Childe Jakob

Eftersom jag just nu anklagas på Otidskrift för att med den här poesidebatten försöka bli kändis, dvs man tycker det är lite fånigt att jag använder min egen blogg för att föra fram min poesi, för det är ju det det handlar om egentligen - vill man bli kändis tror jag nog att poesi är fel forum att ge sig in i! - så tänkte jag redogöra öppet för mina tankar kring det här med att vika ut sig som poet och debattör på en blogg.

Jag håller på att samla material till en poetik, som bygger på en diskussion om smak och om vilka faktorer som styr vår smak. Jag har min utgångspunkt i den nyaste svenska poesin (2000-talet) och jag är intresserad av hur den tas emot av kritiker respektive läsare. Att jag väljer den nyaste svenska poesin beror helt enkelt på att jag är oroad för den återvändsgränd jag tycker den hamnat i, och en del av min hårda kritik bygger på en ärlig vilja att förändra det faktum att poesin når så få läsare.

Vad det blir av denna poetik vet jag inte - kanske kommer jag helt enkelt bara att dra nytta av den som kunskapskälla. Kanske kan också andra lära sig något av det som kommit fram här. Jag försöker trots allt föra en seriös debatt kring poesin, därav det namntvång som nu råder på bloggen. För alla med social fobi på nätet så beklagar jag det, men det är enda sättet att rädda min blogg undan totalt intellektuellt sammanbrott. Och många har skrivit till mig och bett mig att inte lägga ner min blogg. "Låt inte de jävlarna ta dej", typ. Så OK då - jag månar ju om mina läsare.

Jag roas och skräms om vartannat av hetsigheten i den här debatten - framför allt tycker jag det är helt otroligt att den svenska samtida poesin, som jag kanske inte trodde kunde väcka så starka känslor med tanke på hur få som köper nya svenska diktsamlingar, kan generera en så hätsk debatt.
Jag undrar verkligen över vad det är för en känslig nerv jag kommit åt, och jag försöker ta reda på det - det är något som är tabu i mitt sätt att kritisera t ex Raattamaa eller Anna Hallberg, en kritik som andra konstarter får räkna med tycks faktiskt vara tabu att utsätta poesin för.
Att jag dödförklarade språkmaterialismen berodde bara på att jag faktiskt anser att den leder in poesin i en återvändsgränd dit inga läsare förutom de närmast sörjande i vid mening kan följa den. Jag tror att den kritiska hegemoni som lyfter fram en sådan inriktning skjuter lyriken i foten. Om det finns några tydliga linjer i debatten så är det bland annat att jag pekar på litterära texter och kritiserar dem, medan Language-lirarna försöker slå mig i huvudet med litterära teorier som de, men inte jag, tycker om. Teori ersätter praktik. Ingen har varit beredd att verkligen gå in i dikterna och förklara varför Language Poetry är bra poesi. Men jag misstänker att det skulle bli väldigt svårt att göra så med en bok som Agneta Enckells "innanför/utanför". DN-kritikern som försökte hylla den i somras, se mitt inlägg "Den nya spännande poesin" från i juli, gjorde i alla fall bort sig rätt ordentligt. Men den som vill göra ett försök är mer än välkommen att göra det, t ex i kommentarerna här nedan. Come and have a go if you think you´re hard enough. 

Någon, jag tror det var mannen bakom Uppenbar hemlighet, menade någonstans i debattens begynnelse (ursäkta, men ni får leta själva bland alla kommentarer om ni vill se citatet i sin helhet, det börjar bli svåröverskådligt, men jag tror jag refererar hans åsikt rätt) att den svenska poesiscenen är för liten för en sån här fejd. Jag tror precis tvärtom, att den är så liten just för att det är så lågt i tak att man inte ens får såga välkända och berömda poeter utan att bli förföljd för det.

Tänk om det som gäller för poesin skulle gälla t ex popmusiken, vilka försiktiga och ängsliga popkritiker vi skulle få. Vad nu? Såga Kent? Nej! Det är faktiskt många som älskar dem och tänk på vilka hårt arbetande musiker som ligger bakom Kents skivor. Bättre att lite ljumt tycka ganska bra om allt.

Eller?