Du tror du kuvar mig, Kulturråd?
Jag tjuvläste pappas resedagbok från bröllopsresan, kommer ihåg en passage från en tågresa: "En fjäril med vackra färger fladdrar förbi och stannar till ett ögonblick utanför tågfönstret. Cecilia blir förtjust."
Granada, 19 ar senare: ett litet hotell vid järnvägsstationen, nerganget sen sjuttiotalet antar jag, samma tvättfat som da, färgen som flagnade pa väggarna i korridoren nu...
Pappa berättar fran sin säng och vi lyssnar andäktigt till spanska äventyr fran en annan tid, som da tycktes vara sa langt borta, nästan förpassad in i det outgrundliga och mystiska fjärran da allt var möjligt (kanske var det bara en bonde eller tva som hade flyttats pa brädet.)
Jag lever fortfarande pa pappas minnesbilder fran den resan, och Andalusien är fortfarande lika magiskt tack vare svartvita bilder pa män som flinar för att visa guldtänderna och en ung man som halsar i sig en strale vin fran botan medan barflugorna nickar uppmuntrande.
Jag var i Sevilla förra aret. De kritar fortfarande priset pa bardisken och glömmer inte sällan att ta betalt. Tva dagar; det var pa gränsen till att de magiska visionerna utplanades men inte helt och hallet.
Fjärilar fladdrar förbi, lika svarfangade som oemotstandliga. Jag kan första varför mamma blev förtjust. Den var pa andra sidan av fönstret, omöjlig att fa tag pa, för alltid.
I förra veckan beställde jag tre flygbiljetter till Sevilla. Vi flyger hem från Jerez de frontera (?)efter att ha varit i Puerto de Santa Maria. Jag ska ta med glasögonen så att jag kan följa Fotbolls-VM från dom små teveapparaterna som brukar finnas på dom spanska barerna. I vår lilla familj är det tradition att följa fotbollsmästerskap från spanska (eller portugisiska) barer.
Andalusien vet jag inget om, men låt inte kulturrådet kuva dig!
Martin: Ja, bilden av när pappa med Svenne Hedlund-frisyr och lycklig min bälgar i sig av det spanska vinet, och de betydligt äldre stammisarna står runtomkring honom och flinar, den bilden är ett av mina favoritfamiljefoton. Det är liksom sinnebilden av ungdom på nåt sätt.
Och kanske var det ungdomen som fladdrade förbi där utanför tågfönstret, vacker och svårfångad stannade den till ett ögonblick och var sedan försvunnen. Det första barnet, Martin, växte redan i magen.
Jonas: Fotboll på barer i Sevilla i sommar - det låter helt suveränt!
Jag blir nyfiken. Och lite rädd. Vad hände sen ...
Några dagar senare, på en uteservering i Malaga.
Cecilia svimmade plötsligt när hon just skulle ta en kopp kaffe. När hon återfick medvetandet låg hon på marken, och sju spanska herrar stod lutade över henne med oroliga blickar, någon ropade efter ett glas vatten, någon annan efter luktsalt, och i samma stund kom Birger springande från andra sidan gatan. Han hjälpte Cecilia upp på stolen igen. De såg in i varandras ögon och insåg ungefär samtidigt att japp, vi ska bli föräldrar. Först skrattade Cecilia till: herregud, ska jag bli mamma? Vid 21 års ålder? Birger skrattade också, inte heller han kunde först riktigt tro på det. Sedan satt de båda tysta en stund, med allvarliga miner. Cecilia drack upp sitt kaffe. Det smakade annorlunda än vad det brukade, på nåt sätt lite starkare och bittrare. Det var inte längre bara hon som drack det.
Var det ungefär så här det gick till?
Nu börjar jag förstå hur kändisarna känner sig när dom inte har riktig koll på vad som skrivs om dom. Plötsligt är man stjärna på Jakobs blogg...
Skämt åsido, det här låter ju som inledningen till en roman skriven av Hjalmar Söderberg eller så. Jag kan tillägga att det där kaffet, det var nog sista gången jag drack det under Spanienvistelsen, sen började jag må illa av kaffe. Och öl. Och vitlök. Och alkohol över huvud taget. Satt i det eldiga Andalusien och längtade efter hederlig svensk prinskorv, och kunde knappt följa med min nyblivne make in på kvarterskrogen. Och vad blev av detta? Jo en präktig son som så småningom emigrerade till Spanien och fann sig en hustru....
Präktige sonen nummer två fick sig till livs en ordentlig trebetygsuppsats i spanska under sina
första månader i moderlivet. Och vad blev av honom? Jo, en man med massor av akademiska poäng (se CV på annan plats på denna blogg). Ska man nu dra slutsatser av detta? Fältet är fritt! Grattis förresten på 30-årsdagen!
Tack! Ja, det har nog en viss betydelse för personligheten och läggningen vad som pågår när man är i moderlivet. Viktigare än hur planeterna och stjärnorna står åtminstone, misstänker jag. Jag har just sett Cate Blanchett i The Life Aquatic (suverän film) ta ansvar för sitt fosters bildning genom att läsa På spaning efter den tid som flytt för sin gravida mage. Det spelades ju väldigt mycket musik (mest hiphop) på hög volym när Alexander låg i magen, och han har blivit musikalisk virtuos (fast inte inom hiphopgenren kanske). Detta stöder ju tesen. Hade jag varit min farfar så hade det dessutom räckt för att bekräfta den som vattentät.
Long time no see... ;)