Childe Jakob

Historien om västerlandets undergång och mannen som stod bredvid med ett leende. (c) Jakob Simonson

1) En bra dikt är en bra dikt. Om en dikt blir hånad eller inte handlar kanske mindre om anspråk än om kvalitet. Vilka stora poeter har blivit hånade för sin anspråksfullhet?

2) Poesin har alltid varit marginaliserad (= ej läst av den stora massan, ej sålt miljonupplagor). Det ligger i dess natur.

3) Dessutom: vad är det för snål liten poesi som kan klyvas i två motståndshalvor? Så enkel är knappast denna komplicerade konstform!

Det är ju lättare och ibland intressantare att diskutera hantverkssidan av poesin. Tyvärr finns det väl inte så mkt att diskutera idag, och frågan är vem man ska diskutera med. (Det här låter resignerat, jag vet)

"Diskussionen om poesin, inte bara här på denna blogg, håller sig alltid kvar nere vid en diskussion om form. Hur skriver du? är den allt avgörande frågan, inte Vad skriver du om? eller Varför skriver du?
Det är som om vi i Sverige är så rädda för pretentioner att vi inte vågar diskutera poesins innehåll eller avsikter".

När det gäller poesi, och i mindre grad även annat författande, så verkar formen med nödvändighet vara en viktig del av betydelsen.
Att närma sig poesi ur perspektivet "hur" den uttrycker är inget annat än ett sökande efter "vad" den uttrycker.

Klokt skrivet, Erik.

Debatt är en publiksport och "Att gå djupare" är ett av de bättre inläggen i den här historien, tycker jag. Malte efterlyser en diskussion om prosa, och jag misstänker att det du säger här är lika sant när det gäller en hel del av den prosa som skrivs.

Att formen är en viktig del av betydelsen är (eller borde vara) uppenbart för alla som försöker sig pa att skriva litteratur. Vad som jag antar efterfragas i Jakobs inlägg ovan är väl snarare var tyngdpunkten ligger. (Hur mycket är man villig att ge efter at formen utan att betydelsen gar förlorad, och vice versa.) Förstar jag saken rätt anser Jakob att denna debatt knappt existerar, att formen automatiskt betraktas som budskap, medan ett förhallningssätt till läsaren där fonetiska effekter, morfologi och syntax är mindre betydelsefulla för att förmedla detta "budskap" än den semantiska delen av spraket, inte efterfragas.

Citerat från Otidskrift.se. Man kan nog säga att denna debatt vitaliserat det forumet, även om skribenten är ovillig att svara på de här frågorna så tycker jag de här svaren är mer intressanta än det mesta annat de skriver där.

"Nu säger någon Diskussionen om poesin (...) håller sig alltid kvar nere vid en diskussion om form. Hur skriver du? är den allt avgörande frågan, inte Vad skriver du om? eller Varför skriver du?
Det är sant. "Hur skriver du?" är den enda relevanta frågan, den allt avgörande.

Men för all del. Jag kan svara. Det kommer att gå fort, för jag har inte mycket att säga om vad eller varför jag skriver. Jag har fått de där två frågorna många gånger, oftast på släktbjudningar.

Varför skriver jag?

För att jag måste.

Svårare än så är det inte. Varför andas du, varför äter du, varför rör du dig?

Vad skriver jag om?

(1) Klichéerna vi inte kommer undan: livet, världen, kärleken, dikten, döden. Kom igen, det gör vi alla. Vad skulle man annars skriva om?

(2) Hur kan du fråga vad jag skriver om? Hur dum får man bli? Läs mig istället, får du se.

För det är inte jag som ska svara på varför jag skriver och vad jag skriver om. Det är mina texter som ska göra det. Och därför är det enda som spelar någon roll HUR jag skriver det jag skriver.

Mitt mål är att mina texter en dag ska göra mig överflödig. Jag vill åstadkomma något av mer bestående karaktär än det där jaget jag dras med. Kanske kommer jag inte att lyckas - det återstår att se. Men jag tänker använda mitt liv till att försöka.

Att allt mitt kött ska bli till ord. Därför."

Ja, känner man så har i alla fall jag svårt att se hur man kan bli språkmaterialist..

Kan inte någon, företrädesvis från den såkallade motståndssidan, för första gången i debatthistorien DEFINIERA vad ni menar med "språkmaterialist"? Anders: på vilket sätt skulle det vara oförenligt med M's tankar om skrivandet som Jakob citerar ovan? Detta är alltså en fråga i all vänlighet, jag är intresserad, inte hotfull. Jag gömmer inga stenar bakom ryggen, bär ingen litterär luvtröja. Tack på förhand!

Vad språkmaterialisterna håller på med får du fråga dem om. Jag anser inte att man kan tala om en klar "sida", och finns det en sådan har de inte något som gör dem meningsfulla att definera. Det är dålig dikt, med ett minimum av arbete och kunnande (vad tror ni egentligen gör stor dikt, i slutändan?) i botten.

Vad jag syftade på med M:s tankars oförenlighet med språkmaterialism är att jag fick en känsla av att en person som uttrycker sig så här, romantiskt-patetiskt, vanligen har sina estetiska preferenser just i det romantisk-patetiska. Jag fick en känsla av en fisk som försöker leva på land, om liknelsen tillåts.

Det forskas flitigt i språkmaterialismen i OEI, om man orkar läsa den tidskriften. Där får man dock lätt känslan av att litteraturens teori är själva praktiken - att det är de knappologiska undersökningarna av språkets beståndsdelar som är själva litteraturen.
En språkmaterialist som däremot verkar ha ambitionen att verkligen förändra världen med sin poesi är Lars Mikael Raattamaa. Hans poetik/diktsamling Politiskt våld från 2003 innehåller en del passager som kan vara värda att citera för att få en bild av vad språkmaterialismen kan handla om:

"Inte ens i språket tillåts vi att känna oss som hemma. Vägen till det nya är att betrakta språket som något annat än ett kommunikationsmedel. Som kommunikationsmedel har språket - så fyllt av missförstånd - aldrig varit särskilt effektivt. Skylten, för att inte tala om elstöten, är många gånger tydligare.
Jag brukar betrakta språket som en katt: som en egensinnig varelse med stark vilja. Om vi ger den grädde varje dag så kan vi kanske få dess gunst och uppmärksamhet. Den vill inte lyda när vi vill utan visar i stället sin vänlighet när vi som minst väntar det. Stundom kommer den fram, kelsjuk och varm, för att nästa stund klösa den smekande och vända sig om och gå därifrån. Sådana är de: kattens starka färger där i mörkret. naturligtvis är det enklare att som dialogens barnmorska välja ett nallebjörnsspråk, eller till och med att använda orden som jongleringskäglor. men den tryggheten erbjuder inte poesin. Jag vet inte om kattens vilja att låta en och samma sak vara än stor och än liten var orsak nog att visa ut den ur staten (Platons Staten, min anm). Men katten är det modernaste djuret.”

Vad kan då en sådan hållning till språket leda till i form av poesi? Tja, vi kan titta närmare på dikten Solnatattare ur samma bok:

”Systrar och bröder! Vi som springer tusen springmil. Förortspirater! Ingen ville av oss va sist. I morgon hade hela uppland brand i sitt ister, visa dem att elden är barsk. Moderna finalister med sina limfibrer kring min solnasol. Spinner inne. Inte trodde jag att inringningen sved så. Missmiljon brister i koncentration som trillar i soptunnan. Mmm, det är du! Foxy Dick. Och dina spindelpistoler.

Kalle kunde aldrig tro
att alla andra hade dratt.
Såna var vi! Knivsnitt i
mattan, dittan och dat-
tan, burn baby burn.
1977, Börje Leback,
Yngve Leback, Ulrike
Meinhof. Mittemot, här
ute i norra tjotaheiti.
Aaaa, måste vi över-
leva detta allvar igen.
Runt om i skumma kam-
mare skrev tattarna sin
egen grusgrammatik
till att börja med.

Pippostolistserburkarna smakaras som ur-
karna. Ooh ett sånt flås, mina dömir och
pillpostijojkare, fjolla kring i rutor sååå! Ni
har väl hittat eran trevliga vrå, svarta gene-
rationen tar hand om efterfesten. Putsa
jolmen, skoma lö, toka dit ett skåp på
polstervakt. Llibbidii ochalla vi som vuxit
upp i plåtöknen, schallalallaers pop nu.”

Den där "dikten" var ju ganska talande. Tack!

Det verkar som Ratamma försöker skriva "muntlig" poesi, eller en pastich därpå. Ett bisarrt resultat av ovannämnda hållning, teorier till ingen nytta, s a s.

Men hallå! Pojkar, pojkar! Prova att läsa Raattamaas dikt högt, det är ju FANTASTISKA ljud i den! Hör bara:
"I morgon hade hela uppland brand i sitt ister, visa dem att elden är barsk. Moderna finalister med sina limfibrer kring min solnasol."
Härligt!
Och, Anders, jag tycker att du ger ett otroligt dåligt svar på min undran, när du skriver att det är "dålig dikt, med ett minimum av kunnande och arbete". Ett sånt svar kan ju för fan få vem som helst att ställa sig på sprkm's sida! Är dikt språkmaterialistisk bara för att den är dålig?? Skärp dig. Vad MENAR ni med språkmaterialism?, det var faktiskt en ärlig undran från min sida!

Fina ljud, jo kanske det, men helt och hållet innehållslöst. Vad menas med att finalisterna har sina limfibrer kring diktjagets solnasol? Jag är rädd att det enbart är bullshit. Det är kanske meningen att man ska bli provocerad av det, men det enda jag blir provocerad av är den enorma vördnad som hans dikter och poetik väcker. Tillbaka till dadaismen, Ok, fast utan att dikterna framkallar etablissemangets vrede och borgerskapets fasa, vilket väl var ett av huvudmålen med dadaismen.
Jag försöker visa vad jag menar med språkmaterialismen genom att citera dess företrädare svart på vitt, på tur står då Anna Hallberg som också utmålats som den nya poesins stora hopp. På Malte Perssons blogg var det några som ansåg att hon skulle in i Svenska Akademin. Dikten av.sked. nedan var tänkt som en parodi på hennes dikter i debuten Friktion som jag inte äger men som jag strax ska gå till biblioteket och låna. Nej, jag har inget liv! :)
Jag återkommer snart från biblioteket.

AIK, mannen. Det är en dikt om AIK. Googla "solnatattare".

"Fina ljud, jo kanske det, men helt och hållet innehållslöst."

Oj, och jag som inte kunde finna annat än en massa innehåll i dikten. Du kanske inte är uppväxt i en (Sthlms) förort?

