Shake the disease
Martin Gore. Som står och ser extremt liten och bräcklig ut längst framme vid scenkanten, som en blond liten fågel med svarta, brända vingar. Enbart kompad av ett fint klingande piano sjunger han "Shake the disease" så plågsamt och vackert att enbart den låten är värd det hutlösa biljettpriset.
"Understand me", vädjar han, och jag vet inte riktigt om jag förstår den lite kryptiska texten om att vilja bli lämnad i fred fast ändå inte bli lämnad i fred, om att inte vilja bli dyrkad.
"I´m not going down on my knees begging you to adore me". Publiken vrålar och Martin Gore ser obekväm ut. Men han har åtminstone slängt av sig den fula svarta fågelmössan som han inledde med.
Sedan kommer Dave Gahan in igen, med naken överkropp, vickar på höfterna och svingar mikrofonstativet och kör en rungande "Just can´t get enough" och hela Scandinavium vrålar med i texten. Förstås.
Men mitt i all sjuttiotalistisk nostalgi kan jag inte sudda bort intrycket av den där låten som aldrig hamnade på någon skiva men som kanske är bandets bästa, och som här blev avskalad in på bara skinnet.
Martin Gore har naturligtvis inte Dave Gahans farliga, mörka utstrålning. Han är långt ifrån någon crowdpleaser. Men han har något annat, som är ganska ovanligt bland världartister: Integritet.
jag har den som vinylsingel, det är en väldigt bra låt! men var det bra, resten av konserten alltså?
Ja, det var en mycket bra konsert!
De fokuserade på ganska mörka delar av sin skivkatalog, det var en hel del från Violator, och så spelade de en hel del personliga favoriter: A question of time, Never let me down again och Everything counts. Både Dave och Martin var i toppform. Fletch såg man ju inte till så mycket, men det är ju som det ska vara.
Och jag gillade verkligen dekoren, som var lite i stil med Plan 9 from outer space, 50-tals-science fiction typ.
Första gången jag såg Depeche Mode, märkligt med tanke på att jag lyssnat på dem i så många år, men så är det. En speciell känsla att få se dem till slut, de som gjorde soundtracket till rätt många deppstunder under min gröna ungdom. Jag har inte lyssnat så mycket på dem sedan slutet av 90-talet, men med den senaste skivan har de fått en revival i min stereo.
Bäst jag letar upp konserten och lyssnar. Jag lyssnade mycket på Ultra tidigare.
Ja, Ultra är en grymt bra skiva tycker jag, jag lyssnade också väldigt mycket på den när det begav sig. Särskilt Barrel of a gun, It´s no good, Home och Insight - bra grejer. Freestate. Mycket fint. Jag har för mig att jag läste att Dave var på rehab större delen av den inspelningen, och det hörs nästan.
Freestate bäst av dem du räknar upp, och Love thieves, eller vad den nu heter.
Ultra... Grymt bra? Är du säker, Jakob?
konserten. Ja, det var roligt att se sina gamla idoler och jag gillar den eufori och inspiration dessa nu gubbrockare lyckades ge mig. Kanske några alltför långa instrumentala delar och en del nya, lite slätstrukna alster. Annars lyckades de bra!
Ja, Johan, jag yrade ju länge om det underskattade mästerverket Ultra i söndags om du minns!
Av de nya låtarna var väl inte Daves låtar så jätteheta - det känns bara som en eftergift till honom att hans låt "Suffer well" blivit ny singel från skivan - men "A pain that I´m used to" och "Precious" satt ju fint, tyckte jag.
Gubbrockare, nja eller gubbsyntare kanske? Jag vill minnas att jag tyckte att de var gamla redan när Violator gavs ut.
Ultra var väldigt uppskriven när det begav sig, vill jag minnas. Den låter ju väldigt mycket 1998, om man säger så. Fast jag är inte så insatt egentligen.
Ultra var ett rop fran djupet av nagonting. Stundtals helt sublimt.
Kort sagt, Ultra är bra.
Japp! Fast mest lyssnar jag nog på de tidiga plattorna, de känns fortfarande grymt aktuella åtminstone för mig - A broken frame, till exempel, och Some great reward. Många riktigt bra låtar där, och jag älskar ljudbilden.
