att komma dragandes med sin gamla käpphäst om samarbete med Sverigedemokraterna – och då blev Westerberg så arg att han kastade av sig överrocken och ville flyga på Leijonborg! Jag hade inte lite besvär med att avstyra det pinsamma uppträdet. Det var en i stort sett ganska lyckad tillställning, men ändå kan jag inte neka till att det låg en viss vemodig stämning över det hela. Det var inte som i gamla dagar. Fascisterna i Sverige har vansläktats; det är en urvattnad ras. Somliga argumenterar som det faller dem in, och det är ändå de bästa; men de allra flesta argumenterar så, som de tror att väljarna vill ha det. De är sannerligen inte bättre än nyliberala tidningsredaktörer. Men jag är törstig och trött, och här har vi ju Teufel – kom så går vi in och får oss en latte inferno.
Vi slog oss ner i ett hörn av Teufels röda kafé. Kyparen hälsade på djävulen vördnadsfullt intimt som på en gammal stamkund och serverade oss med konstförfaren hand varsin latte inferno.
– Jag vet inte vad det är i den här lokalen, sa djävulen, som påminner mig om gamla Tegnérs i Lund. Kanske är det helt enkelt de röda sammetssofforna. Danskarna är ju mycket mer konservativa än svenskarna – det märks på allt, också på deras kaféer.
Men för att återkomma till fascisterna – hemma i Sverige gömmer de sig numera bakom en dimma av skendemokratiska och liberala floskler. Än så länge. Men i Danmark finns det verkliga fascister, och här sitter de i högsätet, som sig bör, med möjlighet att påverka regeringspolitiken. Vi kan bara hoppas på att samma goda utveckling når vårt land så småningom, det är kanske bara en fråga om tid. Fyra år till, så…
- Ja, svarade jag, här har farbror tydligen stora intressen att bevaka.
– Ja, adjö med dig nu, sa djävulen. Jag ska till en konferens med några riksdagsmän. Auf Wiedersehen!
(Fritt efter Hjalmar Söderbergs "Hjärtats oro")
Dårarna tar över dårhuset
Kan du inte förstå att det här är en illusion, precis som allting annat?
Jag skriver ändå vidare, jag kan inte annat, postar det ut i universum.
Järntorget klänger sig ängsligt fast vid land, gatutidningen talar om för mig att jag är etablerad och bekväm, medan jag försöker tala om för gatutidningen att den är som jag, inne och utanför på samma gång. Det beror på vilka skärvor av mitt liv som skiner fram.
Jag ser människor som opräglade mynt som man kan singla utan att vinna eller förlora, jag ser teckningar i sanden, inte bara oreda som måste rättas till. En ojämn bit i pusslet, ett fel i produktionen.
Dagar när det ropas på hårdare straff och kontroll, snart står giljotinen mitt på torget, nyslipad, skinande.
Tankepolisen varnar för skönhet, varnar för trygghet, varnar för de röda fläckar som slår ut på papper och hud.
Främlingar patrullerar med sabel i bältet, för att hugga huvudet av de främmande. Bara en enkel sabrering, sedan blir allt som det var förut!
När rädslan tar över fylls luften av sänkta blickar, och vägen kantas av ryggar. Stormen kommer, och när stormen kommer kan man inte ta skydd bakom smakfulla väggar av furu.
Landet drar upp nya fåror i ansiktet där tårarna kan bryta fram. Även gudarna måste böja sina huvuden.
Berättelsen är inte slut för att jag slutat skriva på den. Ditt liv är inte slut för att du slutat leva det. Det finns alltid något större än det du ser framför dig.