Gengångare

Om litteratur är ett sätt att leva är poesi ett sätt att leva svårt.

Jag utgår från minnet av en desperat tid, i ett syrefattigt rum på fjärde våningen. Jag utgår hela tiden från mina minnen.

De tidiga stjärnorna som kommer fram i skymningen, en efter en tänds de, och skymningen är nattens gryning. Poesi som kommer fram i en skymningstid glimmar grönt, som smaragder. Rummen fyllda av nattens ljus.

När man sätter sig framför tangentbordet kommer de fram igen, alla de där minnena man trodde var döda, en sorts själens gengångare.

Det ungdomliga övermodets gränslöshet. Jag sitter på ett tak tillsammans med en tjej som är svår att förstå sig på. Vi har lämnat en fest nedanför oss, och vi tittar ut över ett litet inkrökt lärdomssäte, som med poesi och vin som ett silverflöde i min hjärna förvandlas till stjärnornas stad.

Det är inte längre min stad, inte längre min tid, men minnet lever kvar och tar nu i stället plats i dikter som jag formar så långsamt att de blir en del av livet i stället för något utanför det.

Dikten kan sjunga liv i det döda och skrika ihjäl det levande. Däremellan är den tyst.

Det som snurrar fram, när jag vrider och vänder på det, är en frän lukt av desperation, av tvivel, en orolig prostituerad i köket, på väg till min grannes rum. Och vad ska man göra åt det? Vad ska man säga? Från mitt fönster är det långt till marken.

Varje kväll är det fest och möbler kastas från fönster och krossas mot asfalten. En skinntorr gubbe hänger ut från sitt fönster och skriker gällt: ”Gå him med er!”

Jag minns att jag blev fri. Jag minns att det var allt jag visste att jag hade.

 

Minnena kommer i en tyst procession, anförda av en stor, skrämmande gestalt, en svart ängel.

Om det sköna säger Rilke: ”Det sköna är inget annat än det förskräckligas början, vilket redan är precis så mycket som vi uthärdar”. Skönheten är förbunden med skräck, därför att det fulländade är statiskt och oföränderligt, på så vis liknar det döden. Rilkes änglar är inte vackra, de är hemska, men hans elegier är något av det vackraste man kan läsa. Man kan inte eftersträva ren skönhet i konsten längre, då blir det stelt och trist.

 

Tidiga stjärnor – det är framför allt de som skänker inspiration. Venus. Merkurius mångfärgade öga gör man bäst i att inte möta med blicken.

I en liten ask på mitt skrivbord förvarade jag en lärktunga som jag fått av min mormor. Hon visste allt om skrock och spådomar. Jag ägde ingenting av värde, men den satte jag stort värde på.

Vi var alltid ute på gatan i mina minnen, i gatlyktornas sken, eller på någons rum sent på natten, samtalande med låg röst.

Stora Södergatan rusade iväg nedanför huset, på väg mot Malmö och sedan över till Köpenhamn, ut i Europa, men själva stannade vi kvar, lät oss inte dras med, inte ännu i alla fall.

 

Den som börjar skriva dikter i de tidiga tonåren bestämmer sig snart för om det är ett livsprojekt eller en trevlig hobby. För mig blev det det förstnämnda: från och med artonårsåldern ville jag inget hellre än att bli Poet (med stort P), och jag trodde bestämt att jag aldrig skulle kunna göra något annat lika helhjärtat. Det är en bra utgångspunkt eftersom det får en att koncentrera sin kraft.

Konst kan vara ett substitut för religion. Poesins funktion är inte särskilt olik bönens – genom den söker vi det okända och det som förenar oss med andra människor – med Ekelöfs ord: ”det som är botten i dig är botten också i andra”.

Genom poesin underkastar jag mig en disciplin som delvis är meditation och delvis hantverk. Jag anpassar språket till en kommunikation som mer bygger på intuitiva förmågor än intellektuella, för att kommunicera på ett sätt som är otänkbart i andra sammanhang – förutom religiösa. Meditationen och hantverket är sammanförda, eftersom hantverket är poetens form av meditation.

En poet bör ständigt utveckla sin kunskap om orden i det svenska språket; de är diktens råmaterial. Poeten borde läsa poesi varje dag, som en präst studerar religiösa skrifter, och tolka och analysera dem, gärna plocka ut ett särskilt ord för speciell uppmärksamhet. Ett enstaka ords färg, skilda betydelser och form kan vara fröet till en hel dikt.