Är inte all dikt på ett plan ren bullshit (blå blommor och tingtjut)?

Hej Jakob!

Jag ville bara säga att jag känner mig ofantligt smickrad och nästan lite generad över all den betydelse som du verkar tillmäta mig och mina dikter. Att du går till bibblan och lånar friktionsboken, skriver parafraser på texter jag har skrivit, spekulerar över vårt ”språkmaterialistiska monster” till barn… (och visst, hon ÄR ju ett språkmaterialistiskt kärleksmonster – pratet exploderar i alla möjliga och omöjliga riktningar, men hon är ganska mycket för vers och rim och meter också: ”agare bagare kopparslagare, snällt är det inte att slå en svagare…”) att du överhuvudtaget engagerar dig så mycket i vad jag säger och skriver, tusen tack för det! (Och jag är inte ironisk, om nu nån skulle få för sig det.) Vad gäller den här sluggermatchen mellan ”språkmaterialism” och ”retrogarde” och/eller ”estradpoesi” så tror jag som du att det är en strid utan vare sig segrar eller nederlag, helt enkelt för att ”debatten” är en medial konstruktion som saknar några som helst eniga grupperingar. Den gör faktiskt det, om man tittar efter. Jag gjorde ett försök att formulera mig mer utförligt om detta i vintras på begäran av tidskrift.nu ( http://tidskrift.nu/artikel.php?Id=2778 )

Jag tycker att det är flott av dig att bemöda dig med att läsa och läsa om sådan poesi som du uppenbarligen inte gillar, det försöker jag göra själv ibland, för att skaffa mig något slags överblick, och jag vet att det är ganska tröttsamt. Därför hoppas jag att du inte tappar fokus från den poesi som DU verkligen går igång på, kan du inte skriva lite mer om den? Det är klart att du kan bomba mig och Raattamaa och andra om du har lust (och det har kanske sina poänger?) men det vidgar ju inte fältet så mycket. Själv tycker jag att det är bra att poesin är många och olika! Visa mig något som jag har glömt eller missat! Flytta strålkastaren, Jakob. Gör det!

Bästa lyftkranar,

anna

Nää, jag ger mig inte. Jakob: hur kan du ens säga att dikten är innehållslös? Är du så förblindad av att tycka illa om vad det nu är du tycker illa om? Det blir ju löjligt när du citerar något som du och din hejaklack Anders är rörande ense om är det bästa beviset för vad det är ni ogillar - och jag kan inte se innehållslösheten! Måste man begripa varenda bild och rad för att begripa en dikt? (Limfibrer är väl antagligen något som håller fast, håller kvar, klibbar, hindrar. Solnasol är väl då dels platsen solna, dels solen, typ "min barndoms sol", du hajjar? Vilka finalisterna är vet jag inte. Det finns en massa otydligheter i dikten, visst, men obegriplig?) Har du förresten läst Ann Jäderlund? Hennes dikter finns i en fin tjock rosa pocket, Jäderlunds samlade. Jag rekommenderar den! Bör läsas långsamt, gärna högt.


Anna: hej, vad bra (att) du svarade!

Elin, värst vad du blev aggressiv.. Med "minimum av arbete och kunnande" menade jag att dikter som inte använder sig av andra tekniker än gamla surrealistiska (se Ratammas dikt) eller på pappret uppställda konfigurationer av "språk" som syftar till att på bästa litteraturteoretiska manér skapa läsmotstånd för att detta motstånd uppfattas som nytt enligt min världsbild inte kräver särskilt mycket för att bli skrivna. Det finns väldigt många tankar i botten här, för min del en traditionsuppfattning som inte kan acceptera konst som inte vill bära spår av t ex myter, ett synsätt som jag inte lyckats förena med ett sätt att skriva som är/har varit praxis i den poesi jag ser uppmärksammad på tidningarnas kultursidor, poesi som jag inte förstår vad den avser eller varför den ens ges ut - t ex Jörgen Gassilewski eller Jenny Tunedal. Någonstans känner jag att det är en återvändsgränd att försöka bygga något nytt ur 60-talets konkretism, som jag uppfattar åtminstone är en grund till språkmaterialismen.

Finalisterna = AIK.
Sol = se AIK:s flagga.

Raattamaa är ingen surrealist, Anders. Läs dikten omsorgsfullt, med de nycklar GWB och andra gett ovan. En surrealist skulle säga "schallalla" för att det är ett ord utan betydelse - här handlar det om vrålande sportsupportrar. Osv.

Jenny, å, Jenny. Den finaste metaforen i "hejdade, hejdade sken" är: "Jag minns dig väl, som alfabetet."

Lästips för den som vill ha något lättillgängligare: Jörgen Gassilewskis svit "Skapelsens sedelärande samtal" som inleds:

jag är här och jag vrider min
handled och jag
är på arenavägen på
väg till globens
köpcentrum och ser till vänster
slakthusen det
är en måndag i november
seklets sista
år och jag ser varje skiftning
vill minnas det

Inte så svårt att förstå vad han avser, eller hur?

Jag menade naturligtvis att R:s dikt röjde spår av tekniker surrealisterna använde för att skapa suggestion. En surrealist hade inte skrivit så som du sagt, kolla din handbok igen. För varje inlägg från "den andra sidan" blir jag mer o mer övertygad om att det är en, kanske två personer som skriver samtliga inlägg, använd E och M som förr! Oerhört lustigt att handleden som vrids kommer tillbaka, f ö, vi brukade skoja om den där raden.

Asch, vi är dockorna, ju. Fyra dockor från en viss tidskrift.

Elin, Anna Hallberg och Erik är dock sina egna och har inget med oss att göra. Vi lovar.

Jag tror er inte! (haha)

Vad är det för gamla surrealistiska tekniker du talar om Anders? Blir lite nyfiken ... om vi nu får tala teknik igen, jag trodde att Jakob hade bannlyst tekniska analyser av dikter.

Jag fick känslan av en person som kört lite automatisk skrift till kaffet, det är allt.

Till GWB (ni har börjat knyta rätt framstående namn till Otidskrift): AIK alltså, OK. Den klubben är så långt från mitt medvetande att jag inte knöt Solna till det. Så Raattamaa är AIK:are? Eller anti-AIK:are? Frågan är var Ulrike Meinhof kommer in i den kontexten? Mystiken tätnar...
Till E: Nej, det var absolut ingen bannlysning, jag tyckte bara att ni fokuserade lite väl mycket på de tekniska aspekterna av inlägget "Avsked" som jag nog inte hade tänkt skulle läsas på det sättet. Diktteknik är förstås intressant att diskutera i sitt sammanhang.
För övrigt känner jag mig lite handikappad nu av att Anna Hallberg själv klev in i handlingen och bönföll mig att göra just det som jag uppmanade akronymerna E och M att göra, dvs fokusera på det gena skrivandet.
Men om nu Anna är här, så tänkte jag i stället be henne att lägga ut texten om sin poetik. Hur tänker du kring ditt skrivande?
(Se, det var väl en försonlig gest?)

Erik: På vilket plan är all dikt ren bullshit? Postmodernt uttalande förvisso, men finns det någon poäng med ett sånt påstående? (diskussionen kan bli lite fluffig här kanske)

Elin: Anders är inte min hejaklack, vi kan vara oense om rätt mycket. Det är väl mest för att nästan alla andra här är så rörande ense som han framstår som min hejaklack. Raattamaa har vi nog inte diskuterat med varandra.
Jag tog upp honom eftersom du frågade vad språkmaterialismen egentligen går ut på, och det bästa jag kan komma på är att citera källorna direkt. R. fick ju väldigt mycket uppmärksamhet för den här boken, och är väl en av de mest bekanta i genren.
"Måste man begripa varenda bild och rad för att begripa en dikt?" Nej. Men det blir ett problem när författaren inte ens avser att få det hela att hänga ihop, vilket verkar vara fallet här. Språket ska ju enligt R. vara något annat än ett kommunikationsmedel, så jag antar att den här dikten helt naturligt har svårt att kommunicera med sin läsare.

Varför skulle vi fokusera på vårt eget skrivande HÄR? Var sak på sin plats.

Dikten hänger ihop. Solna, AIK, förort, Black Army, tattarmyter, osv. Jag tror den publicerades i en jubileumsskrift som AIK gav ut, eller något liknande - har för mig att det nämns någonstans i "Politiskt våld".

E har gjort ett temanummer om mig. För övrigt går O- ganska väl ihop med mina principer om MORE ACTION!

åh, jakob, jag skulle kunna skriva länge och mycket om det egna skrivandet! gärna. men jag har ju INGEN TID ju. vårt språkmaterialistiska monsterbarn har precis somnat och jag måste 1) skriva en text till danska nättidskriften lilive.dk 2) skriva nåt slags "presentation" till en skrivarskola i Gävle som jag ska åka till på måndag och 3)fundera ut något om ondska som jag har lovat att skriva om till GP. och så har jag lovat att läsa korr på ett romanmanus som en ung opublicerad tjej har skrivit. det går ju inte! i årets första nummer av den norska tidskriften vagant (= nr 1/2005) finns en lång och utbroderande intervju med undertecknad där jag säger en massa grejer om mitt skrivande osv. kan du inte läsa den så länge? så kanske jag kan återkomma nån gång när jag har lite mera tid. snälla?

och du, anders, kom inte och snacka om "ett minimum av arbete och kunnande", förhelvete, gör åtminstone inte det, även om du inte förstår dig på den poesi som du raljerar över. please. du har ingen jävla aning om hur hysteriskt mycket arbete och slit och år av läsning och skrivande och existentiell vånda och osäkerhet och vilja som ligger bakom dessa dikter... morr.

och nu måste måste jag jobba.

solros elskåp,

anna

Det är imponerande att du ens uttalar dig, om du nu är DEN Anna Hallberg, om arbete och kunnande. Du visar noll hantverkskunnande, så enkelt är det, enligt MITT sätt att se. Det behöver förstås inte utesluta existentiell vånda, vilket jag aldrig hävdat. Nu lämnar jag debatten för viktigare ting, må så fint.

Här måste muntras upp: poesi kan vara en riktig energikick!

I am the president, hej hopp, I am poetry.

Jag tar inte ställning för någon här, men varför är det flickor mot pojkar? Jag är intresserad av sådant, berätta gärna!

mvh Johan

En vän till mig här i Vitoria är konstnär, anakronistiskt nog expressionist enligt den definition han gav mig när jag fragade honom om saken (kanske för att slippa ga in pa en mer detajerad beskrivning av sitt skapande med nagon som inte är tillräckligt insatt). Hans tavlor är explosioner av färg i olika överlappande strukturer och mönster som vid första anblick inte liknar nagonting särskilt. Han började som affischmalare pa sextiotalet - fiestas de Bilbao, mítin de Comisiones Obreras, etc. - men har under de senaste tjugo aren ägnat sig at den här mycket mer abstrakta sortens konst.

Det är fa som förstar vad han vill förmedla med sina verk. Själv säger han ingenting om saken. Han vill lata sin tavlor tala. Hans son Jon mumlar nagonting undflyende om att det har med strukturen att göra. Sanningen att säga har jag inte den blekaste aning om vad det är han vill förmedla, och att döma av hur lite han har salt och ställt ut sen han slog sig in pa det här med abstrakt konst är det inte heller sa manga andra som finner hans betraktelser meningfulla.

Hans fru försörjer honom. Hon är lärarinna pa spanska skolan i Bogotá och i Casablanca, ibland pa hemmaplan. Hennes man följer med henne och malar. Efter en period i Colombia kommer han tillbaka till Vitoria med en samling dukar med namn som "Bogotá 2003", eller "Vidas rotas en los suburbios. Medellín." Hans Colombiasamling är slaende lik hans andra verk, som "Puerto. Tánger", eller "Aquí murió Bowles." Ibland lyckas han ställa ut i nagon lokal banks lokaler. Strövande pensionärer tittar in och vänder i dörren.

Den här mannen är, savitt jag kan bedöma av hans tidiga konst, hantverksskicklig. Han studerade vid en prestigiös konstakademi och tog sin examen med goda betyg. Det hade varit lätt för honom att försörja sig pa att illustrera Deportivo Alavés klubbtidning, till exempel. Han VILL helt enkelt inte. Det intresserar honom inte att kommunicera enkelt och smärtfritt med sitt bildsprak. Han vill vara ärlig mot sig själv, ärlig mot sin personliga vision av världen och sina idéer om hur den bör förmedlas. Priset han betalar är dessvärre att han inte kommunicerar alls. Atminstone inte nu.

Det pratades tidigare om odödlighet genom poesi (citat fran Otidskrift i ett av Jakobs inlägg ovan.) Om man har odödlighet som ambition krävs det väl ända ett visst matt av kommunikation som inte baseras pa rekommendationer fran "avantgarde" - hungriga auktoriteter pa omradet, eller lokala budkap som är oförstaeliga för den oinitierade omvärlden? (Tex AIK referenserna ovan)

Diskussionen som har förts här paminner en hel del om debatten kring T.S. Eliot's "The Waste Land" i början av tjugotalet. Det klagades da bland annat pa att "The Waste Land" var en dalig symbol, för att den inte var tillräckligt uppenbar för de flesta, och därför inte lyckades förmedla "budskapet" pa ett effektivt sätt.

Jag fragar mig ibland om Eliot verkligen är odödlig eller om han halls vid liv pa artificiell väg, genom The New Criticisms hegemoni och antologiska inflytande pa senare generationers avantgarde-kritiker som snabbt förvanlades till etablissemang. The Waste Land är tänkt att var "chaos ordered into a new whole", men jag misstänker att man inte kan första den "nya helheten" helt och hallet utan fotnoter om man inte är Ezra Pound, i princip. Pa samma gang är det en dikt som jag läser med välbehag utan förklaringar. Eliot var (och förblir) svarbegriplig för en bred läsarkrets, men hans hantverksskicklighet, eller vad det nu är fragan om, skiner igenom och gör (atminstone för mig) dikterna läsvärda.

Jag kan dock inte sätta fingret pa vad hans hantverksskicklighet bestar av. Finns det nagon poäng med att göra det? Att referera till användande av metaforer och radbrytningar för att förklara Eliot's storhet?

Kan man överhuvudtaget analysera konstens magi utöver det rent formella?

Hade man kunnat det, fullt ut, sa hade det inte längre varit konst. Poängen hade gatt förlorad. Vad som gör konsten intressant är de dolda mönstren, planerade eller oplanerade, som inte följer en vetenskaplig logik.

En konstnär kan inte lära sig av andra, för det finns inga givna formler för konst. Bara inspiration.

Suck. Jag är borta en enda dag, och dumheten hinner sprida sig som ett mögel, trots goda insatser från Elin, Anna och andra (ni vet vilka ni är). Jag föreslår att vi med glatt humör överger den här mörka och bittra avkroken för de ljusare nejder där poesin är annat än platt innehåll, igenkännbar form och pubertal tematik. Anders - Jakob - och övriga retrokramare! - ha det så roligt, bloggen är en fin uppfinning när förlagsvärlden vägrar att inse ens genialitet. Ni kommer att ha mycket roligt under åren som kommer, tillsammans - om än estetiskt isolerade.

Javisst dryge Exeget, vem du nu är, bättre kan det inte sägas! Ni tillhör vinnarsidan och du vet om det. Du har inte försökt formulera din ståndpunkt utan nöjer dig med att slå bort, både jag och Jakob har försökt formulera både vår egen och "den andra sidan" men möts av rent hån. Du menar alltså att om man inte ställer upp bakom vad du, Anna H, m fl, pysslar med utan rentav dristar sig till att utifrån vissa ovan pedagogiskt förklarade idéer avfärda det så ägnar man sig åt "pubertal tematik och igenkännbar form"? Med tanke på språket Anna (Hallberg) använder i sina inlägg får jag mest intrycket av en skunkdagbok. Nu är det verkligen dags att sätt punkt.

Exeget: Hm. Det här ser lite desperat ut från din sida. Jag väntade mig lite mer från dig än att döma ut dem som inte håller med dig som dumma och hylla dem som håller med dig som smarta. Är det den akademiska nivån på Gbgs universitet numera?

"Anders - Jakob - och övriga retrokramare! - ha det så roligt, bloggen är en fin uppfinning när förlagsvärlden vägrar att inse ens genialitet. Ni kommer att ha mycket roligt under åren som kommer, tillsammans - om än estetiskt isolerade."

Undrar vem det är som hyser "mörka och bittra" tankar? Själv är jag inte det minsta bitter utan full av tillförsikt och hopp inför framtiden. Jag hoppas att du bara är trött för att det är sent, annars väcks min slumrande paranoia vad gäller Sverige som The Holy Land of Consensus. Vore det inte ganska trist om alla höll med varandra?
Ja, fast nu har du ju lämnat den här diskussionen. För att citera Tiina Rosenberg: det är inte direkt intelligensreserven som faller.

Anna: Jag hoppas du förstår att det där med "språkmaterialistiskt monster" bara var ngt jag slängde ur mig på skämt?

"Du visar noll hantverkskunnande", "En surrealist hade inte skrivit så som du sagt, kolla din handbok igen", "poesi som jag inte förstår vad den avser eller varför den ens ges ut - t ex Jörgen Gassilewski eller Jenny Tunedal", "Den där "dikten" ", "Det är dålig dikt, med ett minimum av arbete och kunnande (...) i botten"

Hur tror du att du ska bli bemött när det är den här debattstilen du väljer, Anders? Som sagt: over and out.

Johan: Tjejer? Det hade jag inte tänkt på. Men det är nog mest en slump, tror jag. Jag ser inte direkt några könsrollstypiska mönster i hur man väljer sina litteraturestetiska preferenser. Anna Hallberg kunde nog lika väl bytas ut mot t ex Jörgen Gassilewski eller Lars Mikael Raattamaa. Men någon som är mer slängd i genusteori kanske kan hitta något där, om man så vill.

Exeget, när du ändå är här: Finns inte den tidskrift man drömmer om, får man starta en egen. Ryska huset heter den. Är förlagen unisont inriktade på något annat än det man själv sysslar med, så får man starta ett eget förlag. Det kommer. Vi får se vad vi ska kalla det.

Apropå att vi skulle vara bittra och förgrämda för att tiden sprungit ifrån oss och förlagen inte vill ha oss, alltså.

Jakob - just när jag undvek att i förra inlägget kasta mig över dig med vässade tänder … suck.

Det är ju just den här debattnivån som skapar en miljö fylld med invektiv. Det går ju väldigt geschwint att komma i efterhand och säga att tillmälena var på skämt, att ni inte menade det så allvarligt. Men för tusan: begrip att ni försöker ta billiga och dumma poäng på andra, hårt arbetande människors bekostnad. Mina sarkasmer - som skrivs med ett leende om än med ett allt mer uppgivet sådant - kan väl tjäna som nåt slags revelatorisk spegling där er egen låga och inskränkta debattnivå synliggörs. Varsågoda, i så fall - det bjuder jag på.

Eller vill ni på fullt allvar att jag och andra ska ge oss på att tolka, analysera och "värdera" de dikter som faktiskt finns som seriösa exempel på "bra poesi" på den här bloggen? Skulle det vara roligt för er, tror ni?

När det gäller litteratur finns ingen andra kind att tillgå.

Jo, det är bra att ni har RH. Vaket och piggt. Men det förklarar inte påhoppen.

Visst, visst, Exeget. Kasta dig över mig med vässade tänder, bara. Frågan är bara exakt vad det är som triggar denna blodtörst?
Och vilka "påhopp" är det egentligen du talar om? Hela diskussionen här sattes igång med att akronymerna M och E från Otidskrift tog billiga och dumma poäng på min bekostnad. Jag är inte särskilt rädd för att låta dig försöka dig på detsamma om du så vill. Men du skulle bara göra dig löjlig, är jag rädd, och ytterligare understryka min poäng:
Det är lite lustigt, för att uttrycka det ytterst milt, hur ett avantgarde som blivit etablissemang kan använda alla till buds stående medel för att försöka trycka ner dem som inte inordnar sig i ledet. Jag frågar igen: hur kul är det med konsensus? Kejsaren är naken!

Och "Avsked" är sannerligen inte inlagd som något exempel på "bra poesi", får jag nog säga, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Den är hopslarvad på kul. En rad som "Onkel CSN började gruffa i sitt hörn" visar ju på ambitionsnivån, till exempel. Det är inte bara Raattamaa som kan skriva trams! Det är inte så att jag skäms för den, men ta den för vad den är för tusan.
För bra poesi, kolla in Ryska huset eller nästa nummer av Post Scriptum. Snart startar vi också ett förlag (sa han hotfullt...).

En seriös dikt från Anders & Jakob finns på nedanstående länk. Ur Ryska huset.

Fantastiskt. Rimmen får mig osökt att tänka på Byron och hans kannibaldiktning:

The surgeon, as there was no other fee,
Had his first choice of morsels for his pains;
But being thirstiest at the moment, he
Preferr'd a draught from the fast -flowing veins:
Part was divided, part thrown in the sea,
And such things as the entrails and the brains
Regaled two sharks, who follow'd o'er the billow -
The sailors ate the rest of poor Pedrillo.

The sailors ate him, all save three or four,
Who were not quite so fond of animal food;
To these was added Juan, who, before
Refusing his own spaniel, hardly could
Feel now his appetite increased much more;
'T was not to be expected that he should,
Even in extremity of their disaster,
Dine with them on his pastor and his master.

"du skiner på din tron, som en Maria,
Jag benämner dig med ord
men du bevarar din helighet
sätter dig ner vid mitt bord"

...underbart. Det räcker ju med att man citerar några valda rader ur den typen av dikter för att det ska framstå som ett hån mot författaren. Men det kanske var parodi? I såna fall är det ju slående hur sällan Jakob - denna seriositeten och autencitetens väktare i cyberrymden - tycks skriva med "hjärteblodet".

"Jag helgar dig, oh vackra ansikte
Jag erkänner, mina avsikter
är inte ädla, men, älskade,
vi ska falla ner tillsammans"

Oh my.

"Invokation till en kvinna, exotisk". Ah, nu känner man sig som Lars Ohly när det börjar grävas i gamla synder. Jo, den är fin. Är det meningen att vi ska skämmas nu, eller?
Ja, Byron-dikten är inte dum, den heller! "The sailors ate the rest of poor Pedrillo", väldigt fina ljud där, en sorts refräng.
Atem: Jaha. Och vem är du nu då?

Eller tja, vem bryr sig egentligen?

Sammanfattning:
Ja, det där med att man inte får tycka annorlunda, det är typiskt för den här ankdammen. Exegeten säger det tydligast: ni som håller med mig är smarta, ni andra är dumma. Det är ju den nivån de ligger på, ibland kommer det fram så tydligt.
Och så är han/hon arg över att vi angriper ”hårt arbetande människor”. Ja, stackars stackars Raattamaa och Hallberg. De måste naturligtvis stå över all kritik (dvs de har en maktposition och det kan vara bra att försvara dem för att få framtida fördelar). Jakob däremot kan man slugga loss på eftersom det inte kostar något (jag kommer ju att befinna mig i periferin för all framtid enligt Exegeten).
Vad är det som luktar förresten? Jaha, det är armsvett från poesins tjänstemän som håller varandra om ryggen!

Det är roligt att ordet "ankdamm" fått nya tillskyndare. Ian Wachtmeister och Bert Karlsson har fått använda det själva alldeles för länge.

Att någon är i "maktposition" borde väl rimligen innebära att denne kan utöva makt. Vad har LM Raattamaa och Anna Hallberg för makt att utöva egentligen? Ett begrepp som "makt" klingar bara falskt i såna här sammanhang, åtminstone numera - den intellektuelle är i allmänhet ingen inflytelserik person i samhället, han eller hon utövar inte längre något reellt inflytande över smak och kulturmönster osv. (Det gör de med ekonomisk muskelkraft. Men det behöver jag väl inte påpeka.) Och kritiker av den gamla typen - Horace Engdahl, Olof Lagercrantz, Bengt Holmqvist - existerar inte längre.

Det är för övrigt ingen som håller någon om ryggen här, men det är en del som reagerar på din ensidiga syn på den nyaste poesin. Du uppvisar en estetisk efterblivenhet som är förbluffande. Säkert känner du till Brion Gysins ord om att litteraturen (och diskussionen kring densamma, kunde jag tillägga) ligger 50 år efter konsten. När du börjar dissekera dikten "Solnatattare" här ovan exemplifierar du den tesen väl. Man kommer att tänka på de reaktionära, eller bara okunniga, kritiker som skrev om Ekelöfs "Sent på jorden" på 30-talet och klagade över att han inte inledde nya meningar med versaler.

Atem: Jodå, jag känner till Brion Gysin, trots att jag är så estetiskt efterbliven. Jag har ju bara 80 poäng i litteraturvetenskap, men jag har trots allt inte doktorerat!
Att den intellektuelle inte utövar något reellt inflytande över smak och kulturmönster, ja det låter sig ju sägas. Frågan är vad du har att sätta bakom detta påstående? När jag talar om makt så syftar jag närmast på den här debatten.
Men för all del, ska vi jämföra Raattamaa med Ekelöf så är ju en viktig skillnad att den förre slår in öppna estetiska dörrar och får i det närmaste unisona hyllningar från kritiker och det övriga litterära etablissemanget. Medan Ekelöf på sin tid var en nydanare, och till följd av det vände sig kritikerna emot honom som du själv säger.
Maktfrågor, så som jag ser det. Men din förbluffande efterblivenhet på just det området kanske förhindrar dig från att se det?

Existerar inte Horace Engdahl längre, förresten? Nu måste jag ha missat något.

Engdahls stora kritiska gärning får väl sägas höra till 80- och tidiga 90-talet. Någon motsvarighet till en Bengt Holmqvist finns knappast idag.

Å, jag hade skrivit världens längsta inlägg, och så försvann allt för att jag råkade slå till numlock. Snyft! Men ok, here goes:

Anders: smickrande att du vill blanda ihop mig med o's menageri av dockor mfl, men jag är helt egen, autonom. Elin Boardy.


Å, The Waste Land som innehåller såna pärlor! Hör bara (och här ställer jag mig upp och reciterar):
"min vän
det förfärande vågspelet
av ett ögonblicks hängivelse
medan blodet drev mitt hjärta
och som en tidsålder av klokhet
aldrig kan återkalla
genom detta, och endast genom detta
var vi till"

Mitt livsmotto, ett av dem. Och när man hittar såna rader i en dikt , som korresponderar direkt från hans hand till mitt hjärta/hjärna, så spelar det ingen roll hur svårbegripligt resen är. Jag har inte ens läst hela dikten (men det dyker väl upp längre fram på B-kursen förmodar jag). Detsamma (även om jag inte BEGRIPER det på samma sätt) kan sägas gälla för solnasolen och limfibrerna ovan...
Ibland (oftare och oftare sen jag började hänga på fäktmattor som den här) får jag en känsla av att en del av ilskan mot sprkm handlar om en läsning som är ute efter att fatta allt, att se alla bilder, begripa hela dikten/boken med en gång. Och när så inte sker så slänger man ilsket bort det och börjar jiddra om "ett minimum av arbete och kunnande" vilket är så lågt att... ja, man verkligen bara kan morra åt det.

jaja. Alltihop var bättre första gången jag skrev det.

Jakob: Vad jag menade var att all diktning innehåller element, i någon grad, som med lite god vilja går att tolka som trams eller meningslöst.

Beteckningen "bullshit" lånade jag från din argumentation. Om jag förstod dig rätt så menade du att då du inte förstod dig på Raattamaas dikt så uttrycker inte dikten något (att den är helt innehållslös) och bara bullshit. Det verkar dock vara så att den uttrycker något, vilket flera här har gett förklarande exempel på, oberoende av om du uppfattar det eller ej. Vad jag reagerade på var din inställning till att det du inte förstår med nödvändighet behöver vara meningslöst. Jag förstår inte ett ord arabiska men jag skulle aldrig kommentera en arabisk text med: "det är fina streck och så, men det betyder ju inget".

Svar till Elin samt Erik:

Elin: Min ambition med diktläsandet är inte att "fatta allt, att se alla bilder, begripa hela dikten/boken med en gång". Bra poesi innehåller naturligtvis en god portion suggestiva element, som man måste läsa flera gånger, bläddra fram och tillbaka och grunna en hel del på för att förstå. Kanske går det ihop på ett sätt för mig, men på ett annat sätt för någon annan.
Men om ambitionen i diktarens språk inte är kommunikation, om man menar att kommunikation är överskattat (som det uttryckligen är hos Raattamaa, se citatet ovan), då har jag svårt att se vad jag som läsare ska göra med dikterna. Visst, jag tyckte också att det var spännande med dadaism när jag gick på gymnasiet. Blago bung, o falli bambla och så vidare. Men i en tid när man inte kan provocera med sådant längre? Då är kanske det mest provocerande av allt att skriva begripligt (men inte nödvändigtvis lättfattligt!) med lätthet, med enkelhet, med flyt. Eliots The Waste Land är ett fint exempel på det. Vilken befriande enkelhet i anslaget, vilka suggestiva rader! Detsamma kan jag säga om Dylan Thomas, Paul Andersson, Petter Bergman, Gunnar Ekelöf, Bruno K Öijer, Per Eric Söder, Pia Tafdrup, Michael Strunge och i våra dagar finns det bra exempel helt nyligen: Johannes Anyurus och Sara Hallströms dikter tycker jag mycket om.
Erik: Jag tycker helt enkelt att Raattamaas dikt är ren bullshit. Vogonpoesi om du så vill. Och jag anser mig förstå svenska, som är det språk dikten är skriven på, analogen med arabiska känns lite väl långsökt... men som han själv säger vill han något annat än kommunikation så det är inte så konstigt att dikten inte kommunicerar med sin läsare. Det är det jag vänder mig mot, framför allt. Jag har skrivit det några gånger nu, men det verkar inte gå in.

Ibland undrar jag om inte Jakob är UKON i förklädnad och hela denna blogg ett litterärt experiment.

Menar du...eh... Ulf Karl Olov Nilsson? Jävlar, jag är avslöjad!

Är UKON inne på Liftarens Guide till galaxen, eller vad leder dig till denna remarkabla slutsats?
Jo, bloggen i allmänhet funkar bra som litterärt experiment, denna debatt i synnerhet.

"Existerar inte Horace Engdahl längre, förresten?"

Skämta inte ens om det.

För övrigt, med litteraturälskare som dessa vem behöver kulturhatare?

Inget sårar ett manligt bröst så som att inte förstå en spröd kärleksdikt. Jakob, jag delar ofta din frustration över dessa dikter men det är omöjligt att svara på om det är dom som inte kan skriva eller vi som inte kan läsa.

Skönt att det finns människor som Exeget som är helt övertygad om att vi alltid lever i den bästa av världar. De litterära makthavarna (Bonniers, DN:s kultursida, stipendienämnder, skrivarkurslärare) har ALLTID rätt. Nu vet vi det. Den poesi som de premierar är det ultimata uttrycket för vår samtid. Exeget hade givetvis också varit en övertygad anhängare av signaturpoeterna om han levt på 1800-talet – en annan nedgångsperiod i svensk litteratur, präglad av ämbetsmannamässigt ordknåperi.
Och Horace Engdahls storhet som KRITIKER? Vad åsyftas egentligen? De enda författare som han "upptäckt" är väl vad jag kan minnas Ingela Nordin och Roque Falcon. Tala om att ha näsa för det som med tiden ska visa sig vara högkvalitativt.