Martin: sublimt? Nu igen? ;) Jag är snart klar med reseskildringen från Polen förresten!
Jakob: jag gillar metalliska och kalla digitalsyntharna i "Some great rewards" och "Black Celebration". Alan Wilder var även tidig med obskyra samplingar,utan att den saken skulle leka sönder låterna med sunkiga vokalsamplingar (jag tänker på många italodiscolåtar och kommersiella dansdängor från 1987-88 nu).
"Speak and Spell" är sublim i sin enkelhet: syntetiserad, naiv rock'n'roll i mångt och mycket.
"Violator" är i sin tur ett mästerverk sett till produktionen. Låtarna sitter ihop och Alan återinför analogsyntharna på ett mästerligt vis. Jag har alltid tyckt att hitsinglarna från detta album är de minst intressanta.
Skall jag fortsätta?
Johan: Gender och DM delar en sorts sublim extravaganza: darrande stämmor pa bristningsgränsen, Gore's skenbara bräcklighet (även om Jesper är betydligt mer ironisk i sin framtoning). Violator har sina poänger, om än billigt tagna ibland (t.ex. Personal Jesus), men varför pratar ingen om Music for the Masses?
Shake the Disease är en av de bättre latarna, likosm Stripped fran A Question of Time.
Polen: berg, grottor? När? Har det nagonting med Gileos att göra?
Martin: "Stripped" från "A Question of time"? Svart celebration menar du. Ha ytterligare tålamod vad gäller Polenresan, bilder utlovas!
Black Celebration, stämmer gott signor. Laten fran A question of time som anspelar pa den darrande stämman är ju A question of lust.
Martin: Jag vettifan vad du talar om nu, men bra är den i alla fall! En grym skiva.
Jakob: nu får du faktiskt ringa mig, för det är bizniz på gång! Word.
Bizniz? OK. Jag ringer! Jag är förresten i körkortsvängen just nu, tio år för sent.
Martin: A question of time är ju för sjutton gubbar en låt, som ligger på Black celebration! Men jag håller med dig om att Music for the masses är väldigt bra, kanske den jämnaste DM-plattan. Bra producerad. Väldigt öppet och luftigt ljud. Dock har jag nog spelat den lite för mycket...
Ni har alltsa inte hört A question of lust? Fran A question of time's Construction time again? Some great reward...
Nä nu far det vara nog med DM pa ett tag för min del, jag blir ju alldeles trippad av alla dessa 80 och 90 tals referenser som ni märker. Dock, Music for the masses...
Johan, jag hoppas att du vet att du är välkommen pa disputationen. Med förutsättningen att du tar med Polenbilderna.
Bokaj: Quiz: vem av Magsnus släktingar var det som fällde kommentaren "Skaffa körkort" när han sag mig träna mountainbike pa Orust?
Martin: du vet själv att du är inne på hal is...
Jakob: men ring då! Var är du någonstans?
Jag är här! Hemma. Och jag är dålig på att höra av mig, jag erkänner.
jag var helt RÄDD för Shake the disease när jag var 15. Tyckte att den var... som en tunnel, kall och mörk, och med en massa röster i väggarna.
Ja, det är nog musik för schizofrena, egentligen. Speciellt det där sticket med det dovt dunkande ljudet kan nog uppfattas som lite otäckt, som en mörk tunnel. Vackert är det i alla fall!
Martin: Kan det ha varit Magnus storebror som fällde den dräpande kommentaren? Verkar troligt. Han brukade själv åka motocross i trädgården, har jag för mig, ingen större skillnad egentligen (fast mc är förstås "tuffare" och så slipper man röra alltför mycket på sig).
Magsnus kusin. Du vet killen med ljusgult har i hockeyfrisyr som ibland kom förbi och raljerade med Anders om epatraktorn. Anders som för övrigt ville döda oss för att ha satt konstiga idéer i huvudet pa Snus, och som mamma p.g.a denna förvisso ungdomliga kommentar vägrade anställa femton ar senare för att renovera badrummet.