Ankdammen och världen

Läser om världsmedborgarrörelsen och romantiken, och funderar lite kring det här med internationalism och nationalism i poesin. 

Världsmedborgarrörelsen, som växte sig stark åren efter andra världskrigets slut för att sedan tyna bort i takt med att det kalla kriget började, utgick från tanken att nationerna måste upphöra, alla människor bli världsmedborgare och ett världsstyre bildas. Detta för att undvika ett atomkrig, vilket man förstås var mycket orolig för efter USA:s atombomber över Japan.
Initiativet till rörelsen kom från den före detta stridspiloten Garry Davis. Davis avstod demonstrativt från sin amerikanska nationalitet och förklarade sig som världsmedborgare. Han manifesterade detta genom att sova under bar himmel i en vecka på internationellt territorium. Platsen för denna aktion var paris, mittpunkten i det Europa "som ligger mitt mellan väst och öst".
Inom den romantiska traditionen finns det både nationalistiska och internationalistiska drag.
I den tidiga engelska romantiken, bland t ex sjöpoeterna Wordsworth och Coleridge, fanns det en provinsiell tendens där man protesterade mot Londons kulturella och politiska dominans. Denna opositionella lokalpatriotism övergick kring år 1800 till en mer konservativ nationalism, framför allt på grund av kriget mot Frankrike.
Hos de yngre romantikerna, lord Byron och Percy Bysshe Shelley, finns inga provinsiella och nationalistiska drag. De båda kom från urbana, aristokratiska miljöer och deras respektive författarskap rör sig på ett helt och hållet internationellt plan.
Den tyska romantiken hade däremot en internationell inriktning till en början, då Friedrich Schlegel ville utveckla ett positivt vänskapsförhållande mellan arvfienderna Frankrike och England, och även Novalis ville komma förbi de gamla nationella rivaliteterna. Tidskriften Europa, redigerad av Schlegel, var huvudorganet för den här kampen. Kriget mot Napoleons Frankrike fick dock många romantiker att utveckla nationalistiska ståndpunkter.
Den svenska romantiken var från början mer homogent nationalistisk. Att de svenska romantikerna i så hög grad kom från en lantlig och prästerlig miljö ger den också ett provinsiellt drag.
När romantiken åter kom att blomma upp i Stockholm på 1950-talet kom de nya romantikerna att ställa sig på olika sidor. Den bereste och mondäne Paul Andersson ställde sig på den internationalistiska romantikens sida, tillsammans med Byron, Shelley, den tidige Friedrich Schlegel och Novalis. Bo Setterlind däremot stod för en utpräglat nationalistisk romantik, tydligast formulerad i debattboken Därför är jag monarkist.

Hur ser det ut bland dagens poeter, finns det överhuvud taget någon som söker sig utanför den svenska ankdammen och blickar ut över världen?


Kommentarer:
Postat av: il miglior fabbo

Det här med att ha semester är ett fantastiskt pafund, man har tid att följa utvecklingen pa childe-bloggen t.e.x.

Min tidigare kommentar kring det nischade etablissemanget har en del att göra med ankdammsmentalitet, just det. Universella fragor och uttrycksformer, finns de med nuförtiden eller är allting introvert och bepansrat inom den svenska poesin?

Man läser tex William Morris och Walt Whitman och ser en kontinuitet i det romantiska tänkandet fran Coleridge/Wordsworth via Shelley och lord Byron som tycks ha stannat upp i sin utveckling nagonstans kring sekelskiftet. Tolkiens privata version av Frye's ironiska myt är enligt min uppfattning det mest nyskapande inom romantisk litteratur sen dess.

Sverige vet jag inte längre nagot om, det är uppfattningen jag far när jag läser inläggen pa den här bloggen. Ankdammspoesi? Ankdammsförfattande i största allmänhet, är jag rädd. Samma sak gäller för Spanien, där allt tycks präglas av inbördes beundran (anledningen till att jag slutade läsa kultursidorna för sex-sju ar sen). Här finns dock grogrund för lokalpatriotisk romantik sa att det räcker och blir över, pa ett nästan skrämmande intuitivt sätt: gränsen till lokalfascism överskrids inte sällan.

I morgon flyr jag fältet, till Santander, därefter till Valladolid, nya doser blood and soil...

Hall bloggen vid liv, jag hör av mig längre fram.

2005-08-01 @ 23:44:33
Postat av: Jakob

Lokalfascismen i Sverige finns väl mest på romanplanet och står väl mest de gamla Västerbottensostarna för: Torgny Lindgren ("Pölsan"), Kerstin Ekman ("Sista Rompan"), P O Enqvist ("Leve Pol Pot och det befriade Kambodja" (närå, skojade bara där, kan inte komma ihåg vad hans sista gigantiska tegelsten hette)).
Det lustiga är att dessa romaner säljer som smör i Tyskland. Varför, kan man undra. Här skriver man en tusensidig tegelsten om en halvdöv gammpojke i Norrlands inland som är "lite eljest", och så bestämmer sig en medelålders sekreterare i Köln för att det här verkar vara bra grejer? Jag förstår det inte.
Att svenskar gärna läser det kan jag ha en viss förståelse för, eftersom nästan alla svenska medborgare härstammar från bönder på nära eller långt håll, och de gamla fina städerna är estetiskt krossade sedan 50 år tillbaka, så finns det säkert en längtan tillbaka til Harry Matinssons lantliga paradis. Sverige är ju inte, och kommer nog aldrig att bli, ett mondänt, urbant land. Blood and soil, ja det var ordet!

Postat av: Katrin

Tack! Antologin blev bättre än vad jag förväntat mig. Trycket är helt klart godkänt. Kvaliteten på bilderna i boken är väl iofs inte helt fantastisk, men som sagt, för ett print on demandjobb så är det bra. vi använde oss av e-lib. kolla den här länken: http://www.elib.se/ebook_services_pod.asp där kan du själv räkna på priset. allt gott!

2005-08-04 @ 21:44:25
URL: http://donnacorleone.blogg.se
Postat av: Robban

Kul att återigen ta del av din blogg. Den kommer jag besöka ymnigt framöver. Håll utkik efter min lilla artikel om bloggande i premiärupplagan av Bloggportalen.se (du har väl anmält dig!?). Jag har kollat in Ryska husets hemsida (hade faktiskt inte gjort det tidigare) och ser att landet ligger där det ska. Kämpa på!

2005-08-04 @ 22:15:18
URL: http://palimpsest.blogg.se
Postat av: Jakob

Tack ska du ha, detsamma. Vuxna män gör bloggar och tidskrifter tillsammans. Jo visst har jag anmält mig till Bloggportalen och är förstås som nyfrälst bloggare nyfiken på att se resultatet på måndag, om det nu blir då.
Ryska husets hemsida ligger lite åt det sjuka hållet jämfört med tidskriften, kanske skulle den må bättre av att skärpas upp en smula i allvarshänseende. Vi har lagt nästan allt krut på papperstidskriften, som förstås är flaggskeppet. Men recensenten och gamle Ordkonstnären Petter bengtsson rekommenderade tvärtom i en recension att vi skulle plocka in Saile och Landsbergis i tidskriften. Det tyckte vi som var med på festen där de skapades var hemskt underhållande.

2005-08-05 @ 00:18:17
URL: http://childejakob.blogg.se

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback