I skydd för hagelstormen

I andra änden av caféet sitter en äldre man med grått flygigt hår och säckiga manchesterbyxor och pratar med sig själv. Utan handsfreemobil, alltså tittar folk demonstrativt bort när han riktar sig till dem. Servitrisen kommer fram till hans bord och sätter höger pekfinger för munnen: tyst!
Efter en stund börjar han mumla igen och några ord han säger om och om igen etsar sig fast i mig och får mitt blod att isas: "Jag är ensam... det är ingen som vill prata med mig... jag är ensam..."
Jag höjer blicken från boken och lyssnar på honom en stund. Han talar en verserad "fingöteborgska".
"Är det något speciellt du oroar dig för? Sover man inte så mår man inte bra. Du vet ju mycket mer än jag trodde att du visste. Varför är du så orolig?"
n märker att jag betraktar honom och säger: "Du grabben, vad läser du för något?"
Jag vill inte skrika över hela caféet, så jag går fram till hans bord.
"Jerusalem av Selma Lagerlöf."
"Jaha, den ja." Han tittar ner i bordet nu, ser lite förlägen ut. "Vet du vad en förläst person är?"
Jag dröjer lite med svaret. "Förläst... ja, tänker du en sån som Don Quijote till exempel?"
"Nej, det är en sån som jag!" säger han lite ilsket. "När man läser för mycket så kan man varken äta eller sova."
"Vad läser du för något?" frågar jag lite nervöst.
"Det är latin" säger han.
"Jaså, latin."
"Kan du latin?" frågar han högdraget.
"Jo, ja... jag läste en termin latin i Lund... men det var nog åtta år sen."
Han tittar misstänksamt på mig. "Jaha. Vad betyder det här då? "Italia pulchra est."
Jag funderar lite. "Njaee... Italien är... nej, pulchra vet jag inte vad det betyder."
"Det betyder vackert. Italien är vackert!" Han tittar triumferande på mig. "Nu får du lämna mig i fred så att jag får läsa."
"Öh, OK, visst. Ursäkta. Hej då."
Jag går tillbaka till mitt bord. Han tittar lite sorgset efter mig, och jag hör honom säga för sig själv: "Det var ju du som började prata med honom. Det var ju inte hans fel."
Sen går han på toaletten. Kring bordet bredvid mitt återupptar det svartklädda unga paret sin diskussion om vilka teman som ska vara representerade på Filmfestivalen. "Det får ju inte bli för politiskt korrekt heller...","Nänä, det är ju klart..."
Jag passar på att smita innan den förläste gubben kommer ut från toaletten. Ute haglar det fortfarande och jag bestämmer mig för att lämna cykeln vid Redbergsplatsen och ta bussen hem. Dagen efter snurrar den här scenen fortfarande omkring i mitt huvud.

Kommentarer:
Postat av: Elin B

Om det var på det där lilla hålet-i-väggen-cafét vid redbergsplatsen så har jag nog sett honom. Då pratade han om att det var "synd om alla oss ensamma människor" och kom tillbaka flera gånger fast servitrisen sa till honom att gå. Fast verserad fingöteborgska vet jag inte, han såg rätt så sleten ut.
Det är synd att jag blir för skrämd av den sortens människor för att gå fram och prata! Jag vet ju till och med vad pulchra betyder...

Postat av: Johan

Underbar historia, eller ja, ganska tragisk i och för sig, men berikande för oss andra. Det är sådana händelser, kalla det för exempelvis "alldagliga äventyr", som gör att vi kan motverka De onda Rutinerna. Jag och Martin har diskuterat detta i samband med utformandet av en Lyckokalkyl. Nu kanske jag kom från ämnet...

2005-11-16 @ 15:23:50
URL: http://www.gender.se
Postat av: Jonas Bergh

Så kan det bli.
Det här är kanske fel ställe att kommentera Birgitta Stenberg på. Men jag gör det ändå. I våras var jag på en efterfest i Malmö där hon och Lasse Söderberg höll igång. Det var kul. Hon är en fascinerande kvinna. Dubbelt så gammal som jag, men ändå tilldragande på ett sätt som är något helt annat. Jag hade just börjat läsa om hennes självbiografiska böcker när jag träffade henne. Tja, jag rekomenderar det. Nu har jag börjat blogga: JonasBergh.blogspot.com
Hålligång i skogen, som Lasse Berghagen sa.

2005-11-16 @ 23:13:21
Postat av: PoMoQueer

Du tycks ha dragning till de udda och icke-konforma. Nåja, det intresset delar jag med dig. I vår konformistiska tid finns det alltför många som styrs av trånga, språkliga konventioner. De agerar som maskiner efter styrande mallar - oftast presenterde i massmedia, såpor, film eller litteratur eller annat medium.

Tyvärr har livet lärt mig att de mumlande och ständigt protesterande också styrs - eller snarare ännu hårdare styrs av tvingande normer. Oftast deras egna tvångsföreställningar, men ändå hårt fångna i hangups av olika slag.

Frihet - var finns du?

2005-11-17 @ 07:43:44
Postat av: Jakob

Johan: Den där Lyckokalkylen känner jag igen, men kommer inte riktigt ihåg vad den gick ut på. Känner jag dig rätt har du sparat den i någon form, eller hur?