David: "Skämta inte ens om det." Eh, varför inte? Jag vet att det är lite nördigt, men jag kunde inte låta bli att reagera på att Atem, som påstod att jag var efterbliven, faktiskt påstod att Horace Engdahl inte längre existerade. sanningen är ju att han existerar som en högst reell litterär maktfaktor, just en sådan som Atem menar inte finns.

"Inget sårar ett manligt bröst så som att inte förstå en spröd kärleksdikt." Vilken spröd kärleksdikt talar vi om? Jag ska ärligt erkänna att jag börjar bli lite förvirrad här, raglar kring i ringen utan att veta riktigt vem det är som pucklar på mig eller varför.

Tro det eller ej, men det finns fler aspekter av en betydande kritikergärning än att "upptäcka" nya, lovande författare.

Och förresten är väl signaturpoeterna mer i linje med den poetiska praktik som predikas av Jakob?

Jag pucklar inte på någon. Varför vet jag inte.
Jag syftade på att svårbegripliga dikter helt enkelt får en att känna sig dum, vilket åtminstone är anledningen till min före detta fientlighet mot dessa dikter.

Elin skrev att "Ibland (oftare och oftare sen jag började hänga på fäktmattor som den här) får jag en känsla av att en del av ilskan mot sprkm handlar om en läsning som är ute efter att fatta allt, att se alla bilder, begripa hela dikten/boken med en gång."

Snarare är det en ilska över att inte begripa någonting, att ha halkat som ett rådjurskid över diktens glatta yta utan att få fäste nånstans. Det är tröttande.

Kan Exegeten i så fall förklara vad Exegeten menar med signaturpoesi? Och på vilket sätt den ligger i linje med min poetiska praktik?

Nej, Exeget signaturpoeterna hyllades av det litterära etablissemanget på den tiden. På samma sätt som språkmaterialisterna hyllas av det litterära etablissemanget idag. Att signaturpoeterna använde metaforer och allitterationer gör dem ju inte mer lika Jakob S än vad du själv är lik honom för att du har två armar och två ben.

Men det är ju verkligen betryggande att se sån uppslutning av "unga, arga" skribenter som är villiga att ställa upp här på denna hemsida för att ta parti för dagens litterära etablissemang (DN, SvD. Expr, ex-BLM, Bonniers, stipendienämnder, delar av Svenska Akademien, OEI, Glänta etcetera). Skönt att se att så många rycker ut till etablissemangets försvar för att med ironier och sarkasmer slå ner på en person som har mage att ifrågasätta den poesi som premieras av samma litterära etablissemang. Ja det är ju verkligen tecken på ett stort mått av uppkäftighet och kritiskt tänkande hos M, E, Elin och Exeget etcetera när de levererar elakheter på löpande band mot en person som inte följer den etablerade smaken idag.

Och det var ju intressant Exeget att få veta att en litteraturkritisk gärning inte primärt handlar om att värdera skönlitteratur.

Jakob: Nej, inte analogt med Raattamaas diktande utan analogt med inställningen att det man inte förstår med nödvändighet saknar mening. Man behöver bara läsa längre upp här för att finna många exempel på läsare som vunnit någon form av mening ur läsning av Raattamaa dikten.

Med 80 littvetpoäng i ryggen borde du inte bara märka den markanta skillnaden, både rent teoretiskt som kulturhistoriskt, mellan språkmatrialism och vogonpoesi, utan även inse att "Jag har skrivit det några gånger nu, men det verkar inte gå in" inte är ett så gångbart argument för att bevisa ett tämligen kontroversiellt förhållande (dvs att den raattamaatiska texten saknar innehåll).

Tack Tossan, det började bli lite ensamt på toppen! Eller tippen, kanske.

Jag skrev:
"Tro det eller ej, men det finns fler aspekter av en betydande kritikergärning än att "upptäcka" nya, lovande författare."

Tossan läste mig så här:
"Och det var ju intressant Exeget att få veta att en litteraturkritisk gärning inte primärt handlar om att värdera skönlitteratur."

Det är ju inte riktigt samma sak.

Erik: Suck. Nej, jag försöker inte bevisa att den raattamaaska texten saknar innehåll (innehållet motsvarar väl då diktens materialitet om jag förstått dem rätt, så ett innehåll finns ju alltid), utan att, och jag citerar här mig själv, igen:
"som han själv säger vill han något annat än kommunikation". Just denna premiss för att skriva dikter är nog ganska kontroversiell den också, och förtjänar faktiskt att diskuteras.
Skillnaden mellan språkmaterialism och vogonpoesi? Vogonpoesin är lite roligare...

Förresten, Tossan: du menar alltså att poesi ska bedömas och kategoriseras utifrån vilka det är som uppskattar poesin snarare än utifrån de karaktäristika som faktiskt definierar dess uttryck? Det som kännetecknar mycket av den akademiunderstödda poesin från säg 1840 till 1880 (grovt räknat) är ju i mångt och mycket annars just de element som Jakob et al tycks uppskatta: rim, vers, tydligt innehåll, traditionsbunden form. Och att jämföra OEI och Glänta som maktfaktorer med Akademien … tja, resonemanget är ju rentav diskvalificerande.

För övrigt är jag vare sig arg eller särskilt ung.

För att förtydliga: parallellen med signaturpoeterna och språkmaterialisterna består i den ämbetsmannamässiga poetrollen. Inte minst mot bakgrund av skrivarutbildningar har det skapats ett system idag som gör att man efter att ha gett ut 2-3 (eller ibland ännu färre) kritikerhyllade diktsamlingar helt utan försäljningspotential, kan försörja sig på att sitta och knåpa ihop dikter som bara lever sitt liv inom ramen för ett mycket snävt kretslopp av diktare och kritiker och litteraturvetare. Ofta är dessutom gränserna mellan dessa kategorier helt upplösta: man skriver för en mkt snäv krets av likasinnade – och de ämnen man tar upp är renodlat intellektuella, anpassade till en akademisk miljö och saknar i stor utsträckning kontakt med ”den läsande allmänheten”. Diktandet blir någon sorts förlängning av filosoferandet – det belyser hur språket är konstruerat eller kanske hur vår sociala identitet är konstruerad. Med andra ord är dikterna är en konsekvens i första hand av filosofiska och litteraturvetenskapliga eller estetisk-historiska läsefrukter snarare än av sådant som man har varit med om i livet UTANFÖR litteraturen.

Och Exeget har förstås rätt i att en litteraturkrisk gärning kan bestå i att man skrivet "fint" om författare som alla inom etablissemanget redan tycker är "fina". Så i den bemärkelsen var naturligtvis Horace E en "stor" kritiker.

Aha. Nu blir ju allt glasklart. Du menar således, Tossan, att allt slags understöd från stat och stipendienämnder skapar en "ämbetsmannamässig poetroll" - något slags "hovpoeter"? Och att poesin som skapas genom detta understödssystem är verklighetsfrämmande? Du skriver dessutom: "Diktandet blir någon sorts förlängning av filosoferandet – det belyser hur språket är konstruerat eller kanske hur vår sociala identitet är konstruerad" – och menar detta som en NEGATIVT effekt av systemet? Vissa, mindre vetande, kunde ju annars replikera att just dessa saker är förhållandevis intressanta och grundläggande att undersöka för ett samhälle som syftar till något slags reflektion och fördjupning.

Errata: NEGATIV, inte NEGATIVT.

Exeget, du verkar ha glömt det, men du har faktiskt själv en gång i Maltes blogg tippat på Jonas J Magnusson som nästa medlem i Akademien ...

Nejdå, det har jag inte glömt. Men inte som nästa, och det lär inte hända än på ett tag.

Ja Exeget EXAKT så menar jag. Tur att vi är ense om nåt. Jag ser inte syftet med poesi eller bildkonst som att förmedla filosofiska idéer lika litet som politiska idéer. Detta kan filosofer och politiker få ägna sig åt. Jag tror vidare att en poesi med cerebralt innehåll, en poesi som hyllas för dess filosofiska djupsinne aldrig kan bli angelägen eller överlevnadsmässig i det långa loppet. Men detta är som sagt min åsikt. Jag accepterar att andra ”arga unga” skribenter idag tycker att vi just nu med avseende på svensk lyrik lever i den allra bästa av världar.

Och hallå va Exeget, gör du dig inte lite väl dum när du säger att man inte kan jämföra OEI och Svenska Akademien. Vad jag skrev var: ”dagens litterära etablissemang (DN, SvD. Expr, ex-BLM, Bonniers, stipendienämnder, delar av Svenska Akademien, OEI, Glänta etcetera)”.
Det som nämns inom parentesen är alltså aspekter av ett etablissemang? Ok? Därmed inte sagt att de ÄR SAMMA SAK. Så för att föregripa ytterligare kritiska synpunkter: jag menar även att det finns betydande skillnader mellan SvD och DN, och jag menar inte heller att en stipendienämnd är samma sak som ex-BLM, även om man stundtals kunnat tro just det.

Och nej jag menar inte att allt understöd från stat skapar ämbetsmannamässiga poeter: Men jag menar att det system som vi just nu befinner oss i uppenbarligen gör det.

Sedan behagar visst Exeget skämta lite när han eller hon skriver: ”Det som kännetecknar mycket av den akademiunderstödda poesin från säg 1840 till 1880 (grovt räknat) är ju i mångt och mycket annars just de element som Jakob et al tycks uppskatta: rim, vers, tydligt innehåll, traditionsbunden form.”
Jo så är det ju, men varför går du inte vidare och även påpekar att både Jakob och signaturpoeterna också använder ord, bokstäver. Det som du för fram som en gemensam nämnare är ju sånt som använts av poeter i alla tider. Det som jag DÄREMOT tog upp som gemensamt mellan signaturpoeterna och språkmaterialisterna är ju SPECIFIKT för (nästan) bara dessa två grupper i det historiska förloppet.

Med Exegets logik påminner ju "Jakob et al" rätt mkt om Homeros. Eller hur va? Ja mena bägge använder sig ju av.. eeeh... "rim, vers, tydligt innehåll, traditionsbunden form."
Och Homeros uppvisar ju i sin tur betydande likheter med Jay-Z som ju vid närmare eftertanke påminner en hel del om Racine.
Nya "intressanta" linjer öppnar sig onekligen härmed i litteraturhistorien. Ett ämne för ett litteraturvetenskapligt doktors-specimen kanske?

Eftersom jag just sitter och bläddrar i Christer Ekholms nya avhandling om Erik Beckmans tidiga författarskap kan jag inte undanhålla följande citat, som Ekholm plockar ur en essä av Horace Engdahl om Beckman: "En konstnärlig text i vilken man kan ana varför [kurs., min ant.] varje sak blir sagd gör ett kväljande lögnaktigt intryck. Det sanningsenliga är att våga lämna ut också det obegripliga som ritstiftet eller fabuleringen framkastar. I vår fromma och genretrogna nutidslitteratur är Beckman en textinnovatör av da Vincisk ull – en av de ytterst få som håller känslan levande att litteraturen ännu kan börja om."

Ja ojojoj, det där var ju väääääldigt djupsinnigt.
Men för det första: handen på hjärtat, att skiva en text där man INTE "kan ana varför varje sak blir sagd" är inte speciellt svårt. Att vara "obegriplig" är det enklaste som finns! (orkar inte ens ge exempel, så tröttsamt är det)
För det andra: i mycken språkmaterialistisk poesi KAN MAN ana varför det som sägs sägs. Det är JUST det som gör den såååååååå tråkig o pretto-präktig.
För det tredje: Vem fan orkar läsa Erik Beckman idag annat än redaktörer på OEI?

alltså de där slutformuleringarna kan väl knappast horace kan vara så stolt över idag: "Det sanningsenliga är att våga lämna ut också det obegripliga som ritstiftet eller fabuleringen framkastar." Hur gymnasialt pretentiöt kan man egentligen uttrycka en trivialitet. "Det som skrivs" = "det som ritstiftet framkastar". Det är ju i nivå med Grönköpings veckoblad.

Tur att det finns böcker du kan läsa, Tossan.

För att återvända till ämnet för denna diskussion: Jakobs dikt ovan (alltså den idag publicerade) är bra av den anledningen att man (gemene man i detta diskussionsforum) inte kan förstå riktigt varför det som sägs sägs. I alla fall verkar ingen här förstå varför det som sägs sägs på det sätt som det sägs. Utifrån det perspsktivet tycks Jakob göra ungefär samma sak som modernisterna, dvs utmana konventionerna och förväntningarna inom etablissemanget på hur man ska skriva poesi.

Jag skulle bara äta middag, kolla på Lost, ta en dusch och prata lite med min flickvän, men nu är jag tillbaka igen. Jag gillar den här diskussionen skarpt, det vill jag understryka, men pratar vi inte om väldigt olika saker här? Dels handlar det om obegriplighet, dels om formbundenhet, dels om litterära maktstrukturer, och under alltsammans vilar någon sorts diskussion om poetrollen i stort. När det hela kommer in på lite känsliga områden byter motparten genast ämne, t ex när Tossan skriver:

Med Exegets logik påminner ju "Jakob et al" rätt mkt om Homeros. Eller hur va? Ja mena bägge använder sig ju av.. eeeh... "rim, vers, tydligt innehåll, traditionsbunden form."

så svarar Exeget med att nervöst bläddra fram ett citat av Horace Engdahl som handlar om obegriplighet.

Tossan: Tack för ett välvilligt omdöme, jag är inte bortskämd med det här på bloggen. Men det är som du skriver, jag lyckas i alla fall provocera smakdomarna (till den milda grad att de sitter dagar i sträck och ondgör sig över mig), och då vet man ju att man åtminstone gör något rätt.

Jakob, jag svarar på det som jag uppfattar som begripligt. I stora stycken reagerar jag i en diskussion som du gör inför lyrik. Skillnaden, får jag tillägga, är naturligtvis att logik är en nödvändig del av en diskussion - så inte i poesin, oavsett vad du tror eller vill tro.

Skillnaden mellan "Jakob et al" och Homeros … ja, den är helt enkelt för stor för att göra reda för. På alla plan.

Uppfriskande att läsa en så engagerad diskussion om den samtida poesin - men jag kan inte komma ifrån känslan av att de som kritiserar språkmaterialismen (jag själv hör till dem) sällan presenterar några skarpa analyser eller verkliga alternativ. Framför allt är jag intresserad av alternativet. Så jag gick tillbaka till mitt gamla bokförlag igen. Den 29 september bjuds det på releaseparty på Respekt, Järntorget, Göteborg för en ny poesiantologi. Ni är alla hjärtligt välkomna!

Den skillnaden är inte så stor som du tror! "Det är för att jag lärt mig av Homeros". Av Homeros kan vi lära oss om muntlig diktning, rytm och andning i dikterna, och ett berättande anslag. Plus en och annan trevlig metafor och återkommande bilder. Jag vill förstås inte själv jämföra mig med Homeros, därtill är jag alltför ödmjuk, men det är ju en fördel att känna till och förhålla sig till klassikerna om man vill bidra till den nya litteraturen. Att fjärma sig från litteraturhistorien för att skapa något helt nytt leder ofta till platt fall, det visar studiet av de poeter som försöker uppfinna hjulet på nytt, gång på gång. För att kunna göra något nytt och fräscht måste man ta avstamp i en dynamisk tradition. Jag lovar, man känner hur det sprudlar av idéer, infall och diktarlusta.
Logik, i en diskussion. Ja, du har ju en väldigt logisk inställning till det här som jag inte har, eller? Vill du uppvisa logiska brister i mitt resonemang är du mycket välkommen att göra så, liksom att redogöra för de uttalanden av mig där jag hävdar att logik är en nödvändig del av poesin. Gick det för fort nu? Läs inlägget två gånger, så slipper du dessutom feltolka mig hela tiden. Jag tycker jag uttrycker mig rätt klart.
Skillnaden mellan Exeget och gamla tiders söndagsskolelärare är inte så stor. Samma bockande för överheten, samma fördömande inställning till fritänkare.

Carl: Du är välkommen att leverera en skarp analys om du vill. Mitt alternativ, som jag för min del rekommenderar (alternativ-battle!) är Tidskriften Ryska Huset. Pappersversionen.

Och hur kommer det sig att det är oss som är motståndare till språkmaterialismen du kritiserar för att sakna skarpa analyser och alternativ? I mitt tycke har vi varit betydligt mer konsekventa och konstruktiva.
Annars hade man kunnat tro att dina sympatier låg hos oss...

Jag kritiserar därför att jag hoppats på mer av debatten. Om inte alternativen och analyserna som presenteras har en glasklar kvalitet tappar man tilltron. Motståndarna till språkmaterialismen är förstås mer konstruktiva bara genom att de föreslår ett alternativ men det räcker inte. Sen är det självklart inte så att bara en slags poesi är möjlig. Om man verkligen är intresserad av att föra fram en alternativ strömning inom poesin så måste man också vara beredd att verkligen gå på djupet med poesin från det andra lägret - veta exakt vad man kritiserar. Och vara beredd att uppskatta de kvaliteter som man kanske då upptäcker. "Solnatattare" är ju ett ganska enkelt stycke text. Bara titeln anspelar ju på det öknamn AIKs klack får på bortaplan. Har man det klart så ser man ju att texten söker frammana någon slags fylle-eufori från fotbollens förlovade värld. Det här har med ärlighet att göra, precis som man inte lämnar ett fuskarbete ifrån sig. Sånt tror jag en litteraturintresserad publik märker omedelbart.

Jag uppskattar Carl Forsbergs inlägg, precis som jag uppskattade Anna Hallbergs tidigare. Nyanser hör samman med en litteraturdebatt, och att inse att det kan finnas poänger i båda lägren gör diskussionen mer intressant, finner jag. Här kan jag hålla med o-tidskriftsdebattörerna som brukar säga (som jag uppfattat det) att de tar det som ett privilegium att kunna byta åsikt, att få angripa ett ämne från olika vinklar.

Jag har gått på flera skrivarskolor och kan säga att Ja: det finns ett rådande klimat av vad som är inne, vad som är rätt, men det är ett föränderligt klimat som lika mycket finns i skribenternas egen vilja att vara till lags som i omgivningen. En del av lärandeprocessen som skrivande människa är att skapa sitt eget universum, spränga sig ut ur sitt eget medvetandes trånga ramar och skapa det som man själv är nöjd med. Att våga göra det man vill men som man inte vet om någon kommer att gilla. Vara modig!

Strömningar inom samtidspoesin (som jag egentligen inte vet något om, jag är prosasist) är just strömningar. De byter av varandra. Skribenter som värderar sitt eget skrivande så högt att de brottas med det, utvecklas och lär sig använda de trubbiga verktygen, de kommer i slutändan att påverka samtiden. Ingenting är statiskt, allting flyter.

Jag känner innerligt i den här debatten att det finns poänger hos båda sidor, men föraktet för andras skrivande som stundtals synts här är skrämmande. Borde inte åtminstone skrivande människor inse att det ligger möda bakom vad man än skriver, att det finns förhoppningar där och ansträngningar? Som det finns hos alla människor som lägger tid på något.

Carl: Helt OK att du tar Raattamaa i försvar här på bloggen, och jag citerade just dikten "Solnatattare" i sin helhet för att göra honom rättvisa och inte bara göra generaliserande och oväsentliga påhopp, som Exegeten har en irriterande ovana att göra (se uppåt, så får du se en myriad av ofokuserade påhopp, bland annat har jag blivit kallad dum och efterbliven).

"Solnatattare" är ju ett ganska enkelt stycke text. Bara titeln anspelar ju på det öknamn AIKs klack får på bortaplan. Har man det klart så ser man ju att texten söker frammana någon slags fylle-eufori från fotbollens förlovade värld. Det här har med ärlighet att göra, precis som man inte lämnar ett fuskarbete ifrån sig.

Läser man dikten på det sättet så vet jag inte óm det går ihop med enkelhet och ärlighet. Tja,
"Putsa jolmen, skoma lö, toka dit ett skåp på
polstervakt." Kanske är detta meankeäli eller så? Mig ger det i alla fall känslan av en dikt som går på tomgång. Jag saknar det moment då dikten lyfter över sin form och blir något mer än bokstäverna som står på papperet. Ett hafsverk, indeed. Tyvärr är detta problem något som även gäller Anna Hallbergs dikter. Jag beklagar, men att se språket som material och inte som kommunikationsmedel (även om det inte är någon som känner sig manad att diskutera den, ganska avgörande, aspekten av språkmaterialismen) är något som inte ger upphov till någon poesi i mina ögon. Poesi är för mig något större än bara en lek med språket. Men man kan ju kalla det "textterräng", som det hette i en recension av Agneta Enckell i DN i somras (kolla julibloggandet för en ganska avslöjande text). Det är nog mer ärligt, mer av en innehållsdeklaration.

(och för att exegeten ska slippa säga det: ja, jag är jättedum i huvudet och estetiskt helt efterbliven som tycker så här. Har du något i övrigt att säga om detta så varsågod...)

Carl: Vad syftar du förresten på med att inte släppa fuskarbete ifrån sig? Åh, mina dikter? Inget fuskande med dem, jag har skrivit dem helt själv och i ärligt uppsåt. Och faktiskt helt utan att snegla ängsligt mot vördade förebilder. Men tack för omtanken om min integritet - den är helt intakt.

Carl igen: jag känner inte igen din försonlighet här riktigt. Vill du nu inte kännas vid alla stenhårda estetiska program, manifest och bannbullor som tidigare utfärdats i din retrogardisktiska tidskrift Aorta? Ni drev ju en betydligt oförsonligare linje mot språkmaterialism och andra samtida dekadensfenomen än vad vi gör i Ryska huset, där vi ju faktiskt är ganska öppna estetiskt, betydligt mer så än vad jag är i den här bloggdebatten.

Ett sista inlägg. Jag har INTE, repeterar INTE, kallat dig för dum eller efterbliven. Skärp dig. Argumentera åtminstone ärligt.

Jo. Så uppfattade jag det när du skrev att dumheten bredde ut sig, förutom hos dem som höll med dig. Kvar blev då bara Anders och jag.
"Estetiskt efterbliven", kallade du mig, och det uppfattar jag som en värre förolämpning än att kalla någon bara "efterbliven" sådär. Det är en poet du talar med. En förbannad sådan.

Nu ljuger du, Jakob. Kolla dina källor och återkom gärna med en ursäkt när du attribuerat ditt kontextbefriade citat till korrekt skribent.

Jaha, OK, den andra kommentaren var det visst nån Atem som hade skrivit. Denna Atem dök upp och försvann så hastigt att jag i förbifarten trodde det var du. Du har ju förekommit väldigt flitigt i debatten, men inte just där då alltså.

Jo, det var jag. Jag fann debatten så debil att jag nöjde mig med en snabb drive-by-shooting. Men du har ju själv satt tonen från början, med otroligt föraktfulla tillmälen, så det är väl inget att grina för. Och jag sa det givetvis i uppfostrande syfte. Nu tillhör jag inte de berörda parterna men jag skulle tippa att en och annan poet blir rätt förbannade även av dina kommentarer. Do unto others osv..

Vi väntar fortfarande på att du ska presentera din egen poesisyn, "flytta strålkastaren" som det väl sas tidigare. Säga vad man vill om hjärnspöket och besvärjelsen "språkmaterialismen", men den har åtminstone inte en syn på poesin som EN. Vad är det för fel på heterogenitet? Hur och på vilket sätt får poesin förändras enligt dig, Jakob? Allt svensk poesi efter Metamorfosgruppen (som dessutom var hyfsat traditionella, med nyromantiska anspråk) tycks ju vara svartlistad och märkt med "farlig" i din bok.

Jaså, var det i uppfostrande syfte? Jamen dåååså... Har jag verkligen svartlistat all svensk poesi efter Metamorfosgruppen? Det skulle förvåna mig. Vi tar det igen då, läs långsamt nu:

Visst, jag tyckte också att det var spännande med dadaism när jag gick på gymnasiet. Blago bung, o falli bambla och så vidare. Men i en tid när man inte kan provocera med sådant längre? Då är kanske det mest provocerande av allt att skriva begripligt (men inte nödvändigtvis lättfattligt!) med lätthet, med enkelhet, med flyt. Eliots The Waste Land är ett fint exempel på det. Vilken befriande enkelhet i anslaget, vilka suggestiva rader! Detsamma kan jag säga om Dylan Thomas, Paul Andersson, Petter Bergman, Gunnar Ekelöf, Bruno K Öijer, Per Eric Söder, Pia Tafdrup, Michael Strunge och i våra dagar finns det bra exempel helt nyligen: Johannes Anyurus och Sara Hallströms dikter tycker jag mycket om.

Om detta är en syn på poesin som EN, så heter jag Blago Bung.

Och att jag skulle märkt något med "farligt" det är bara nys. Snarare tycker jag det skrivs för lite "farlig" poesi. Jag vill inget hellre än att bli överraskad, överväldigad, chockerad, äcklad, bedårad av poesi.

Det mest provocerande verkar ju vara att skriva saker du inte förstår, Jakob! :-)
Så som du dissar Raattamaa och Hallberg förstår jag inte att du kan bli upprörd över hur du blir behandlad i debatten! Den som visar hyfs blir bemött med hyfs. Jag håller med Klara ovan: alla som skriver borde väl begripa att det ligger arbete bakom det skrivna, oavsett om det innehåller full tydlighet, eller lek med språket? Det får man väl också respektera? Jag kan tycka vad jag vill om din poesi, Jakob (har inte läst mycket nog för att uttala mig) men nog fan fattar jag att du lägger ner arbete på den, och det skulle jag tycka även om jag tyckte det du skrev var skit.

Nej, nu får det tamejafan vara nog! Det är som vanligt bäst att jag träder in och ställer saker och ting tillrätta.

För er som undrar över begreppen därute. Språkmaterialistisk poesi är en tautologi. Språkmaterialism = poesi. Dvs i den mkt enkla bemärkelsen (à la Jakobsson) att ett poetiskt yttrande drar fokus till sin egen funktion som språkligt fenomen. Allra mildast (och en smula intetsägande) uttryckt: formmedvetenhet. Den materiella aspekten av det litterära yttrandet är inte inte ett tillbehör, den är ett jävla VILLKOR! No litteratur den förutan. Att det finns författtare och läsare som inte inser detta -- som t ex tror att litteraturen finns någon annanstans (i Nangiala kanske) eller att avsändaren kan eller bör ha makt över receptionen (den syn på litteratur som bulletin som kommit till uttryck här [ja, jag talar om somligas naiva kommunikationsteori]) -- är en annan femma. Tar man inte i beaktande att litteratur ÄGER RUM, dvs tar plats, dvs är språk som i en eller annan grad koagulerar till något slags påtaglighet, då tar man heller inte litteratur i beaktande.

Alltså. Till dem som så halsstarrigt gapar sig upprörda över sprkmtrlsm (som för övrigt inte bara är själva poesins utgångspunkt, och därför ett ganska tomt begrepp, utan även, precis som Anna H ofta påpekar, när det används tillsammans med "poesi", en jävla kultursidesuppfinning av kritiker som trott sig stå på utsidan av ngt, vad det må vara) är det alltså på sin plats att påpeka att om det är något ni är upprörda över är det själva poesins (flyktiga) väsen; och är det något ni ger uttryck är det dålig sjukdomsinsikt (sorry Jakob, du är säkert trevlig, men fan vad korkade grejer du säger ibland -- om än med visst litterärt värde, rent konkret alltså ...). Litteraturen blir förstås jävligt otillgänglig för den som inte vill inse att orden blir litteratur när de blir hårda, påtagliga, och som därför också tvingas ta sin tillflykt till en idé om litteratur som förmedlande eller representerande transendenta värden eller whatever billigt rödvinsflumtjafs.

För övrigt kan man dagen efter att ha besökt Carls på hans fest på Respekt den 29:e -- vilket verkar festligt (får kryssa mellan Vertigo/Galago på RioRio och Carl på Respekt efter gratisspriten på torsdagen) -- gå på den eminenta fest som Glänta, OEI, SITE och Paletten ordnar den 30:e. Handgemäng och naket uppmuntras. Dvs om man är i Gbg då.

Öh. Det var nog allt så länge.

Jag undviker nog gärna båda tillställningarna.
God natt och adjö!

Heja Nils!

Jakob: Men många av de du nämner har ju, faktiskt, verkat för en förnyelse av sättet att skriva (och diskutera kring) poesi. Jag förstår inte var den avgörande skillnaden ligger mellan den typen av formförnyelse och den som finns hos somliga språkutforskande (i brist på andra ord) diktare av idag. För att nu fortsätta tjata om Raattamaa, som du ju också hela tiden nämner som exempel (här är några fler du kan kolla upp och irritera dig på: Helena Eriksson, Marie Silkeberg, Fredrik Wiklund, Ida Börjel, Leif Holmstrand... så blir det lite variaton), så knyter han ju som få andra samtidspoeter an till en slags tradition, där såväl gamla epos och myter (Kalevala, Tusen och en natt etc) och rim och versmått och allt möjligt sådant ädelt och traditionellt är på tapeten.. Och dadaism och det du/ni kallar sprkmtrlsm är väl ändå rätt skilda saker?

För övrigt såg jag nog ingen poesisyn där, från din sida, utan mest en samling namn, men okej.

Försonlig? Nej, jag är fortfarande kritisk mot vad som nu kommit att kallas för språkmaterialistisk poesi (ursäkta min tautologi, Nils, men det är trots allt ett användbart begrepp - för polariseringens skull...). Men jag ser att debattklimatet liknar den stämning som en gång mötte Aorta - den gången kanske just på grund av att jag var så aggressiv. Som du, Jakob, säkert vet har jag blivit kallad både det ena och det andra - senast var det sektmedlem. När jag nu startar mitt förlag på nytt är jag intresserad av en ordentlig kritisk analys och då hjälper det inte direkt att skrika sig hes om hur orättvist utgivningsklimatet är eller hur dåliga alla andras dikter är. Snarare önskar man väl bli mätt mot de egna (högt) uppställda estetiska idealen. Jag skulle förstås kunna ägna veckor åt att plocka sönder dikter jag inte gillar i sina beståndsdelar och sprida elakheter omkring mig men jag finner det inte längre produktivt. Dessutom har jag inte tid. Och till Anna: Ja, javisst borde ett alternativ presenteras grundligt men som jag tror att du själv märkt lämpar sig bloggmediet dåligt för det. Grundliga tankar tar tid att formulera och lämpar sig nog bäst i tryckt form. Som tur är kommer som första opus ut efter nystarten av förlaget just en sån bok. Långt introducerande förord av Johan Lundberg, 20 företrädesvis långa dikter av 10 poeter från Sverige, Norge, Danmark, Belgien, Polen och USA. Ja, och så ett efterord av mr Sandell som förklarar vår syn på korsbefruktningen mellan poet, publik och poesi. DET kallar jag för att presentera sitt alternativ grundligt.

Är det då undfallenhet att inte vilja ställa till bråk? Jag tänker inte längre i de termerna, även om jag gjorde det tidigare. Det skulle smärta mig om man reducerade ovan nämnda antologi till ett slagträ i en debatt. Det skulle kännas orättvist mot de medverkande.

Bli mätt? Skriver man så?

Atem: "Men många av de du nämner har ju, faktiskt, verkat för en förnyelse av sättet att skriva (och diskutera kring) poesi."
Just det, min käre, trevlige Atem. Nu blev det lite konstigt, va? Jag är alltså inte emot förnyelse.
Och att Raattamaa knyter an till Kalevala och annat gammalt ädelt och traditionellt - snarare är det väl rätt uppenbart hur lite han knyter an till traditionerna? En diskussion om vad "traditionerna" egentligen är, som går utöver frågan om rimsmideri och versmått (som jag aldrig förespråkat här) kunde ha varit intressant. Det är trots allt kutym i dag att "skita i traditionerna", det är vårt sätt (och då inkluderar jag även Carl, fast han kanske vrider sig inför tanken på att nämnas i samband med Ryska hsuet) att närma sig dem och värdera dem som är det centrala i vår poesiuppfattning.
Men jag hinner tyvärr inte hålla på med den här debatten mer, den har tagit alltför mycket tid och kraft redan. Läs Ryska huset. Läs nästa nummer av Post Scriptum. Läs för all del också Urblå natt, det är säkert en bra bok (har inte hunnit se den än). Jag tänker ägna mer tid åt mitt eget skrivande nu, mer inspirerad för det och lite mer cynisk vad gäller andra saker.

Carl: Ställa till bråk? Komma med "elakheter"? Elin frågade om språkmaterialismen, jag svarade genom att citera Lars Mikael Raattamaa. När någon uttryckte sin djupa beundran över Rattamaas fina språkbehandling, svarade jag vad jag själv tyckte om hans poesi:

"Fina ljud, jo kanske det, men helt och hållet innehållslöst. Vad menas med att finalisterna har sina limfibrer kring diktjagets solnasol? Jag är rädd att det enbart är bullshit. Det är kanske meningen att man ska bli provocerad av det, men det enda jag blir provocerad av är den enorma vördnad som hans dikter och poetik väcker."

Är det synd om Raattamaa för att jag skriver så här? Är det förgripliga tankar? Är det ens särskilt elakt? Aggressivt? Jag kan inte tycka det. Till skillnad från vissa andra här så står jag för min kritik och kan gärna leverera den face to face. Däremot har det från motståndarsidan varit en hel del övertoner om efterblivenhet, att jag är korkad och löjlig osv. Rena dagisnivån.
Den enda anledningen jag kan se till att alla tycker att det jag skriver är elakt och korkat är att de inte håller med mig.

Carl: "Grundliga tankar tar tid att formulera och lämpar sig nog bäst i tryckt form."
Det har du helt rätt i. Orsaken till att jag tycker det är intressant att diskutera såna här saker i bloggform är nog att det kan bli lite mer oväntade resultat, bara. Diskussionen som förs om literatur i medierna är annars ganska förutsägbar och PK. Alla känner alla, dolda lojaliteter redovisas sällan, och det är inte speciellt högt i tak. Här är det desto högre i tak, man kan säga precis vad fan man vill, mycket på grund av att det är lätt att gömma sig bakom ett klatschigt nickname. Tyvärr har det hela urartat lite i och med att diskussionen mest når en väldigt smal krets av litteraturvetare och tidskriftredaktörer. Det var inte min avsikt, inläggen är ganska öppet och inkluderande hållna. Men i kommentarerna har det verkligen urartat, tror det börjar bli svårt att hänga med utan
Man kan se det som ett litterärt experiment, som Exegeten sa i ett ovanligt utbrott av klarsyn. Nu är det andra saker som behöver prioriteras.
Tack och adjö!

PS:
Anders, Håkan och Tossan: ta gärna över stafettpinnen, fortsätt gärna diskussionen om ni vill. Jag vill inte sänka den helt bara därför att jag själv nu lämnar den.

Jag dödförklarar ingen poesi. Tvärtom: poesi återupprättar.

Poesin engagerar och har en stor styrka - om än inte kommersiell. Det är bara krasst kommersiellt poesin är marginell. Varesig en Håkan Sandell eller en Anna Hallberg är pallvaror på varuhusen.

Den här debatten visar dock på att poesin är "på riktigt". Den berör vad vi innerst menaar med att "vara människa", känsligt och livsnödvändigt.

Fortsätt ert viktiga värv: Anna H. och H. Sandell och alla ni andra!

Rättelse: Där det står "Atem" i inläggen, läs "Raattamaa". Det är nämligen han som debatterar under dden pseudonymen.

Annars hade jag gissat på Celan.

Jag hade gissat på Hölderlin.

Vad gäller Exeget så är han verksam vid littvet på Götebirgs universitet, inte sant?

Så lättad man bör känna sig när Dr. No kommer in och ställer allt till rätta. Underligt då att jag alltid blir oroad när någon påstår sig sitta inne med den sanna synvinkeln. Sanningen liksom föreställningen om att "orden blir litteratur när de blir hårda, påtagliga" är väl båda metafysiska företeelser. De finns inte i texten utan utanför den. Hårdheten och påtagligheten är ju en av alla konkretiseringar av orden – metaforer som framkallar ännu en sidotext som supplement till den ursprungliga (i det här fallet tänkta) texten. Dr. No blir här en representant för maskuliniteten i texttolkningen. Metaforerna uppreser manliga värden. .-)

Och här känner jag väl som vanligt ett småleende breda ut sig. Litteraturen består av bokstäver - materia - och denna materialitet upprättar en icke-materiell värld i människors medvetanden. Jakob tycker att den inbillade världen, den framskapade litteraturen i läsarens huvud är det intressanta. Littvetare av Dr. Nos kaliber har sedan länge klarat av illusionen litteratur som ovetenskaplig, icke intressant för avhandlingen eller intellektuell reflektion. Varje individ konkretiserar ju sin egen föreställning om den litterära texten – hård eller inte. Och den enskilda konkretiseringen är inte intressant ur littvetarens synvinkel. Ur den enskilde läsarens synvinkel är det det enda som är intressant.

Här finns en uppenbar spänning mellan en i värsta fall omedveten läsare som inte reflekterar över vad ha/on läser och i bästa fall en reflekterande individ som producerar en egen text - kommentartexten - som läggs till den ursprungliga texten.

Att låta sig förtrollas av den litterära texten och ta sin utgångspunkt i den bild som skapats i det enskilda läsarmedvetandet blir skevt. Det konkreta språkmaterialet är ju det som utför den performativa akten att skapa en "metafysisk" position. Således bör man ta sin utgångspunkt i språkets material när man reflekterar över litteratur. Men utan att glömma av den "konkretion" som texten tar i varje läsares medvetande inklusive den läsande littvetaren eller den tänkte implicite läsaren (en ur den litterära textens material framtänkt adressat). Här finns en konstant spänning i förhållandet litterära fackmänniskor med uttolkande och förmedlande roll och den enskilde ”naive” läsaren. Hur mycket än Dr. No abstraherar så utgår även han från den immateriella förförelsebild som det litterära materialet (bokstäverna) framtrollar hos honom.

En medveten reflektion bör upphäva denna motsättning och genomlysa den i en associativ, ständigt pågående, utläggning av den semiotiska pluralism som finns i varje text – hur varje semem inkorporerar varje annan upprepning av detta språkmaterial, så att till slut varje text i en eller annan mening, innesluter alla andra texter. Därmed upphäver uttolkandet sig självt i en överansträngning av betydelseproduktionens pluralitet. Varje annan ”avslutning” eller gränsdragning av textens (eventuella) betydelse innebär alltid ett övervåld. En gränsdragning av Dr. Nos art, som bestämmer vad som är och vad som inte är. Och detta våld måste man alltid syssla med om man skall utlägga texters samhälleliga betydelse – bestämma vilka texter som skall vidareföras till nästa generation etc. etc.

Det som är väsentligt i en text är som vanligt allt det som inte sägs om den.


Det väsentliga i livet
Är tystnaden före födelsen
Och mörkret efter döden
Allt annat
Är.

"Jakob tycker att den inbillade världen, den framskapade litteraturen i läsarens huvud är det intressanta."
Precis så är det. So shoot me.

Det är jätteintressant allt det du skriver, PoMoQueer dvs Jan Magnusson, litteraturvetare vid Göteborgs universitet. (ger man sig in i leken får man leken tåla och här kräver jag numera att alla ska framträda med namn). Men hur använder man det du skriver om i praktiken, när man skriver och läser poesi? Det borde ju ändå vara det centrala.
Risken är ju att det blir som med Agneta Enckells bok "innanför/utanför". Och jag är rädd att man skrämmer bort nästan precis alla läsare om man skriver matematiska talserier i stället för text som betyder något.
Teorierna är intressanta, visst, men det som primärt intresserar mig vad gäller poesi är praktiken. Och det gäller de flesta, vill jag påstå. Men vad vet jag - i skolan hade jag konsekvent en svag trea i matte men en stark femma i svenska. Jag har läst litteraturvetenskap till magisternivå men inte någon matematik sedan ettan i gymnasiet. Det är nog därför jag förstår Paul Andersson men inte Agneta Enckell.
Se så öppet jag redovisar grunderna till min textförståelse och min litterära smak. Jag gör det gång på gång, jag viker mig dubbel på längden ioch på tvären för att på olika sätt säga att jag tycker det är OK att tycka som språkmaterialisterna. Ni får tycka vad ni vill. Men kräv inte att jag ska gå med på att språkmaterialism=poesi, det går jag inte med på eftersom jag tycker poesin ska ut till läsarna och inte stanna kvar i akademin. Där dör den av syrebrist, vilket redan håller på att hända. Vem ska läsa och uppskatta Agneta Enckell? Vem är den tänkte läsaren? Det är för att jag vill veta det som jag ber er framträda med namn.

Läsaren, vem tänker på läsaren när han eller hon skriver? Ett utanför en själv och orden kanske, men en läsare som har ansikte och armar?

I den här debatten redogör jag för varför, hur och vad jag skriver. Medan Language Poetry-förespråkarna försöker visa vilka intressanta akademiska teorier de har bakom sig.
Ingen enda av dem tycks vara beredd att förklara för mig varför de dikter som blir resultatet av dessa teorier är bra dikter.

Och det är lustigt att Language-akademikerna blir så tysta så fort man ber dem att förklara sig på någon punkt. Efter ett tag kommer de lommande tillbaka igen, efter att ha läst lite teori, och levererar dessa teorier som om de var skrivna i sten och något som var giltigt för all poesi.
Nätspöken.