Mitt namn är Childe Jakob

God morgon mina damer och herrar, vördade poesidebattörer!
Det har varit ett par hårda veckor av poesidebatt. Till dem som mailar mig och är oroliga för att jag håller på att tappa förståndet, vill jag bara mana till lugn på den fronten. Det här är inget jävla teparty. Det är en poesidebatt. Och jag är som sagt förvånad, lätt omskakad, men samtidigt väldigt road över att motståndet mot att tycka och tänka fritt om lyrik har varit så oförsonligt här. Jag har blivit kallad väldigt mycket i den här debatten: Rabiat, dum, estetiskt efterbliven, en poesins Don Quijote som ägnar sig åt att slåss mot väderkvarnar. När det enda jag ägnat mig åt har varit att skriva poesi och tycka till om både den poesi jag uppskattar och den poesi jag inte uppskattar.
Det kommer att bli en bra bok av det här, och jag tror faktiskt att den säger mer om kommunikationens hierarkiska strukturer än Lars Mikael Raattamaas Politiskt våld. Men i praktiken.
Det finns en svensk hiphopgrupp som kallar sig Mobbade barn med automatvapen. Mitt namn är Childe Jakob. Mitt automatvapen är den här bloggen.
Tack för ordet! Ha det så bra allihop!
/Childe Jakob

Kommentarer:
Postat av: Helena

Säga vad man vill om Jakobs åsikter, men man har aldrig tråkigt på den här bloggen. Jag tror jag har fått en ny litterär idol!

2005-09-28 @ 11:10:27
Postat av: Lars

Jag också! Vilken friskhet, vilken ironi! Den här personen "Jakob" kan väl ändå inte vara på riktigt?

2005-09-28 @ 12:43:09
Postat av: Jakob

Hur menar du då?

2005-09-28 @ 13:06:42
Postat av: Per K

Ett sammanbrott av denna kaliber har inte synts sedan nätdagboken Riktig kille. Följ länken.

Postat av: Martin

Jakob är naturligtvis pa riktigt. Det rör sig om en man i trettioarsaldern som har ägnat de senaste tio - femton aren at att läsa, skriva, lyssna till och analysera poesi och popmusik, gammal sa väl som ny, med ständigt ökande insikt.

Jag träffade honom senast i somras. Da gav han en bok till min yngsta dotter som han hade skrivit själv: ett bestiarium fullt av opretentiösa men pa samma gang finessrika, hejdlöst underhallande och illustrerade betraktelser kring varelser som Fähunden, Fyllekajan, Bengeten, ökenrattan etc. Timmar, dagar, veckor av arbete ligger bakom denna bok som aldrig ens var avsedd för utgivning.

Utgivningen av hans tidskrift Ryska Huset har förutom ännu mera jobb ansträngt hans ekonomi, redan svart sargad av en utdragen arbetslöshet (trots utmärkta kvalifikationer), som enbart har spetsats med sporadiskt arbete inom varden.

Jakob är normalt sett en talmodig, självbehärskad och nyanserad person, men efter ar i vad han kallar "ankdammen" har han tröttnat. Han vill vidga gränserna och etablerar en bas för sina operationer, Ryska Huset, en liten utopisk ö som guppar omkring bland vattenväxterna. Det gar inte. Ankdammen är gjord av cement. Jakob exploderar, tröttnar pa bjäfset och slar tillbaka, försöker spränga sig ut. Motstandet är överväldigande. "En kanal? Och vart skulle den leda da?"

Lat mannen vara ifred ett tag. Han har inga pengar, inga sympatiserande, inflytelserika kontakter och hans kanalprojekt innebär inte ett hot mot nagon. Som vilken annan normal individ som helst är han intresserad av konstruktiv kritik, inte sagning. Om man bara sagar utan pardon sa skapar man inte annat än spänningar. Och poängen med denna hallning tycks ju faktiskt vara, som Jakob säger, att sänka hans projekt, inte att peka ut svagheter som kan förbättras.

Nog nu med pajkastning. Jakobs hallning är inte bakatsträvande, vilket har förklarats om och om igen, och även om den hade varit det sa försöker den inte kväva nagon annan. Hans sätt att uttrycka sig pa sista tiden är präglat av en hardhet och en oförsonlighet som jag inte känner igen (och i egenskap av bror till karln vet jag vad jag talar om) men som jag mycket väl kan första med tanke pa hans utsatta läge.

Jag manar nu till en mer balanserad hallning, fran bada sidor, innan det här sparar ur totalt. Vad som eftersträvas här, som Jakob själv säger om och om igen, är i grund och botten att bygga upp nagot, inte att rasera den andres sandslott; att försöka skapa en publik för poesi (vilket borde vara intressant för alla som ägnar sig at denna konstform) utan att för den sakens skull kväva de mindre publikfriande uttrycksformerna.

I framtiden hoppas jag att vi, likt Cervantes, kan säga om den här debatten:

"En un lugar del ciberespacio, de cuyo nombre no quiero acordarme..."

2005-09-28 @ 15:09:40
Postat av: Lars

Ja, att mannen inte har någon kontakt med verkligheten gör ju bara det hela ännu roligare.

2005-09-28 @ 15:14:12
Postat av: Jakob

Salve broder!
Tack Martin! Vilken schysst presentation av mig! Kul att du gillade våran bok "Fåglar och fä från Skåne och andra bra delar av världen" så mycket, det var mycket jobb bakom den. Fast jag hoppas ändå att den blir utgiven nånstans till slut.
Jag skickar ett mail till dig!