Precis som man i tjugoårsåldern gör sina viktigaste sociala bekantskaper och mest minnesvärda erfarenheter, får man också i den åldern sina starkaste intryck av poesi. Aldrig har något gjort så starkt intryck på mig som Michael Strunges och Kristian Lundbergs dikter när jag var 21, och jag undrar om något kommer att göra det i framtiden.

Form är inte något som poeten påtvingar sin dikt: det är något hon utarbetar i samarbete med den växande dikten med dess särskilda behov och nyanser – medan diktens betydelse och mål sakta men säkert blir klargjort för henne. Konstnärens uppgift måste vara att skapa mening i världens och livets kaos, inte att reproducera det.

 

Jag går och handlar på det jättelika varuhuset vid Backaplan och ser människor i varierande grad av upplösning.

Denna kyla… det är något renande över den i alla fall. Smutsen fryser till och dåliga lukter går upp i lätt, ljus rök. Inget kan ruttna. Jag minns att jag en gång lurade en australier att Sverige inte hade några uteliggare på grund av att kylan förr eller senare dödade alla som försökte leva på gatan. Jag berättade aldrig för honom att jag bara skojade.

Fast det var kanske inte bara på skoj? Det är så kallt nu. Unga män och kvinnor, fastnaglade vid sin egen spegelbild, försöker rita bilder av sin egen tid, men det blir bara självporträtt. Sen slår de sönder sina porträtt och fogar samman spillrorna till något de anser vara suggestivt. Så köper de varandras collage, och medan knivarna vässas rostar gitarrerna i garderoben. Tecken lika tömda på all mening som lagret i ett museum är allt de lämnar efter sig.

Man bedrar sig om man tror att man kan skapa något nytt genom att göra sig oberoende av den äldre dikten. Det verkligt nya är i ständig förbindelse med det gamla. En idé, ett motiv kan dö och begravas, dras i smutsen, och sedan återkomma med ny aktualitet, som en gengångare. På samma sätt som jag inte kan skrapa mitt sinne fritt från mina minnen så kan jag inte skapa utan att stå i förbindelse till de uråldriga källorna.

För att något ska kunna kallas nytt, måste det vara nytt i förhållande till något annat. Om jag vill söka det nya kan jag inte fly från det förgångna. Risken är då stor att jag flyr in i en återvändsgränd.

Så jag sätter mig ner och skriver, och den ständiga återkomsten påbörjas på nytt. Allting kommer tillbaka till mig, i en lång rad av bekanta ansikten som nästan förlorat sin form.

 

”Jag var bara antingen nedstämd eller upptrissad. Långa stunder av melankoli och sorg följdes av korta intensiva episoder av energi och inspiration.

Ingenting jag läste i tidningarna eller som jag hörde folk diskutera kunde engagera mig. Jag sökte något tidlöst, något som förenade oss i stället för att separera oss, och jag visste att jag säkerligen inte skulle finna det här. Allt var upplöst, allt hade frusit i en pose, och den enda risken man tog var att ens attityd blivit urmodig. Men jag kände något annat inom mig, det vibrerade, något måste komma ut, och jag tror att folk såg det och vissa drogs till det, andra stöttes bort. Vibrationerna kunde slå lock för folks öron, de kunde spräcka glas, välta möbler. Och de lockade till sig människor som gav ifrån sig liknande vibrationer. Och var och en hade en historia att berätta…”


Kommentarer:
Postat av: PoMoQueer

/.../

Hörd sång är ljuv, men ljuvare ändå
är ohörd sång, och därför, milda rör,
om sinnets öron ej ert spel förstå,
stäm upp för anden som i tjusning hör!
Du, unge spelman, håller tonen kvar,
Du, stolte älskare, din kyss ej får,
men gräm dig ej, ty vet: din älskling är
beständigt ung, beständigt ogripbar,
och under samma friska lövverk går
hon alltid skön, du alltid lika kär!

/.../

O daning du av attiskt, lugnt behag!
Med marmormän och marmormör i ring
vår tankes bry du lättar, tysta ting,
som evigheten -: Svala pastoral!
Vårt släkte åldras, men i härlighet
skall du bestå, för människan en vän.
"Skönhet är sanning", lyder tyst ditt tal,
"och Sanning Skönhet - det är allt ni vet
och allt ni behöver veta än."

övers. Anders Österling

Postat av: Martin

Leran
Den bla leran
Den bla leran som drejas till fat

2005-10-03 @ 22:21:17
Postat av: Elin "Elin" Boardy

Jag offrar så mycket
Den älskade stiger in
Allt det där vet du, alla detaljer
Du som har älskat
Du är som jag

Att vara förströdd är en lek
Man leker Avsmak Ryckas Hän

Den älskade böjer sig sorgset
Då bildas en brun vinkel
Du tänker: Det är den färg som följer
På leda

Ann Jäderlund, ur Som en gång varit äng (1988)

2005-10-03 @ 23:01:16
URL: http://www.fantasin.se
Postat av: István

Det finns både en tradition och en stark strömning av muntlig poesi i Nordamerika. Ovan citerade herrar (oavsett om de är poeter eller akademiker) tycks ha det gemensamt att de ger fan i den poesin.

Ointresset, så vitt jag kan bedöma, är ömsesidigt.

I det perspektivet är det ett märkligt påstående att ett ”avbräck från akademin” inte längre är möjligt. När ett sådant avbräck faktiskt föreligger.

Postat av: István

rätt länk...

Postat av: PoMoQueer

Är inte problemet med poesins anspråk och dess förklaringsvärde just diskrepansen mellan utsagan "Isolerad även inom sin egen institution har poeten, vars sanna ämnesområde är hela den mänskliga existensen, motvilligt blivit en specialistlärare." och det faktum att poesins tradition och förklaringsmodeller helt har överspelats av den moderna naturvetenskapen.

Strängteorin med elva dimensioner i världen i stället för de kända fyra är onekligen mer "poetisk" än något en poet skulle kunna finna på. Men denna teori utspelar sig helt i det matematiska teckenspråket. Utanför dessa matematiska texten blir teorin rätt obegriplig eftersom orden är anpassade till och insatta i ett vardagssammanhang, som inte har mycket med matematikens strängteori att göra.

Därav vändningen mot språket.

Ett annat, mycket viktigt incitament till vändningen mot språket är förstås insikten att allmänbegrepp och metafysiska kategorier inte "finns" annat än som just verbala konstruktioner.

När jag citerade Keats ovan med Ode on a Grecian urn, så smålog jag något när det gällde begreppen Sanning och Skönhet. Ideala begrepp som många människor satsat sina liv för. Men ingen "tror" på dem i dag. Vem vill ställa sig upp och gå i döden för Sanningen, som är olika för olika människor – olika för jesuiten, muslimen eller juden. Därmed inte sagt att dessa troende inte finns. Det ser vi i nyhetsrapporteringen varje dag. En förnuftig människa tror inte på ideala begrepp. Skönheten är inte ens gångbar inom konsten. Det är koncept eller processuell konst som gäller.

Men som flyktande metaforer i ett verbalt landskap är de oerhört vackra, liksom Jakobs beskrivning av Lund och ungdomlig åtrå. Och liksom de för evigt frusna individerna på urnan, så kommer jaget i Jakobs berättelse att vara fruset i sitt ögonblick.

"På samma sätt som jag inte kan skrapa mitt sinne fritt från mina minnen så kan jag inte skapa utan att stå i förbindelse till de uråldriga källorna." skriver Jakob - och där finns vi - inbäddade i våra diskurser, våra minnen, våra mönster, som i varje ögonblick strukturerar nuet åt oss.

2005-10-05 @ 07:40:21
URL: http://glbtqpomo.blogspot.com/
Postat av: PoMoQueer

En "Freudian Slip" smög sig in i texten ovan.

"Utanför dessa matematiska tecken blir teorin rätt obegriplig eftersom orden är anpassade till och insatta i ett vardagssammanhang, som inte har mycket med matematikens strängteori att göra." skall det förstås vara.

Matematiska tecken är ju i sig en text - ett formaliserat system, som har en tradition och ett användningsområde. Olika grenar inom matematiken har olika "språk". Så ur den synvinkeln är förstås sammanblandningen kul, men för begriplighetens skull: ordet texten skall vara tecken.

2005-10-05 @ 09:02:52
URL: http://glbtqpomo.blogspot.com/
Postat av: Blåöga

Väntan
Evig
Men
Inte längre
Vi möts igen
Där borta

2005-10-07 @ 11:48:01
Postat av: Jones

Excellent web site I will be visiting oftenu

2007-01-25 @ 00:45:04
URL: http://future-trading.officialohh.com

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback