Friheten i förskingringen (till Hannes Wingate)
1995 vandrar fortfarande omkring som en osalig ande någonstans i tomheten där huset en gång stod. Men i verkligheten finns ingenting annat kvar än drömmarna om dem vi var och om dem vi ville vara.
Medan du väntade på barnet blev det höst, och med hösten kom stormarna och regnet. Snön skulle aldrig mer falla i gnistrande kristaller. Regndropparna rann nerför fönstren och samlades innanför de otäta glasen, och du visste inte då vad det innebar och vad som skulle komma senare, när allt till slut lugnat ner sig.
Du betalar ölen med ett Amex Gold och när jag letar bland mina tjugolappar hejdar du mig. "Du får betala tillbaka om tio år, när du är en berömd poet". OK.
Vi går nerför Linnégatan för att ta spårvagn åt varsitt håll, du uppåt Marklandsgatan och jag hemåt, mot Studiegången. Men alla vagnar har redan gått och det finns inget vi kan göra åt det. Vi är inte i takt med tidtabellen och har aldrig varit det. Varken fattigdomens eller rikedomens olika versioner av frihet kan ändra på det.
Det var fint skrivet, Jakob! Jag uppskattar dina anektdoter mycket mer än din poesi. Inte för att dina dikter skulle vara dåliga, det är bara det att jag inte lärt mig att uppskatta poesi. Å andra sidan uppskattar jag dina galna, sköna låttexter. Vi hade det kul igår kväll, grabben. Minsann, det var en lyckad session i sovrummet! Och festen därefter... den var också trevlig. Det var kul att se dig sjunga med en ärligt, genuint lyckligt uttryck: det klär dig.
Yes, jag håller med! Vi ska väl tillägga här att vi spelade in musik i Johans sovrum och inget annat... :)
Den 17:e November 1995; jag fyllde tjugotva och Göteborg fylldes av snö. Efter en utdragen frukost med bröderna Wingate och Alex tryckte vi upp ytterdörren och plöjde oss fram genom kristallerna som lag i tjocka lager över parkeringsplatsens dolda asfalt, eller var det stenläggning? Pa väg mot en stor skog som lag gömd i diset.
Jag och Hannes stannade vid en ensam kyrka som lag längs vägen, vid foten av ett berg. Dörren var nästan helt igenmurad. Vi kunde inte komma in; munkarna satt och tryckte därinne, de vägrade lasa upp porten, besten var lös, sades det.
Vi klättrade uppför berget och vandrade in i skogen. Efter ett tag fann vi ett torn av sten pa bergets topp. Ett observatorium, enligt legenden. Vargarna ylade nu och vi beslöt oss för att klättra upp i tornet, granitblocken sag ut att erbjuda tillräckligt gott fotfäste. Till slut befann vi oss i säkerhet bakom en krenelerad vägg. Hannes pekade in i dimman som höljde havet i väster. Han bar en gra rock med stora slag och en svart basker pa vilken texten "tête de genie" hade broderats in. Jag tog en bild pa mannen som pekade ut över havet.
För ett ar sedan tänkte jag göra en förstoring av bilden, men jag upptäckte da att jag inte kunde hitta den. Minnesbilden är emellertid stark nog för att fotot ska leva kvar. Med fler nyanser. Hannes stora geni ligger i en kombination av hans enorma känslighet för atmosfär och en lika stark förmaga att förmedla densamma och pa samma gang entusiasmera. Min bild av mannen som star pa stentornet och pekar mot väster ger fullt uttryck för detta geni.
Det pratades tidigare om friheten; den fattiges och den rikes. Själv är jag varken fattig eller rik, men jag vet att friheten börjar när man lyckas modifiera en krass verklighet med privata visioner och ett visst matt av handlingskraft.
En dag da staden tystnade. Det kunde ha varit ett kontor utan fönster pa Tvättex. Det var istället en ensam kyrka vid foten av ett berg, en skog och ett stentorn med utsikt över ett hav höljt i dimma.
Jag vet nu lite mer om det där havet, men jag kan fortfarande besvärja fram dimman närhelst jag önskar. Hannes lärde mig mycket om detta; han var en outtröttlig instruktör i magiska färdigheter.
Förra aret, da jag saknade inkomst, bekostade han min resa till Sverige för att jag skulle kunna medverka pa hans bröllop. Jag är dock skyldig honom mer än pengar. Brev, epost, telefonsamtal, nya resor till andra världar...
Vi färdades tillsammans igen förra aret. Jag hämtade honom pa tagstationen i Vitoria. Han bar jeans och rysk marininfanteritröja, ingen huvudbonad. Vi körde genom skymningen till Apellániz, vid foten av ett annat berg. Jag visade honom vägen uppför de skogsklädda sluttningarna. Vi slog läger pa en asrygg; en stor eld som ritade röda streck i luften. Berättelser om amerikanska äventyr. Vi sov under ett plastskynke och vaknade innan gryningen av regnet som smattrande fyllde takets veck. Sedan vandrade vi genom en gryningsskog likt vinddrivna spöken som hemsökte raggiga tjurar och förtvivlade ekorrar.
En lang dagsmarsch genom ekskogen. Vi torkade när solen bröt fram vid lunchtid. Följde kompassriktningen mot bergskedjan i söder. Regnet kom pa nytt pa eftermiddagen. Vi fann ett värdshus i Lagrán där vi drack oss otörstiga. I skymningen gick vi ut i regnet och klampade uppför berget; en slingrande dvärgaväg. Ibland gick jag först, ibland Hannes. Tva dvärgar pa väg till gruvan.
I bergspassets topp byggde Hannes en koja medan jag lagade mat över elden. Regnbagen upplöstes av natten. Vi var för trötta för att prata och kröp in i lövkojan för att sova.
Nästa dag grydde klar och kall, bergen var en bra bit över tusen meter höga. Vi sag ljuset sprida sig över dalen; berget där vi hade slagit läger natten innan vilade tyst i fjärran, ruvande pa nya hemligheter. Vi hade en lang marsch tillbaka, och sedan vidare igen.
Samma kväll lämnade jag honom vid en brusande station i Vitoria, precis i tid för att ta bussen norrut. Det var senaste gangen vi sags, men bilderna finns kvar; visionerna tänds en efter en i mörkret - nu, en natt i november.
Minnesbild 1: Lägenheten på Magasinsgatan, Nyårsdagen 1998. Djuren, järv, tiger, björn och varg utspridda på golvet. "Stills" med Dive i stereon. Ett lugn och ett dunkel över dessa rum som sett så mycket.
Minnesbild 2: Utanför kyrkan i Vitoria. Fullt med gäster, spanska och svenska. Superbröderna bär omkring på Martins bröllopspresent. En tropikhjälm och ett rep. Senare berättar en spanjor att faktumet att den ene av bröderna Wingates bar kilt har gjort hans dag.
Martin: Det var en suggestiv och fin berättelse om bland annat en skogsvandring i de baskiska bergen! Det där lilla värdshuset skulle jag gärna besöka, det låter som ett suveränt ställe att dricka sig otörstig på. Som kontrasteras mot ett själsdödande jobb på Tvättex i Göteborg - urk!
Den krassa verkligheten kan för mig modifieras av sådana här tillfällen där tiden plötsligt stannar och man förlorar sig i en upplevelse, ett landskap, en känsla av odödlighet eller ödmjukhet inför existensen. Och skildringar av sådana tillfällen kan hjälpa till som inspirationskälla för att mota bort allt det krassa, allt det själsdödande som hela tiden hotar att tränga sig på.
Daniel "Pablo": Vilken fin sida du har, som du länkar till! Jag gillar särskilt dikterna du skrivit (jag är ju en sucker för bra poesi som skrivs lite i skymundan). "Ängsholmen" läste jag om flera gånger och gillar den mer och mer för varje gång.
Tack Jakob och alla andra pojkar och flickor som gör den här bloggen till en upplevelse! I ett ohyggligt stressigt jobb när man inte hinner tänka en tanke till slut innan nästan sak dyker upp som man måste förhålla sig till är denna blogg en oas! Att kika in på om man får några minuter över.Jag har -på grund av ovan nämnda förhållande -inte någon ro att tänka och formulera mig själv så värst mycket men att gå in här och träffa alla er på denna sida är en lisa för själen. Nya mästerverk varje dag, reflektioner att bära med sig, ljuvliga formuleringar att citera... fortsätt skriva, I love you all!
Martin: Tack för den härliga skildringen av bergsvandringen med Hannes. Den satte igång tankar och minnen, jag var tvungen att skriva ner två av dem.
Jakob: Tack! Vad glad jag blir! Skunksidan är blott ett anspråkslöst litet rum, som du säger i all skymundan, som ett sketchblock man vågar visa för de som vill se. Kul att du gillade Ängsholmen (though it needs some editing?)!
Björnen: Har kollat dina dikter och ser att du fortfarande är i stöten, djur. Godt. Haller med bade dig och Jakob om Ängsholmen. Har du förresten slipat pa Glas sen sist?
Jakob: Värdshuset i Lagrán rakade befinna sig i skärningspunkten för en serie lyckliga omständigheter: regn, eftermiddag, augusti, en god vän med berättarskicklighet, tid att spendera... Det var en barock blandning av gammalt och nytt: pa väggarna jakttroféer och svartvita fotografier pa byn och bergen; vid bardisken hängde tre sydamerikanska kvinnor, slitna men till synes belatna med hur eftermiddagen utvecklade sig, som i enlighet med Bukowskis principer för god sed pa amerikansk bar i daligt kvarter erbjöd oss rak konversation och rum för natten i grannbyn. Svaret blev "hey ho, vi ska till gruvan ga", varpa vi lämnade värdshus och by och möttes av skymning, regnbage och kolmilemystik. Kunde knappast bli bättre.
Ett annat ögonblick fran en annan tid och plats:
(Grusväg, kväll)
Här ligger mossan djup och fuktig.
Jag gar med dunkel blick
mot en musik som spelas under huven
pa Nissan Micra.
I skymningen,
da djuren lyssnar.
Martin: Ja, Glas II finns ju här någonstans... Har duvan landat i redet förresten?
Jakob: en sådan kommentar är onödig. Låt massan lida i ovisshet, för de som är rädda för dylik aktivitet män emellan!
Martin: minns du att jag körde i snöstormen på kvällen bara för att vara med på kalaset? Och bjöds på en tårta uppdelad med en sabel?
Johan: jag minns. ¿Cómo no me voy a acordar?
Björnen: ingen duva i sikte än sa länge. Väntar med spänning.
Jakob: har senaste numret av Ryska Huset pa mitt skrivbord sen tio minuter tillbaka. Verkar avgjort intressant. Har börjat skissa pa en artikel om los exploradores del crepúsculo, skickar snart idéer.
I övrigt: disputation troligen i mars-april, i Vitoria. Alla djur och mental bros är välkomna.
Tack! Det ska bli kul att gå på en spansk disputation på broderns Tolkien-avhandling. Jag bokar in dagen för din disputation så snart du vet när det blir. På något sätt ska jag ta mig ner till Vitoria. Vet du hur det är med liftandet i dessa tider (har du själv testat att lifta dig ner till Spanien)? Tar mig gärna ner med tummen i så fall, då bör man väl ha god tid på sig men jag är ju inte precis i nio-till-fem-branschen så jag är ju flexibel (som det så fint heter).
Hur ser avhandlingen ut nu, har den vuxit åt nåt speciellt håll sen sist vi snackade om den?
jag tycker vi packar in alla djuren i en bil, och ylar ner genom europa. det kan bli skoj! förhoppningsvis har jag körkort då... (peppar, peppar, ta-i-trä).
Doktor Tiger, hehe, det är ju superbt. 17 att mitt brev inte anlänt, man kanske inte ska lita så mycket till brevduvor nuförtiden...
Jakob och Björnen:
Jag akte till Spanien fran Göteborg med herr Rasmus och Järven 1995, blev da kopplad till R. via den sa kallade Liftacentralen som drevs pa Café Krasnapolsky. Storartade äventyr pa vägen ner, framförallt i Frankrike nära Poitiers. Mer om det vid nagot annat tillfälle.
Titeln pa avhandlingen lyder som följer: "La exploración de los límites del diálogo intertradicional en The Lord of the Rings".
M.a.o: The Lord of the Rings satt mot high modernism och 1st World War Poetry, i ljuset av Frye's teorier kring "ironic myth" och Bakhtins synpunkter pa romanformens polifoni och hur detta förnyar tidigare genrer.
En av huvudmalsättningarna bestar i att peka ut en ny riktning inom Tolkienforskning, kapabel att förlika "source hunting criticism" med den kritik som lägger tyngdpunkten pa böckernas paradoxala kapacitet att porträttera mellankrigsteman.
Nyckeln till detta ligger i en jämförelse mellan Joyce, Pound och Eliot (ironisk myt), a ena sidan, och Tolkien, a den andra (o-ironisk myt).
Större delen av avhandlingen bestar av en analys av hur en kombination av olika "tradiciones narrativas" i Tolkiens verk förvandlar boken till en kommentar och ett experiment ämnat att undersöka och fastställa "gränserna" för olika traditioner i dialog med varandra.
Genom en analys av denna självrannsakande dialog svarar jag pa fragor som t.e.x varför Sam knappt nämns under Tom Bombadil-episoden, varför Aragorn är sa ovillig att ge sig in i Beowulfdispyt med Boromir under deras ordmäle i Rivendell, eller varför Gandalf i ena sekunden later sin irritation över bristen pa pipeweed i Moria ga ut över Pippin, medan han kort därefter förvandlas till en gud i kamp med en jätte pa Bifrost men pa samma gang behaller sina bibliska attribut. Etc.
Det här blev kanske lite onödigt langt och torrt, men du bad om det, broder. Kommer det djur pa disputationen blir de kompenserade efter den akademiska akten med obegränsade mängder vin (Cristinas kusin har en bodega i Ribera del Duero) och rummel pa stadens gator.
Martin: Nej då, det är inte tråkigt, det låter mycket intressant alltsammans (jag har också, bland annat, funderat över Gandalfs humörsvängningar och kast mellan småaktighet och värdighet; å andra sidan gör denna klyvnad honom till en väldigt mänsklig romanfigur) och jag ser fram emot att läsa avhandlingen. Bra tilffälle att putsa upp spanskan också!
Daniel Pablo: Yes, jag har "en vän med en bil"! "Vi kanske till och med lämnar Sverige" i den...? Ditt förslag låter grymt, låt oss packa in djuren - är vargen och järven med till exempel? Uttern? - och göra det hela till en vårlig resa genom Europa! Med Jan Hammarlund på repeat i stereon!
Obegränsade mängder vin - det låter som en fest för mig! Det värdshuset ska inte köras förbi!
Jakob: Gärna alla djuren som bor i den norra hemisfären! Fett bra, som kidsen säger. Mycket bilmusik, och en bil!
Martin: Avhandlingen låter mycket intressant! Den är på spanska va? Men man kanske kan få en sammanfattning på engelska. Ser fram emot bra diskussioner i alla fall!