2005-11-17 @ 18:04:59
URL: http://www.ryskahuset.tk
Postat av: Jakob

Jan: Ja, det är väl den stora frågan, hur man ska kunna finna friheten utan att behöva gå ner sig. Egentligen är nog ingen helt fri, den fullständiga friheten från all konformism är nog inte ens önskvärd tror jag, det skulle nog leda till en hel del ångest. Men jag vacklar lite här från dag till dag, det ska erkännas.

2005-11-17 @ 18:10:53
Postat av: Elin Josefin

PoMoQueer, jag sag just filmen Amarcord och kan meddela att friheten finns i att med stenar i fickorna klattra upp i ett trad och tjuta 'VOGLIO UNA DONNA!' Du kan antingen kasta sten pa de som forsoker klattra upp till dig eller sa kan du ga ner. Natur, lust och valfrihet. He he. Lustigt ska det vara.

2005-11-17 @ 18:20:15
Postat av: Elin Josefin

Fast om man kanner sig tudelad sadar som Mister Jak gor sa kan man vanda sig till poesi, som han ocksa gor. Dar finns frihet genom en kansla av en union mellan det namngivna (kausala) och det kaotiska. Det larde jag mig genom Kant. Men det skall da vara viktigt att inte forsoka etablera och namnge det kaotiska, for da blir du instangd i en ofruktbar process (eftersom det ar kaos och inte kausalt) och det ar ju inte frihet. Kanske det var det som var latin-mastarens problem? Ah, och det, forresten, om jag far peta i det infekterade saret (som kanske har lakt nu), skulle ocksa kunna vara ett problem med sprakmaterialism, dar man aktivt skapar det kaotiska som inte kan skapas. Eller sa.

2005-11-17 @ 18:32:32
Postat av: Jakob

Elin: Ja, poesin är ju en fristad i den här trånga världen. Man kan tala fritt, om man vågar och har färdigheterna till det.
Latin-mästaren på Café Slurk hade helt klart gått över gränsen när han letade efter svar i böcker. Ju mer han läste, desto fler frågor ställdes upp för hans inre blick.
Fellinis lösning på de basala behoven är ju radikal och väldigt rak. Men när du skriver "stenar i fickorna" hajar jag till.
Med stenar i fickorna kan man också dränka sig, som Virginia Woolf. Kanske bör man inte låta sig tyngas av stenar utan i stället klättra fritt i träden för att famna himlen?

2005-11-17 @ 18:44:06
Postat av: Elin Josefin

Stenar i fickorna behovs. Du måste ha något att kasta på de som försöker stoppa dig. Och stenar kan spräcka saker. Spräck! Och de kan sänka dig i havet. Vill du drunkna så är ju det helt i sin ordning att tyngas ner. Frihet behöver ju inte vara socialt acceptabelt. Förresten kan man inte famna himlen.

2005-11-17 @ 19:00:25
Postat av: Elin Josefin

Jag skojade bara. Det kan man visst göra, alldeles säkert.

2005-11-17 @ 19:01:25
Postat av: Jakob

OK, det är nog bra att ha stenar att kasta på folk. När jag var utbytesstudent i Mexico brukade jag gå omkring med stenar i fickorna för att kasta på herrelösa hundar som ibland började jaga en. Jag brukade kasta rätt nära dem, då ställde de sig och skällde argt i stället och så kunde man smita. Men när det gäller människor: vem ska kasta först? Någon måste ju "kasta den första stenen".

2005-11-17 @ 20:41:02
Postat av: Martin

Vad sägs om lite words of wisdom à la Olof, mannen som drevs till galenskap pa en cayo utanför Honduras kust 1996, och som jag och Hannes träffade vilsekommen pa bryggan när vi anlände med baten:

Den som kastar den första stenen är först att kasta. Därför kastar han. Den som inte kastar först är inte först att kasta. Därför kastar han inte. Olafs slutsats: "The question is the answer".
"And so?" "Well, the answer is the question, my friend."

Skulle det ha kunnat ga pa nagot annat sätt?

Fatalism som livshallning är dock tämligen ohallbart. När sanningen star i ett radikalt motsatsförhallande till handlingsscheman är man pragmatisk.

När man är pragmatisk är man ett hot mot poesi.

"Así que, ¿qué remedio sino beber? Pensando se me explota la cabeza. Pero quejarme tampoco debo hacer, pues cuando diga adiós, de este néctar todavía andaré sobrado. ¡Por Dios!"

Eskapism?

Att bo i hus är att fly undan krassa väderleksförhallanden. Att bo i en stad är att förneka att verkligheten ens existerar.

2005-11-17 @ 22:35:37
Postat av: Elin B

Ville bara klargöra att det finns två Elin här. Men det kanske alla andra utom jag redan noterat?

2005-11-18 @ 10:12:32
Postat av: Jakob

Ja, man får göra som i skolan: Elin B och Elin J.

2005-11-18 @ 13:42:35
Postat av: Jakob

Martin: Det är svårt, detta. Att vara pragmatisk i livet men inte i konsten. Det är kanske den uppdelningen man måste göra, men livet och konsten tenderar ständigt att glida in i och påverka varandra. Kompromissar man med det ena så blir det andra lidande. Jag läser just nu Rilkes Malte Laurids Brigge och gamle R hade ju mycket att säga om denna problematik. Kan bli värt att återkomma till.

2005-11-18 @ 13:58:53
Postat av: Martin

Definitivt. Lat oss göra det. Ska bara läsa färdigt Blood Meridian först.

2005-11-19 @ 23:28:39

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback