Ett försvar för bloggandet
Jag har fallit för grupptrycket och har nu en egen blogg.
Jag vet att jag sagt några gånger med emfas att jag aldrig skulle göra det, men det brukar vara så när jag är på väg att göra något som jag är lite tveksam till. Kommer t ex ihåg att jag talade mig varm för särboskapet innan jag flyttade ihop med C. Jag lyckades tömma ett helt rum på en fest genom att prata högre och högre och överrösta alla andra. Hänvisade nog t o m till ”Det går an”. Ack, hemska ungdom. Men i backspegeln hade jag ju trots allt rätt den gången, åtminstone i fallet med C. Nu bor jag i stället med Y, och det funkar desto bättre. Så kanske ska jag ge upp mitt motstånd även mot bloggandet?
Kommer det att funka att föra en offentlig dagbok? I mina bloggfientliga utläggningar har jag hävdat att en dagbok aldrig kan bli lika bra om man skriver för en publik. Intima förtroenden, svagheterna, funderingarna som inte leder någonvart och som inte går att sätta någon klatschig rubrik på, vart tar de vägen?
Jag får väl helt enkelt se den här bloggen som ett komplement till min hemligare dagbok som jag kommer att fortsätta föra, och ibland kanske det sipprar över något därifrån och hit. Jag är helt enkelt lite sugen på att få respons på mina funderingar om högt och lågt, och kanske diskutera med människor jag inte känner om intressanta ting. Då så, tärningen är kastad!
Och bloggens rubrik då? Tja, jag är inne i en period då den engelska romantiska poesin är viktig för mig, och då jag är ute på för mig djupt vatten här har jag bestämt mig för att lord Byron, med sitt aldrig sviktande självförtroende ska bli den här bloggens beskyddare. Så de som muckar med mig, muckar med lord Byron (men låt för fan inte det avskräcka er!).
Aha. Men varför i yatzy namn länkar du till Malte Persson?
Tja, tycker han har en rätt läsvärd blogg, speciellt kommentarerna är oftast intressanta. Det sker en del litteraturdebatt där, med olika röster inblandade, bland annat har jag själv inte kunnat hålla tassarna borta. Jag ska länka till dig också nu när jag ser att bloggen din lever.
jo, han är väl en hyfsad recensent. det väger väl dock inte upp att han är en liten råtta som ingen tycker om. det roligaste var när han dissade oss "retrogardister" på den uttjatade festen, blabla, han gjorde sig också känd för att ifrågasätta öijers storhet - förvisso ett vid tidpunkten hedervärt försök.
och varför i gravems namn länkar du till boel häxan? jag är länkpolis och svarar med att länka till oscarnilsson.blogg.se!
Jo, jag skriver ju för Post Scriptum ibland, en Kristian Lundberg-essä av mig finns där, under avdelningen Böcker. Lite undangömd där, men dock.
Malte Persson har jag dock aldrig träffat, fast jag gillar hans blogg måste jag säga, och särskilt diskussionerna som pågår i kommentarerna. Har du kollat in den?
Jag lägger väl mest upp mina länkar för att det på dessa ställen försiggår en litteraturdiskussion som jag tar del av!
Du är sååå seriös!
Tack ska du ha (Eftersom jag är så seriös och djupt oironisk tolkar jag det som beröm och märker inte att du driver med mig)!
Driver? Nej, verkligen inte.
Snarare kändes du lite officiell, inte så avslappnad, inte ditt vanliga jag? Är det bloggen?
Aj då, jag har visst redan sålt mig till etablissemanget. Nä, jag kanske är övertänd bara, som Zlatan när han fick hoppa in i sina första allsvenska matcher. Eller tvärtom.
Övertänd! Haha, precis, som Ölme i sin comeback 2003 - utvisad efter en kvart.