2005-09-28 @ 15:33:27
Postat av: Exeget

OK Martin. Jag tar ditt tänkvärda inlägg på orden och avslutar härmed diskussionen för min del.

2005-09-28 @ 15:33:38
Postat av: Lars

"Åsa-Nisse i poesifabriken" kanske blir ett nytt kapitel i litteraturhistorien, vi väntar med spänning!

2005-09-28 @ 18:52:19
Postat av: Mats

Jag måste bara säga att jag mycket väl förstår och rent av delar din inställning till vad poesi till det yttersta bör vara.

Erfarenheter. Nycklar. Visdom. Profetior. Fantasi. Lek. Möjligheter. Gravallvar. Förnuft. Antiförnuft.

Det innebär inte att jag tycker illa om "språkmaterialistisk" poesi. Men det var roligt det där du skrev om andragradsekvationer.

Däremot tror jag att jag förstår vad du inte gillar där - när poesin blir en slags intellektuell lek för akademiska teoretiker, ett slags nickande efter att följa det sista skriket, en modenyck, att namedroppa rätt, eller att bli erkänd av en erkänd kritiker. Alltså poesi som vädjar till förnuft och karriär snarare än själ och hjärta.

På radion talade några lärda om sann skönhet. De kom fram till att en solnedgång i skönhet omöjligt kan jämföras med avnjutandet av ett konstnärligt mästerverk. - Därför att konsten att avnjuta en solnedgång krävde ett minimum av akademisk skolning till skillnad från det fulla uppskattandet av ett stycke av en levande död kompositör.

Ibland kan det kännas som detsamma med poesi. När det verkar som att man måste ha läst åratal av litteraturvetenskap och språkforskning för att kunna uppskatta god litteratur.

Det är ju så dumt. Öppna ögonen! Jag håller till stor del med dig, Jakob. Stå på dig! För det är såna som du litteraturen behöver. Du efterlyser hjärta. det är ingen floskel, ingen klyscha, ingen otidsenlig metafor.

När poesi mer representerar en tidsanda än tidlöshet är den illa ute.

Det är klart att du retar upp doktoranderna. Du förespråkar ju poesi som skrivs av rebeller.

K Öijer "lägger sin hand på sin nästas hjärta". Han berör. Bukowski, vad var det ha sa om tillståndet när poesin blir mer form än innehåll, att man inte har något att berätta?!!!

Det finns ju t.om. en teori som de som inte har något att berätta kan stödja sig emot, och få cred! Postmodernism, vulgärt tolkad - det finns inget kvar att berätta! Som om människan stod på slutet av sin existens.

Människan har berättat historier, förmedlat känslor och erfarenheter språkligt i 120 ooo år. Det vore ju väldigt trasigt om vi var enbart tvungna att sysselsätta oss med intellektuellt språkpussel, än att förmedla berättelser och erfarenheter.

Förresten så är religionerna på frammarxch igen. Och med dem alternativa trosberättelser. Postmodernismen innebär väl andå inte att berättelsen är död. Den innebär väl att de många berättelserna är pånyttfödda. Framåt häxor, shamaner, fundamentalister, syndikalister, nyliberalister!

Poesi vill beröra. Man kan studera språkteorier men vad berör det gemene man, alltså de som inte studerat de mycket svåra teorierna på universitet, och rentav bekostat det med studielån? Dessa teorier är mer som en slags superabstrakt världsfrånvänd filosofi. Säger alla som inte har studerat den, och även många av dem, d.v.s. mig själv, lika mycket som partikelfysik - d.v.s. lika mycket som en oskriven enkät! Man kan inspireras av den, jag blir det. För poesi är ju trots allt också form. Och varför inte leka med formen. Men. Litteratur kan väl inte vara hur världsfrånvänd som helst utan att vara något annat. Vad var det du sa? Andragradsekvationer. ha ha ha ha jag förstår verkligen vad du menar.

När litteratur används för att skapa barriärer istället för att kommunicera. Vad har vi då?

Ge inte upp, Jakob. Ånga på! Provocera! Slit upp dom från sina pulpeter. Damma av dom. Akademien har i alla tider alltid haft fel. De har i alla tider satsat på fel kort.

DADA! Jakob! DADA!

2005-10-09 @ 16:11:02
Postat av: PA Landsbergis

Ja för fan, klart att han är en dreamer Jakob, men han har insikten, och hAN ÄR INGEN STIGMATISERNAnfde (vafan jäkla kappslock=) skitpratamnde myrslok som så många a ndra smilfinkar ocxh författarfittor i det här jävcla landert. Han vet vad bra lyrik är, och det är nbara att kolla in ryska stugans webbsida, och insupa de poeter som finns där (undertecknad är självklart där) undrar någon varöfr - vänta nu klagar Klas Broding här brredvid (vi siytter och super ihop=) på att jag skriver fel stavar fel ska det va, nej jag ska inte ändra någpot Klasjävel, OK sorry måste gå och dricka den jäklen i sank. Adjö

2005-10-12 @ 01:25:11
Postat av: Dan F Hubert

Landsbergis, din gamle fyllbult! Skaffa alkolås på din dator (att du ens har någon är väl ett under, men den har du väl säkert köpt för din författarlön). Då kanske man slipper dylika inlägg något mer. Tack!

2005-10-13 @ 12:27:59
Postat av: Jakob

Nej nej, Landsbergis är alltid välkommen! Han är en frisk fläkt, helt klart. Och jag väntar fortfarande på material till nästa nummer av Ryska huset (trum, trum, host host)...

2005-10-14 @ 12:41:46
URL: http://childejakob.blogg.se

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback